Det blir allt tydligare vad som skiljer de två blocken. Om man analyserar regeringens budget med oppositionens skulle man kunna dra slutsatsen att de egentligen är ganska lika. I siffror räknat är det få procent hit och några andra dit. Båda blocken vill visa att de är ansvarsfulla och föreslår därför reformer i små, försiktiga steg. (Det enda parti som avviker där är bara det lilla högerextrema partiet som i populistisk anda lovar sänkt skatt och mer pengar till allt och alla - utom om du har fel hårfärg eller vänder dig åt sydost ett par gånger om dagen - och visar därmed att de inte har någon aning om någonting, utan bara rider på ett allmänt missnöje, utan egen politik eller förankring i verkligheten.)
De två blocken däremot, de har båda erfarenhet av att regera. Trots att de ekonomiskt inte skiljer så mycket, blir skillnaden allt tydligare nu vad som verkligen skiljer dem åt. Det handlar om prioriteringar, grundade på värderingar och på ideologi. Vi har under en tid gått mot ett två-tredjedelarssamhälle, där den tredjedel som har det sämst får det allt sämre, medan två tredjedelar får det bättre. Vi har ett block som tycker det är bra, och ett annat som tycker det är dåligt och så enkelt är det, faktiskt.
Därmed handlar valet om synen på vad statens uppgift är. Antingen ska staten upprätthålla den rådande ordningen, skydda marknaden och därmed fokusera på att gynna de två tredjedelarna som redan har det bra. Viktigast är att de ska få det bättre och bättre. De som har det sämst får av egen kraft se till att "klättra upp". Eller så ska staten verka som en balanserande motpart till marknaden och se till att de som har det sämst får det lite bättre, genom en solidarisk princip där vi alla bidrar till det gemensamma.
Eftersom vi är vana vid att ha det senare synsättet vid makten, den socialdemokratiska modellen, så tycker de flesta att det ska finnas ett välfärdssamhälle, där ekonomisk köpkraft inte ska vara den avgörande faktorn för dina möjligheter att utbilda dig, ha en god hälsa och få en pension du kan leva på efter ett långt arbetsliv. Alla kan inte ha det lika bra, men alla ska ha rätt till en grundtrygghet. Alla partier säger sig skriva under på det, men har olika modeller för hur det ska bli verklighet.
Det är här skiljelinjen blir tydligare i retoriken nu i sista veckan inför valet. Alliansen talar till dem som har det bra - med andra ord de som är friska och har jobb - och fokuserar därför på siffror och på att lyfta fram personer som de uppfattar att folk i allmänhet gillar (Reinfeldts favoritargument i ekonomisk debatt har varit i stil med "Vill vi ha Borg eller Östros?"). Alliansen undviker att prata ideologi, eftersom deras ideologi inte stämmer överens med den socialdemokratiska retoriken.
De rödgröna talar däremot mer och mer ideologiskt - de talar till dem som har fått det sämre och till dem som har det bra, men som tycker att det är fel att de ska få det ännu bättre på andras bekostnad. Det är naturligtvis inte konstigt att det block som har en ideologi som stämmer överens med sin retorik, också försöker för över debatten på ideologiska värderingar.
Liksom i förra valrörelsen lyser omvärlden med sin frånvaro, och konstigt nog gäller det även klimatfrågan.
måndag, september 13, 2010
onsdag, september 08, 2010
Vaga besked bäddar för SD
Nu har även Centerpartiets Maud Olofsson satt ner foten och bestämt och kategoriskt avvisat alternativet att stödja en rödgrön minoritetsregering om inget av blocken får egen majoritet. Det är otänkbart för Maud Olofsson att samarbeta med Vänsterpartiet. Däremot står dörren öppen högerut, inget tydligt ställningstagande mot samarbete med SD, även om Centern liksom övriga alliansen så klart hellre vill ha egen majoritet. Reinfeldts moderata ställningstagande enligt samma linje handlade mer om att blocken ligger fast och att ett av dem ska regera oavsett vad väljarna tycker.
