Ack, Värmeland, du sköna...

Det är lustigt hur man (eller är det bara jag?) påverkas av dialekter. Nu när jag traskar runt här i Karlstad så känner jag mig alltid så harmonisk på något vis. Jag känner mig visserligen mer som "hemma" på Södermalm eller i mitt älskade Umeå, men värmländskan är så... lugnande och upplyftande.

Jag minns i somras, på Arvikafestivalen. Där satt jag under ett träd och bara spontanmediterade, fann bara plötsligt ett otroligt lugn. Och det kan ju hända lite varstans, men nu satt jag alltså mitt ibland massa hårt festande ungdomar som studsade omkring till hög musik. Folköl, fjortisar och Håkan Hellström i all ära, men det är kanske inte vad man normalt skulle kalla för en idealisk meditationsmiljö. Men då hade jag varit i Värmland i några veckor och jag tror faktiskt att det hade haft en viss inverkan på mig att höra värmländska hela dagarna.

Men vad är det då för speciellt med värmländska? Kanske har det att göra med att jag spenderat de flesta skollov under hela min barndom i Värmland, medan jag gick hela grundskolan i Stockholm. Jag kanske undermedvetet förknippar värmländska med just det att slippa undan skolan, alla krav, och allt annat jobbigt det innebar. I Värmland var det löst och ledigt. Det var skidåkning, bada, inga tider att passa. Eller är det bara så att värmländskan låter så himla trevlig?

Vad förknippar du med olika dialekter?

Dagens boktips: Kejsaren av Portugallien - En värmlandssaga, Selma Lagerlöf

Utopi på avbetalning

Inspirerad av Nadias inlägg om den chilenska konsumtionshysterin och avbetalningsköp tänkte jag publicera ett längre citat ur en av mina biblar, Eduardo Galeanos "Bakvända världen" ("Patas arriba"):

"Den massiva användningen av kreditkort har medfört att vardagskulturen i Chile kretsar kring konsumtionssymboler, säger sociologen Tomás Moulian: Personligheten sitter i de yttre attributen, att låtsas att man är någon man inte är har blivit ett sätt att leva, som en 'utopi på avbetalning'. Konsumismen har successivt trängt sig på, ända sedan 1973, när Hawker Hunter-plan bombade Salvador Allendes presidentpalats och general Augusto Pinochet inledde den epok som skulle komma att kallas det chilenska undret. Ett kvartssekel senare, i början av 1998, förklarade New York Times att militärkuppen hade varit startskottet för 'omvandligen av Chile från en efterbliven bananrepublik till den starkast lysande stjärnan på Latinamerikas ekonomiska himmel'.

Över hur många chilenare lyser den stjärnan? En fjärdedel av befolkningen lever i extrem fattigdom. [...] Och den amerikanska journalisten Marc Cooper har hittat många bedragare i det chilenska konsumtionsparadiset: chilenare som svettas bakom stängda bilrutor för att folk ska tro att de har luftkonditionering, som pratar i leksaksmobiltelefoner, som använder kreditkort för att köpa potatis eller ett par byxor på avbetalning. Cooper har också varit på Jumbo-kedjans stormarknader och träffat anställda som upprört berättat att på lördagsförmiddagarna finns det kunder som går omkring med vagnar fulla av dyra varor. När de har visat upp sig en stund mellan hyllorna lämnar de sin fulla vagn och smyger ut utan att köpa så mycket som ett tuggummi."
- Eduardo Galeano, "Bakvända världen", Ordfront, Stockholm, 2003.

Vuelvo al sur...

... como vuelvo siempre al amor. :)

Idag fick jag veta att jag från och med april kommer få ändra lite information här ute i marginalen. "Stockholm, Sweden" kommer att bytas mot "Arequipa, Peru". Lycka.

Tillbaka till hyddan!

Nu inför konsumstionshysterins heligaste högtid kom jag att tänka på när en person för bara någon vecka sedan drog det gamla klassiska "argumentet" mot att välja en lite miljövänligare livsstil:
- Men vaddå? Vi kan ju inte flytta in i hyddor allihopa!

Jag blev lite chockad. Ärligt talat trodde jag i min naivitet att vi kommit lite längre än så. Bara för att en del av miljörörelsen fick för sig att flytta ut på landet under 70-talet, alltså den berömda "gröna vågen", verkar en del personer fortfarande tro att det är det vi kämpar för. Att skapa ett ekologiskt (och socialt) hållbart samhälle är att gå framåt, inte bakåt. Det handlar om att tänka om, att utveckla det ekonomiska systemet till att även ta in de reella resurser som faktiskt existerar. Alltså att inse att en långsiktig ekonomi måste bygga på insikten att vissa resurser är ändliga och att livets grundförutsättningar inte saknar värde, bara för att de inte har något pris. De har inget pris, för att de är ovärdeliga, inte för att de är värdelösa. Har vi inte livsförutsättningar, ja, då har vi logiskt sett inte heller något liv.

Samma person menade att problemet var överbefolkningen i den så kallade tredje världen. Vilken överbefolkning? Det handlar om att välja en hållbar livsstil och en rättvis resursfördelning. Att säga att problemet ligger i vad som skulle hända om länder som Indien och Kina "kommer upp i vår levnadsstandard", det är att anta att det finns ett enda sätt att uppnå utveckling. Att utveckling är lika med en viss BNP-nivå, och att ekonomisk tillväxt endast kan uppnås enligt västvärldens destruktiva mönster. Om det är sant, då är det ute med planeten. För då spelar det faktiskt ingen roll vad Kina och Indien gör. Om vår destruktiva livsstil är den enda möjliga, då är det bara en tidsfråga.

