Dagen före dräparedagen

Imorgon ska vargstammens livskraftighet stärkas genom att döda tjugo, förmodligen friska, vargar, i strid med allt sunt förnuft. Showen som iscensätts ska öka varghatarnas acceptans för vargen, och miljöpolitikens alldeles egna "Bagdad Bob" Andreas Carlgren står som garant för att inga lärdomar ska dras av fjolårets fiasko.

Förra årets hetsjakt på den hotade vargstammen har visat sig ge följande resultat:
1) En minskad vargstam med 28 djur.
2) Av de skjutna djuren visade 0 djur skador av inavelskaraktär. Noll. Inga alltså.
3) Efter jakten har tjuvskyttet av varg av allt att döma ökat. Acceptansen för varg har alltså inte ökat, däremot kan man ana en moralisk legitimeringen av den illegala jakten.
4) EU-kommissionen har ifrågasatt om inte den svenska regeringens allvarligt bryter mot EU:s miljölagstiftning.

Så vilket av regeringens mål har uppnåtts? På vilket sätt ökar vargstammens livskraft av att den redan hotade stammen blir mindre, den antagna inaveln ökas procentuellt genom att man tar bort friska individer, och tjuvjakten ökar (vilket inte är samma sak som minskad acceptans, men definitivt inget tecken på en ökad acceptans)?

Andreas Carlgrens slutsats måste vara att resultatet var utomordentligt lyckat, eftersom årets jakt ska utföras på exakt samma sätt, förutom några kosmetiska ändringar i riktlinjer som inte kommer få någon verklig betydelse ute i skogarna. Eller är Carlgrens slutsats att fjolårets fiasko kan omvändas till något annat än ytterligare fiasko genom någon okänd slumpfaktor? Ifrågasättandet från EU avfärdar Carlgren med att det är ok att bryta mot EU-lagstiftningen så länge man inte åker fast. Det finns ytterligare en alternativ förklaring till Carlgrens "huvudet i sanden"-politik - att de verkliga skälen till jakten är helt andra än de som anges i regeringens officiella rovdjurspolitik.

Jag kan inte låta bli att komma in på en sak som jag under en tid har funderat på kring jägarnas argumentation, som jag inte får ihop. Kanske för att jag är en korkad nollåtta som lagt mer tid på att läsa praktisk filosofi än vad jag tillbringat i värmländska jägarstugor.

När man ifrågasätter älgjakten kommer svaret från jägarna att älgjakten handlar om ansvarstagande viltvård - eftersom det finns för få rovdjur måste älgarna skjutas för att hålla nere populationen, annars ökar skadorna på skogen och viltolyckor i trafiken. Ett logiskt hållbart argument, oavsett om man håller med om att älgjakt är den enda medicinen eller inte. Det finns inte nog med rovdjur för att hålla nere antalet älgar på naturlig väg, och jägarna måste därför hjälpa till.

Men när vargjakten ifrågasätts kommer svaret från jägarna att vargstammen måste hållas nere för att annars blir det för lite älg. Vargarna äter alltså för många älgar, men rovdjursbristen gör att det blir för många. Här blir det lite komplicerat för en storstadsråtta. Är det olika läger inom jägarförbundet som går i strid med varandra, eller finns det alldeles egen jägarlogik? Eller är det, som i fallet med centerpartistisk "miljöpolitik", att man säger en sak utåt, men har en helt annan agenda internt, som vi helst inte ska känna till? Jag vet ärligt inte, det skulle vara intressant att bli upplyst.

Numer kan man satsa pengar på om tåget kommer fram i tid eller inte. Men jag tror det skulle vara alldeles för låga odds på en vadslagning om årets vargjakt kommer misslyckas lika illa som förra året eller inte.