Kristdemokraternas Göran Hägglund har en lite mer naiv tro på att om bara minoritetsregeringens (oavsett färg?) förslag är tillräckligt kloka så kommer oppositionen gå med på dem. Det skulle i så fall vara första gången, men visst, inget är omöjligt. Troligare är dock att ett sådant upplägg ger upphov till ett evigt kohandlande i stora som små frågor, liksom vi hade 1991-1994, då Ny Demokrati hade den roll som Sverigedemokraterna nu riskerar att få.
Från Folkpartiet har jag ännu inte uppfattat något tydligt ställningstagande, men med tanke på att de redan innan valet har plockat upp delar av SDs politik, så tyder väl lite på att de kommer agera annorlunda efter valet. Med andra ord ser det ljust ut för de främlingsfientliga, om vi får en situation där alliansen blir största minoritet och SD kommer över 4%.
Vad händer då om de rödgröna blir största minoritet? De utesluter kategoriskt samarbete med SD, men får samtidigt svårt att locka över Centerpartiet eller Folkpartiet. Nyval? Fyra år med kaos? Eller kan det tvinga fram ett helt nytt tänk, där både SD och V hamnar utanför på varsin kant, vilket skulle kräva att båda blocken splittras? På lokal nivå är den situationen inte främmande, vi har flera "socialmoderata" kommuner och en stor mängd varierande konstellationer. Men på riksdagsnivån är prestigen högre och riskerar att prioriteras framför en konstruktiv och kreativ lösning, med landets och demokratins bästa för ögonen.
Det är väl bara en sak som känns som ganska given - oavsett valutgång kommer SD att gråta ut. Kommer de inte in så är det "valfusk". Kommer de in, men inte får vara med i en majoritetslösning så är det "odemokratiskt utestängande" (även om 4,1% väljarstöd innebär att 95,9% av väljarna faktiskt INTE vill ha deras politik).
Kristdemokraternas Göran Hägglund har en lite mer naiv tro på att om bara minoritetsregeringens (oavsett färg?) förslag är tillräckligt kloka så kommer oppositionen gå med på dem. Det skulle i så fall vara första gången, men visst, inget är omöjligt. Troligare är dock att ett sådant upplägg ger upphov till ett evigt kohandlande i stora som små frågor, liksom vi hade 1991-1994, då Ny Demokrati hade den roll som Sverigedemokraterna nu riskerar att få.
Från Folkpartiet har jag ännu inte uppfattat något tydligt ställningstagande, men med tanke på att de redan innan valet har plockat upp delar av SDs politik, så tyder väl lite på att de kommer agera annorlunda efter valet. Med andra ord ser det ljust ut för de främlingsfientliga, om vi får en situation där alliansen blir största minoritet och SD kommer över 4%.
Vad händer då om de rödgröna blir största minoritet? De utesluter kategoriskt samarbete med SD, men får samtidigt svårt att locka över Centerpartiet eller Folkpartiet. Nyval? Fyra år med kaos? Eller kan det tvinga fram ett helt nytt tänk, där både SD och V hamnar utanför på varsin kant, vilket skulle kräva att båda blocken splittras? På lokal nivå är den situationen inte främmande, vi har flera "socialmoderata" kommuner och en stor mängd varierande konstellationer. Men på riksdagsnivån är prestigen högre och riskerar att prioriteras framför en konstruktiv och kreativ lösning, med landets och demokratins bästa för ögonen.
Det är väl bara en sak som känns som ganska given - oavsett valutgång kommer SD att gråta ut. Kommer de inte in så är det "valfusk". Kommer de in, men inte får vara med i en majoritetslösning så är det "odemokratiskt utestängande" (även om 4,1% väljarstöd innebär att 95,9% av väljarna faktiskt INTE vill ha deras politik).
måndag, september 06, 2010
Politiska nyord
Eftersom jag gillar att analysera kommunikation så har jag inte kunnat låta bli att märka några nya ord i valrörelsen som syftar mer till att föra fram en politisk åsikt än att beskriva något på ett korrekt sätt. Här är några exempel:
- Pensionärsskatt; den rödgröna oppositionen har hittat på detta ord för att ge sken av att regeringen har höjt skatten för pensionärer, när det i själva verket handlar om att jobbskatteavdraget har gett en sänkt skatt för de som inte är pensionärer (och andra som inte arbetar).
