Alla älskar vi Storebror

Jag hade tänkt att undvika politiskt raljerande i den här bloggen, men idag blev jag lite upprörd. Det var ett inslag på TV4 Stockholm om nya förslag om kameraövervakning i till exempel köpcentra. Där satt en folkpartist och en socialdemokratisk statssekreterare och sjöng i kör om att "vi måste flytta fram positionerna". Det enda de inte var överens om var vem som ville satsa mest på fler poliser och kameror. Dessutom hade de en enkät från ett köpcenter där ALLA intervjuade var positiva till förslaget: "den som har rent mjöl i påsen behöver ju inte vara orolig", sa två av dem. Jag blir mörkrädd. Hur kan vi så lättvindigt och ogenomtänkt acceptera att vår demokrati bit för bit ska nedmonteras för att "öka säkerheten"? Om Bodströmianerna får fortsätta att härja fritt i världen kommer vi väl snart leva som människorna i Matrix, innan de tagit det röda pillret. Var och en instängd i varsin liten puppa där lagom mängd näringsämnen tillförs via en slang. Det vore säkert och tryggt. Men inte vore det ett liv värt att leva!

Ja, det är en gigantisk överdrift, jag vet. Men var ska vi dra gränsen? I Storbritannien finns bostadsområden där man inte kan gå från lägenheten till tvättstugan utan att filmas, är det eftersträvansvärt? Säkerhet och trygghet ska byggas från grunden, det handlar om att förebygga grogrunder för brott. Kameraivrarna och polisdyrkarna verkar tro att vissa personer är genetiskt förprogrammerade att begå brott och därmed behöver man bara hålla dem i schack för att alla andra, goda människor, ska leva tryggt och gott med sitt rena mjöl i påsen. Det är att blunda för verkligheten, att vi alla har goda och onda sidor inom oss och att det är en ofantlig mängd yttre och inre faktorer som avgör vilka sidor av oss som vi utvecklar mest. Därmed inte sagt att vi inte har nåt val, för i grund och botten tror jag att det fria valet är den enskilt viktigaste av dessa faktorer. Men ingen föds till brottsling, ingen föds till helgon.

Bild lånad från SKB

Mustafa och att hitta hem

Igår kväll var jag på ett så kallat författarsamtal på Huddinge Bibliotek. Det var Mustafa Can som pratade om sin bok "Tätt intill dagarna", en bok om sin mamma, som han själv liknar med Kristina från Duvemåla. Jag hade inte läst boken, men det var ändå inspirerande att höra samtalet som nästan uteslutande kom att handla om att hitta sitt hem. Vad är ett hem?

För Mustafas far var hemmet hela tiden kopplat till hembyn i Kurdistan, Sverige var bara en plats där han arbetat i 30 år. För mamman var "hemma", enligt Mustafa, där barnen var. Alltså ett mentalt tillstånd kopplat till sina barn, som var hennes liv. Mustafa själv verkade ha ett lika luddigt hem-begrepp som jag. Något slags flyktigt "där jag trivs just nu"-tillstånd.

Jag blev rätt fundersam. Hur kommer det sig att jag är så rotlös? Han har ju växt upp i två parallella världar. Den svenska utanför hemmet och den kurdiska "innanför hemmets fyra väggar", då torde en viss splittring eller förvirring vara närmast naturlig. Jag har växt upp i en vanlig Stockholmsförort under ytterst stabila förhållanden, samma hus hela uppväxten, med två syskon som båda blivit välartade, med stabila samboförhållanden. Jag har istället alltid velat vara på väg, bort, mot något nytt, något annat. Varför? Jag har faktiskt ingen aning. Kommer jag aldrig hitta ett fysiskt hem eller ska jag vara nöjd och glad att alltid ha mitt mentala hem med mig, var jag än är. Jag känner mig faktiskt hemma överallt där jag bor för tillfället, så länge jag gillar stället. Det kan vara Umeå, México Querido, San Salvadors smutsiga förorter eller förmodligen var som helst. Det är kanske en lyx? Men å andra sidan är det flyktigt.

