Det verkar som att nästan alla har begripit att klimatförändringarna är något verkligt och ett problem som kommer att öka i framtiden, samt att något måste göras. Men
Johan Schück argumenterar på DN.se att vi ändå, trots detta, inte ska göra mer i Sverige nu. Att vad vi än gör på hemmaplan så är det slag i luften och snarare ett hot mot svensk industri. Jag vill inte utnämna mig till någon expert på området, men tycker att resonemanget är lite märkligt.
Visst, rent konkret får svenska satsningar på hemmaplan ganska marginellt genomslag på de faktiska koldioxidutsläppen. I artikeln påstås att 0,2% av världens växthusgaser släpps ut i Sverige och det är ju faktiskt försvinnande lite. Men det är väl ändå lite konstgjort att att se det så isolerat. Sverige är ju medlem i EU, vi kan vara drivande inom FN och en rad andra internationella sammanhang. Att då bara snacka om att
andra ska göra mer och skriva
avtal, det vore det verkliga "slaget i luften", för att låna skribentens uttryck. Avtal är bara pappersprodukter, oavsett hur mycket vi fyller dem med goda intentioner. Att Sverige kan visa på konkreta exempel, det är däremot något som kan få effekt. Inte bara exempel på att vi klarar av att sänka utsläppen, utan även exempel på att vi kan tjäna pengar på det ("Money talks..." heter det ju).
Hur tjänar vi pengar på att minska utsläpp?
- Oljepriserna kommer att fortsätta att gå upp, och det är inte helt orimligt att gissa att ökningen kommer att bli snabbare dessto mindre olja som finns kvar. Att minska sitt oljeberoende och gå över till förnyelsebara energislag är därför en lönsam investering, både på kort sikt och än mer på lång sikt.
- Ny teknik behövs för att skapa förutsättningarna för en fortsatt välfärd, utan de fossila bränslena. De företag som håller sig i framkant i den utvecklingen kan därför tjäna sig en bra slant, allteftersom efterfrågan på den nya tekniken ökar. Det gäller både teknik som producerar klimatvänlig energi och teknik som minskar vår energiförbrukning.
Det är bara två konkreta exempel. Dessa kan i sin tur leda till andra positiva sidoeffekter för de företag som satsar framåt istället för bakåt. Johan Schück argumenterar att svensk industri tar skada av att få ofördelaktiga konkurrensvillkor jämfört med företag i länder som inte satsar lika mycket på minskade växthusutsläpp. Visst, det gäller företag som vill fortsätta som förut och bara betala mer för sina utsläpp. Dessa företag, som inte vill ha förändring, är dock uträknade. Ett företag som inte satsar, som inte tänker framåt och som är rädd för utveckling: är det den typen av företag som vi ska hålla under armarna? Eller ska vi uppmuntra de som vågar tänka nytt, som vågar investera och som har en vision byggd på hur verkligheten ser ut och hur de bäst anpassar sig till det nya?
Klimatförändringarna är ett faktum. Att det kommer bli värre innan det blir bättre är ett faktum. Att företag som bygger på gårdagens verklighet, inte kommer klara möta morgondagens utmaningar och möjligheter, kommer få det svårt i framtiden, det är min gissning. Liksom att framåtanda, liksom alltid i historien, kommer att löna sig på sikt.
För andra gången har jag åkt till La Paz. Första gången var värsta fiaskot, jag fastnade ute på landsbygden på grund av vägblockader. Efter tre dagar fick jag nog och var dessutom tvungen att hinna fram till Perus ambassad i La Paz innan ett visst datum. Så jag tog mina grejer och gick förbi vägblockaderna. Det var ju bara fordon som inte fick passera. Så en resa på normalt 2-3 timmar, tog istället 13. Och vid nio-tiden på kvällen kom jag gåendes in i en av Bolivias kanske farligaste städer, El Alto. Det var inte roligt. Men det gick bra; tack vare att en största av blockaderna var just där så var det också fullt med poliser. Väl framme i La Paz var jag dock inte på bästa humör och tyckte att hela staden bara var en ful, smutsig röra, som jag ville ha så lite som möjligt med att göra. Dagen efter att ha fixat mina papper på ambassaden tog jag första bästa flyg därifrån, tillbaka till Peru.
Därför blev jag denna gång glatt överraskad av att se att La Paz faktiskt är en ganska så fin stad, om man bara vet var man ska titta. I de lägre delarna finns till exempel Plaza Morillo, ett fint torg omgivet av ett ganska pitoreskt, typiskt kolonialt kvarter. Inte långt därifrån fanns Calle Jaén, som fick mig att associera till Gamla Stan. Det lite snobbigare, men ändå fina, området Sopocachi är fullt av mysiga caféer och restauranger med arabisk, italiensk och annan internationell mat av hög kvalité. Det bolivianska köket känns dock lite tråkigt när man är bortskämd med den fantasiska peruanska maten.