- Ungdomsskatt; regeringens ord för att svara med samma mynt - att ge sken av att de rödgröna vill påföra ungdomar en extra skatt, när det i själva verket handlar om att avskaffa regeringens subventionering av halva arbetsgivaravgiften för anställda ungdomar (alltså återställa en gemensam arbetsgivaravgift för alla anställda), och ersätta subventionen mot ett avdrag för det företag som nyanställer ungdomar.
- Oenighet; inget nytt ord, men det har fått en utökad betydelse i och med att blockpolitiken blivit upphöjd till oantastlig norm. Någon har bestämt att det bara får finnas två alternativ i svensk politik, och alla åsikter som partierna för fram som avviker från blocköverenskommelser ska utmålas som oenigheter eller splittring, istället för att kalla det för profilering och för att väljarna skulle kunna påverka den politiska riktningen i mer än två på förhand bestämda riktningar.
- Pensionärsskatt; den rödgröna oppositionen har hittat på detta ord för att ge sken av att regeringen har höjt skatten för pensionärer, när det i själva verket handlar om att jobbskatteavdraget har gett en sänkt skatt för de som inte är pensionärer (och andra som inte arbetar).
- Ungdomsskatt; regeringens ord för att svara med samma mynt - att ge sken av att de rödgröna vill påföra ungdomar en extra skatt, när det i själva verket handlar om att avskaffa regeringens subventionering av halva arbetsgivaravgiften för anställda ungdomar (alltså återställa en gemensam arbetsgivaravgift för alla anställda), och ersätta subventionen mot ett avdrag för det företag som nyanställer ungdomar.
- Oenighet; inget nytt ord, men det har fått en utökad betydelse i och med att blockpolitiken blivit upphöjd till oantastlig norm. Någon har bestämt att det bara får finnas två alternativ i svensk politik, och alla åsikter som partierna för fram som avviker från blocköverenskommelser ska utmålas som oenigheter eller splittring, istället för att kalla det för profilering och för att väljarna skulle kunna påverka den politiska riktningen i mer än två på förhand bestämda riktningar.
torsdag, september 02, 2010
SD och TV4
- Det var ju med flit, TV4 gick in i vår fälla. Den var provokativ. Vi gjorde det för att chocka. Tas den upp av TV4 då tittar 250 till 300 tusen på den, nu kan du hitta den överallt på nätet och vi uppskattar att tre miljoner har tittat på den.
Den har ju fått ganska mycket kritik också?
- Ja, men och? Det spelar ingen roll vad vi hade gjort, så hade vi fått kritik. Vi var ute efter att provocera och TV4 knallade rakt in i fällan. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss allihop. Vi sparade pengarna och så fick vi ännu större reklam.
Så ni står inte för budskapet i filmen och att ställa invandrare mot pensionärer?
- Jo, men det här var ju överdrivet, vi överdrev med flit.
Så säger en lokal företrädare för Sverigedemokraterna när jag stannar till vid en av deras valstugor. Det är knappast någon nyhet, och de flesta verkar vara på det klara med att det handlade om en kupp för att få gratisreklam med hjälp av en provokation. Det kvarstår dock en fråga och en slutsats.
Slutsatsen är att Sverigedemokraterna inte är det anständiga demokratiska parti som man ibland vill ge sken av, utan fortfarande är ett rasistiskt parti som gärna tar till en retorik som starkt bär drag av nazistisk och fascistisk propaganda. Valfilmen kan ses mot bakgrund av ett av de mest klassiska citaten av Adolf Hitler: "Gör lögnen stor, gör den enkel, fortsätt berätta den och så småningom kommer de att tro på den".