Hur som helst blev jag iallafall peppad på att skriva mer. Och så slängde jag ut två lite äldre texter på Enkel resa, som jag hoppas att någon vill läsa och gärna vara superkritisk. Strax kommer jag även förhoppningsvis våga lägga ut lite nyskrivet där.

8 %

Enligt den här kartan, från World66, så har jag besökt 8% av världens länder. Dags att lägga på ett kol?

Måndagsmani en söndag i Malmö

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur imponerad jag blev av ett litet band som jag inte ens hade tänkt se på Malmöfestivalen. Montag Mania rubbade mina cirklar.

Egentligen skulle vi se Tiger Lou och sedan Simone Moreno, båda på Mölleplatsen i Slottsskogen. För att döda lite tid som var däremellan gick vi in i tält 3 där något band som vi aldrig hade hört talas om precis hade börjat spela. Det var Montag Mania och jag var såld direkt. En besynnerlig mix av norrländska rocktrummor, till poppiga indiemelodier och allt medvetet krockandes med latinamerikanska rytmer. Och ett fantastiskt charmigt musikaliskt samspel mellan de två sångarna, Isabel och Fredrik.

Tiger Lou kommer jag knappt ihåg, och Simone Moreno blev, trots all sin sprudlande brasilianska energi, inte mer än en trevlig avrundning på årets mest överraskande festivalband.

Kafka ny chef för AMS

Byråkratins vägar äro outgrundliga. I teorin borde väl rimligtvis tjänstemännen på arbetsförmedlingens främsta uppgift vara att hjälpa arbetslösa (för förmedla jobb var väl länge sen de gjorde?). Men istället verkar de snarare hellre vilja se till att de själva inte blir arbetslösa genom att skapa onödig byråkrati. Dagsfärskt exempel (räck upp en hand de som varit med om samma sak):
- Jag går till arbetsförmedlingen närmast där jag bor. Efter en och en halv timmas väntetid säger de att "Nä, du ska till AF Kultur, du är ju journalist!". Ok, det borde jag kanske kunna ha vetat på egen hand. Går till AF Kultur och får svaret "Nä, du ska till din lokala arbetsförmedling, eftersom du inte jobbat som journalist i minst 18 månader under de senaste tre åren". Dessa två byråkrater har sett exakt samma uppgifter. Det hade kanske varit ok, om det nu ska vara nödvändigt med två byråkratiska enheter för att göra samma sak, om de sagt att jag nästa gång kunde gå till den andra. Men nu var det alltså bara för att få skriva in sig i systemet. För att få existera som arbetssökande.

Efter ett par logiska piruetter så sammanfattade AF Kultur-byråkraten det hela på ett mycket pedagogiskt och fint sätt, när jag frågade om det var så att jag helt enkelt inte fick vara arbetssökande. Hon sa "jomenvisst, men inte HÄR!".
Hon hade uppenbarligen läst sin Douglas Adams och speciellt biten om rymdskeppet som drevs av kraften i principen "Någon Annans Problem".

Men lika glad är jag för det, för nu har jag lyckats hitta alla komponenter till mitt alldeles egna yerba mate-kit! Don't cry for me, Argentina! :-)

Dagens språkpolis

"Hej, det här är NN från Torsby och jag ville bara säga att man mår så dåligt av att höra att ni inte lär er korrekt svenska i skolorna nuförtiden!"

Det här var en lyssnarreaktion på min näst sista nyhetssändning idag. Jag hade i väderleksrapporten råkat säga "i norra länet". Detta orsakade det förmodligen alldeles outhärdliga obehaget hos denna lyssnare. På korrekt svenska borde jag ha sagt något av följande alternativ:
- "i norra delen av länet"
- "i norra Värmland"
- "i norra länsdelen"

Naturligtvis har lyssnaren helt rätt. Mitt slarviga "i norra länet" syftar semantiskt på Dalarna (eftersom nyheterna gällde Värmland), enligt honom. Och det hade han väl en poäng med också.

Jag tycker det är roligt att folk bryr sig om sådant. Det kanske låter löjligt att någon ska sitta och reta upp sig på en sådan detalj, men det visar att språket verkligen är något viktigt för oss. Det absolut vanligaste lyssnarklagomålet på radion är just att någon uttalat ett ortsnamn fel. Det låter kanske galet, men så är det. Det handlar om identitet. Vi definieras av både oss själva och andra utifrån vårt språk.