Att gå framåt, det är inte att alla ska flytta ut på landet, "tillbaka till lerhyddan". Att gå framåt är att satsa på en effektivisering av samhällets alla former av resurshantering. Att gå från resursförbrukning, till resursbruk. Från ändligt, till förnyelsebart. Från det gamla, "slit och släng", till det nya: ett komplett kretsloppstänkande.

Det handlar inte bara om energi, återvinning och miljögifter. Det handlar också om människor: idag har vi ett globalt ekonomiskt system som bygger på en fundamental orättvisa. För att det ska finnas rikedom, enligt kapitalismens definition, krävs också fattigdom. Även människor används som "slit- och slängresurser". Vi shoppar för miljarder en massa prylar som vi inte alls behöver, som producerats av människor som lever i ett rent slaveri. De befinner sig i länder där företag inte behöver oroa sig över miljölagstiftning. Och när sedan dessa onödiga, miljöskadliga slaveriprodukter är färdiga, transporteras de med hjälp av fossila bränslen långa sträckor för att kunna säljas. Och det kallas julstämning...

Hur var det nu? Hade inte julen något att göra med någon som för länge sedan sa att vi skulle älska vår nästa såsom oss själva? Behandla andra som du vill bli behandlad själv? Eller jag kanske bara är en övervintrad gammal hippie som borde sitta i min hydda i skogen och hålla käft.

Högern har vaknat?

Idag gick Reinfeldt och Carlgren ut på DN Debatt, för att försöka visa att alliansen verkligen tar klimatfrågan på allvar. Vad är det då för radikal vändning som har skett, sedan samme Reinfeldt deklarerade att miljöfrågorna inte var prioriterade?

Tyvärr verkar det som att det inte är någon förändring i sak. Det är "ord, ord, ord", alltså mycket snack och lite hockey. Det talas om internationella överenskommelser och "politiskt ledarskap". Men förutom att sätta upp procentuella mål för hur mycket utsläppen av växthusgaser ska minska så innehåller deras plan väldigt lite. Hur ska utsläppen minska? Genom att lägga ner järnvägssatsningar och istället satsa på nya motorvägar? Genom sänkt bensinskatt? Receptet är ett klassiskt icke-recept: Ökad tillväxt och ny teknik. Det är alliansens lösning. Vad denna tillväxt ska ha för kvalitativt innehåll sägs inget om, som om tillväxt genom magisk automatik skulle lösa några problem.

Ny grön teknik är visserligen bra, det kan ge både miljövinster, tillväxt och jobb. Men det räcker inte. Klimatfrågan är ytterst en livstilsfråga, men det vågar de inte inse. Skygglappar är lättare att leva med. Internationella avtal är också bra, men de är bara pappersprodukter, tills de börjar genomföras genom faktiskt handling.

Men klimatfrågan är också en rättvisefråga, något som helt gått förbi våra kära statsråd. De länder som släpper ut mest, är inte de som drabbas hårdast. Därför kan dessa länder fortsätta att blunda och tro att klimatförändringarna är något som kanske kan ställa till det någon gång i framtiden, medan de som våga rucka på skygglapparna lätt kan se att Afrika redan idag drabbas genom torka, och orkansäsongerna i Karibien blir hårdare för varje år.

Våra nya miljökämpar avslutar sitt debattinlägg: "Vi antar utmaningen att utveckla Sverige till förebild för ett modernt samhälle som är i samklang med jordens klimatvillkor."

Det ser jag fram emot att få se i praktiken.

Stoppa pressarna!!!

Aftonbladet.se har just nu denna rubrik som toppnyhet:
"Solen har gått ner - Christer Fuglesang har tänt lampan i hjälmen"

Är det någon mer som tycker att det här börjar gå lite långt? Jag höll iallafall på att ramla av stolen av skratt.
:)

Medial mångfald

Har visst haft ett oplanerat bloggstopp nu en tid, men jag ska väl försöka bättra mig :)

Gjorde en lite kul och intressant observation idag när jag klickade runt på diverse tidningssajter. Rapporteringen från Latinamerika är som de flesta vet ganska bristfällig och likriktad. Om folk dör, då kan det bli intressant, helst ska en svensk varit där...
Men nu har det varit val i Venezuela och just det valet måste väl till och med svenska medier täcka, tänkte jag. Så jag letar. Och tyvärr blir jag inte förvånad när jag ser att samtliga våra fyra största tidningar kör med exakt samma artikel! Aftonbladet har gjort minimala kosmetiska förändringar, medan DN, SvD och Expressen kör den av TT inköpta artikeln rakt av (förmodligen skriven av någon annan nyhetsbyrå, kanske AP, men det får vi inte veta). Genom sina kosmetiska ändringar i texten kan Aftonbladet sätta dit namnet på en av dess egna journalister, för att ge ett sken av att ha bevakat händelsen.

Det enda av våra riksmedier som verkar ha tyckt att valet i Venezuela var värt att bevaka på riktigt är Sveriges Radio, vars korrespondent Lars Palmgren faktiskt verkar ha begett sig till Caracas (som enda svenska journalist?)