Kaffekoppen och royal public service

Det första som diskuterades på min journalistutbildning var det journalistiska förhållningssättet - alltså hur en journalist ska vara och förhålla sig till sin egen yrkesroll. Det handlar, grovt förkortat, om kritiskt tänkande, journalistisk integritet och självständighet. För att förtydliga detta förhållningssätt berättade läraren om en kaffekopp hon hade tagit emot som gåva från ett företag i samband med ett reportage. Det var en mycket fin kaffekopp och artikeln blev tämligen välvillig. Därför hade hon sparat kaffekoppen på sitt arbetsbord för att påminna sig om att aldrig mer ta emot gåvor när hon utövade sin yrkesroll som journalist - en påminnelse om att hon i all naivitet hade låtit sig bli "mutad".

Jag vet inte om anekdoten var sann eller bara ett sätt för läraren att förklara det dilemma som journalister ställs inför väldigt ofta. Hur ofta får jag inte höra fraser som börjar med "Jamen, du som är journalist, du kan väl...?" Men svaret är nej. Att leva med ett journalistiskt förhållningssätt innebär att man inte vill vara megafon åt andras särintressen. Däremot tror jag att det inte är nödvändigt att vara journalist från examen till dödsbädden - jag kan mycket väl tänka mig att ägna mig åt saker som går direkt emot det journalistiska förhållningssättet under en tid. Det kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer och få nya erfarenheter, men då kan jag inte ägna mig åt journalistiken parallellt. Det finns, till exempel, gott om exempel på journalister som blir politiker och politiker som blir journalister. Men få skulle nog ta en journalist på allvar om han/hon samtidigt är politiker. Samma sak gäller naturligtvis i relationen med andra makthavare som kan leda till att den journalistiska självständigheten och integriteten kan ifrågasättas.

Att jag kom att tänka på kaffekoppen nu, beror på den totalt oproportionella rapporteringen kring ett visst bröllop. Jag tror inte att det är helt orimligt att gissa att det finns ett visst samband mellan rapporteringens omfattning och innehåll, och det faktum att såväl ledningen för medieföretagen, public service inkluderat, som enskilda tongivande journalister har fått vara med som hedersgäster vid diverse bjudningar, påkostade hyllningskonserter och andra festligheter.

Säkerligen finns från medieföretagen redan färdiga standardsvar på denna kritik, och ordet "allmänintresse" kommer förekomma flitigt. Men motiverar allmänintresset verkligen att till exempel Rapports 23.15-sändning i går bestod av; sju minuter bröllop, mindre än en minut Fotbolls-VM, cirka en minut av ett repriserat nyhetsinslag från morgonen och resterande två minuter väder? Samtidigt pågick SVTs maratonsändning från bröllopet i grannkanalen, och naturligtvis även i konkurrenten TV4 och i Sveriges Radio P4.

Dagen efter

Måndagen den 31 maj 2010 var en ilskans dag.

Israeliska soldater beväpnade med automatvapen gick lös på propalestinska aktivister, som svarade med vad som tycks ha varit järnrör. Ilska åt båda hållen, och som alltid när den okontrollerade ilskan tar kommandot leder den till övervåld och ett stort lidande. Dessutom ett kontraproduktivt sådant.

Det israeliska övervåldet på internationellt vatten gynnar inte Israel, utan förmodligen mest Hamas. Aktivisternas våld mot de israeliska angriparna gynnar inte den humanitära hjälpen till Gaza, utan det gynnar snarare fascisterna i Israel som inte vill ha fred. Det motverkar de demokratiska krafterna i Israel som vill ha en fredlig samexistens.  Båda sidornas våld gynnar alltså de som vill att världen ska vara svart och vit, vi mot dem, Israel mot Palestina.

Det får oss lätt att glömma att såväl israeler som palestinier är människor precis som du och jag. De vill leva i fred, ha ett jobb att gå till och omge sig med familj och vänner. De har inte själva valt att bli reducerade till brickor i ett spel. Det är så lätt att glömma, när ilskan kokar och retoriken dundrar, men vi måste komma ihåg att det finns israeler och palestinier som också jobbar sida vid sida, med det gemensamma målet att kunna leva som grannar, att kunna leva sina liv.

Därför måste domen mot den Israeliska regeringen bli hård, liksom vi dömer Hamas när de uppmuntrar till raketattacker och andra övergrepp. Den enda vägen för fred i regionen, är att stödja de demokratiska och fredliga krafterna som finns i Israel och Palestina. Israelerna måste tvinga fram en regering som vill ha fred, och palestinierna likaså. Vi, som lätt kan skrika oss hesa, kommer inte bidra till det genom att hata den ena eller andra. Inte genom att bua ut den som tycker annorlunda. Utan genom att stödja de som vill gå framåt, den som vill bidra till lösningen, istället för att kasta bensin på elden. Hamas behöver att hatet mot Israel frodas, fascisterna i Israel behöver rädslan för Hamas och Hizbollah. Endast genom att säga nej till hatet och rädslan kan vi hitta en väg framåt. En väg utan murar, provokationer, blockader, olagliga bosättningar, självmordsbomber och utan hatets retorik.

Vägen till fred kan tyckas enkel - utrota grogrunden för hatet och rädslan. Det handlar om att välja fattigdomsbekämpning istället för blockad, gemensamma lösningar istället för konfrotation, frihet och demokrati istället för förtryck och kontroll. Trots att alla vet vad som behövs, tycks lösningen varje dag längre bort.

Jinge.se har gjort ett bra axplock av dagens ledarsidor. Ledarna i sin helhet: DN, Aftonbladet, Expressen, SvD.