Inom språkfilosofin har de en alldeles egen "hönan eller ägget": Utvecklades det mänskliga språket tack vare vår intelligens, eller utvecklades intelligensen tack vare vårt språk?

Sug på den.

Hotfull olikhet

Efter att ha läst andra bloggar om det jag skrev om sist, vad som är så provocerande med att välja bort en detalj i sitt kostintag, har jag funderat vidare och nu har jag börjat undra om det inte handlar om just kostval, utan om att sticka ut, våga vara annorlunda.

Människor är, liksom de allra flesta primater (om inte alla?), flockdjur. Vi har starka sociala konventioner som vi förväntas följa och jag undrar om inte allt avvikande beteende anses som hotfullt mot den egna gruppen. Kanske är det därför vi känner oss obekväma, eller rent av hotade, av olikheter. Är det därför personer blir intoleranta? Oavsett om det handlar om islamofobi, homofobi eller att bara hacka ner på den som inte vill äta gris.


Detta fick mig att fundera på mobbningsbeteende. Nu kanske jag blir betydligt mer provocerande än i förra inlägget, men kan det vara så att mobbningsbeteende i grund och botten är ett högst naturligt, mänskligt flockdjursbeteende? Hur förklarar vi annars att så vitt skilda fenomen som masspsykosens Nazi-Tyskland till att mobbning försegår på varenda skolgård i Sverige, i grund och botten har vissa liknande drag? Nämligen att den som på minsta sätt avviker från uniformen ska attackeras, må det vara med förintelseläger eller genom att alltid väljas sist till fotbollsmatchen på skollunchen.

Nu, innan ni sätter kaffet i vrångstrupen, är det kanske på plats att påpeka att jag inte på något sätt menar att det är lika allvarligt att ställa korkade frågor till en vegetarian som att skylla alla världens problem på en etnisk/religiös grupp. Det handlar inte om det. Det handlar om en ytterst spekulativ och ovetenskaplig fundering kring människans rädsla för det avvikande och okända. Bli gärna provocerad, men läs mig inte som Fan läser Bibeln.

Om jag då säger att mobbningsbeteende är något i grunden naturligt, betyder det att det är något bra? Eller något som vi åtmistone får acceptera? Nej! Om flockmentalitetens rädsla för det avvikande skulle fått styra skulle vi väl ha stannat i havet. Alltså, utveckling bygger drivs på av att nya vägar testas, ibland med dåligt resultat och ibland med lyckat. Alltså, behöver vi bryta normer och konventioner för att utveckling ska ske. Det kräver också personer som vågar vara annorlunda, även om det betyder att de blir bespottade av sin samtida omvärld. Copernicus var inte poppis i sin historiska kontext, men idag skrattar vi ju åt personer som INTE tror att jorden kretsar kring solen.

bild från Wikipedia

Vad är det som provocerar?

Jag börjar med svaren, så går vi till frågorna sen:

Nej, jag vill inte ha en bit grillad gris. Nej, jag saknar inte kött. Ja, jag får i mig allt jag behöver (och mer därtill).

Jag gjorde ett fritt val för 13 år sedan och fortfarande förväntas jag liksom en papegoja upprepa samma gamla trötta svar på samma gamla uttjatade frågor. Varför blir du provocerad av att jag inte vill äta kor? Varför tror du att jag inte skulle äta kött om det vore så att jag saknade det eller bara "ville ha en liten bit"? Det är väl knappast så att jag inte skulle kunna. Jag väljer att inte göra det. Jag är inte allergisk, jag skulle säkert kunna trycka i mig en hel, grillad gris om det vore så att jag ville. Men jag vill inte, varför skulle jag då sakna det?

Varför förväntas du inte svara på frågan "varför äter du gris"? Om jag frågar det, då är jag en raljerande militant vegan, men om du frågar, då är det helt normalt. Varför blir du uppenbart provocerad av att jag väljer att äta annan mat än du? Jag bryr mig inte om att provocera. Jag vill bara äta min mat ifred. Varför får jag inte det?

En bra och betydligt mer provocerande blogg om köttätande vs vegetarianism

Projekt tar form

Jag strukturerar tankar.

Det är alltså två projekt på gång nu, kan vi säga.
1) Detta blogprojekt
2) Livsprojektet

1) Bloggen är lättare att få grepp om, så vi börjar där. Här kommer alltså bara vara allmänt svammel, skvaller, trams, seriösa grejer, kanske reseberättelser (även på Resedagboken.com). Personligt.
Sedan har jag sidospåret enkelresa.blogspot.com där jag tänkt publicera helt fiktiva små skrifter. Färdigt eller halvfärdigt, utkast till noveller, kanske dikter. Huller om buller. Lagom pretentiöst! ;-)

2) Livsprojektet. Vad göra med detta liv? Jo, just nu vill jag bara jobba ihop pengar för att våga bli frilans på riktigt. Och då menar jag inte som förskönande omskrivning för "arbetslös journalist", utan jag tänker på kanske ett produktionsbolag. Lite luddigt än så länge exakt i fråga om "vad, hur, när?", men det får växa fram.

Snurrigt surr om framtiden

Ska jag skriva en blogg? Uppenbarligen finns tanken där, om du nu kan läsa detta. Det händer mycket just nu, men frågan är om jag ska skriva ner allt så här offentligt eller inte. Men ok, jag gör ett försök, kanske blir det massa inlägg till slut, eller kanske bara detta och sen inget mer.

Snart är nuvarande jobbet slut, så det mesta handlar om jakten på något nytt. Nytt jobb, ny bostad, nya vänner. Nytt liv. Igen.

Lite spridda planer:
- Förverkliga frilansdrömmen.
- Skaffa ett, som farfar skulle uttrycka det, "riktigt" jobb.
- Flytta tillbaka till Latinamerika
- Flytta tillbaka till Stockholm
- För en gångs skull bli kvar någonstans?
- Testa något helt nytt. Igen.

Planerna går inte alla att förena, som kanske syns. Många frågor, inga svar. Kanske ska jag bara se till att slänga ut så många krokar som möjligt i möjligheternas hav och se vilken fisk som nappar?

Just nu sitter jag på redaktionen här i Karlstad, har egentligen slutat men vill inte gå hem än. Rensa huvudet på lite tankar först. Borde skriva några tusen jobbansökningar, men just nu finns det egentligen bara fem jobb som jag faktiskt skulle vilja ha, och ett av dem har jag redan sökt. Imorgon söker jag de andra. Mañana.

Nu får jag utfärda klysch-varning, men det var faktiskt enklare förr. Då var det bara rädda världen som gällde, men nu när 30-sträcket närmar sig börjar folk tycka att man ska ha uppnått saker. Och vare sig jag vill det eller inte blir jag påverkad och börjar tycka detsamma. Lite grann. Men jag kanske har det? Få se nu, jag är snart utan jobb, har inga sparade tillgångar att tala om, singel, mer eller mindre rotlös.

Men, jag är lycklig. Räknas inte det lite grann? Jag har ju också jobbat med många olika saker, bott på många platser, provat mig fram, testat, brytit upp igen, testat på nytt, läst lagom många poäng på universitetet, skaffat mig en yrkesutbildning och jag vet att jag aldrig behöver svälta, om jag inte väljer det själv. Det är väl kanske inte så illa pinkat?

Eller är denna inre utvecklig bara bortkastad tid som borde ha lagts på att skaffa villa, vovve och volvo? Nej, självklart inte. Allt fler vänner har gift sig och/eller skaffar barn och visst kan jag bli lite avundsjuk på allt det fina som det innebär. Samtidigt säger de att de är avundsjuka på mig som har rest och sett så mycket, bla bla. Kanske handlar det bara om att vilja ha det man inte har? Det är inte så enkelt heller. Visst vill jag ha flera saker som jag inte har, men i grund och botten tror jag att den största förtjänsten med allt det som jag levt, är en förnöjsamhet, att vara tillfreds med den jag är och vill vara. Måhända att det är en kringflackande vagabond jag ska vara.