Frågan är hur ett rutinerat och etablerat mediaföretag som TV4 så lätt "knallade rakt in i fällan" (och fortsätter att göra det)?
Den har ju fått ganska mycket kritik också?
- Ja, men och? Det spelar ingen roll vad vi hade gjort, så hade vi fått kritik. Vi var ute efter att provocera och TV4 knallade rakt in i fällan. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss allihop. Vi sparade pengarna och så fick vi ännu större reklam.
Så ni står inte för budskapet i filmen och att ställa invandrare mot pensionärer?
- Jo, men det här var ju överdrivet, vi överdrev med flit.
Så säger en lokal företrädare för Sverigedemokraterna när jag stannar till vid en av deras valstugor. Det är knappast någon nyhet, och de flesta verkar vara på det klara med att det handlade om en kupp för att få gratisreklam med hjälp av en provokation. Det kvarstår dock en fråga och en slutsats.
Slutsatsen är att Sverigedemokraterna inte är det anständiga demokratiska parti som man ibland vill ge sken av, utan fortfarande är ett rasistiskt parti som gärna tar till en retorik som starkt bär drag av nazistisk och fascistisk propaganda. Valfilmen kan ses mot bakgrund av ett av de mest klassiska citaten av Adolf Hitler: "Gör lögnen stor, gör den enkel, fortsätt berätta den och så småningom kommer de att tro på den".
Frågan är hur ett rutinerat och etablerat mediaföretag som TV4 så lätt "knallade rakt in i fällan" (och fortsätter att göra det)?
onsdag, september 01, 2010
Idag börjar valet
Förtidsröstningen börjar idag och med den kommer valkampanjerna bli mer intensiva. Vi kommer också få höra vissa partier beklaga sig över att de blir orättvist behandlade i röstningslokalerna med utplaceringen av röstsedlar. JO har därför bestämt att alla röstningslokaler och vallokaler måste följa en viss ordning för att vi ska vara säkra på att alla partier behandlas på samma sätt överallt.
1) Röstmottagarna kommer, liksom tidigare, vara skyldiga att sätta ut röstsedlar, i alfabetisk ordning, för de partier som i förra riksdagsvalet fått minst 1% av rösterna. För lokala partier gäller att de ska ha minst ett mandat i kommunfullmäktige. Övriga partier får själva överlämna röstsedlar till röstningslokalerna.
2) Partierna ansvarar för att förse röstningslokalerna med nya röstsedlar om de skulle ta slut.
3) Nytt är att röstmottagarna ska ansvara helt och hållet för uppsättningen av röstsedlar, för alla partier. Alltså även de partier som inte uppfyller kraven i punkt 1. Partierna får alltså inte gå in och sätta upp röstsedlar själva, om det inte sker under uppsyn av en röstmottagare.
Den sista punkten har kommit till för att undvika det fusk som förekommit där partirepresentanter och partisympatisörer på olika sätt saboterat för andra partier genom att ta bort röstsedlar eller dölja dem bakom det egna partiets sedlar. Om någon lägger märke till att en röstningslokal inte följer dessa regler bör man rapportera det till den lokala valnämnden i varje kommun.
1) Röstmottagarna kommer, liksom tidigare, vara skyldiga att sätta ut röstsedlar, i alfabetisk ordning, för de partier som i förra riksdagsvalet fått minst 1% av rösterna. För lokala partier gäller att de ska ha minst ett mandat i kommunfullmäktige. Övriga partier får själva överlämna röstsedlar till röstningslokalerna.
2) Partierna ansvarar för att förse röstningslokalerna med nya röstsedlar om de skulle ta slut.
3) Nytt är att röstmottagarna ska ansvara helt och hållet för uppsättningen av röstsedlar, för alla partier. Alltså även de partier som inte uppfyller kraven i punkt 1. Partierna får alltså inte gå in och sätta upp röstsedlar själva, om det inte sker under uppsyn av en röstmottagare.
Den sista punkten har kommit till för att undvika det fusk som förekommit där partirepresentanter och partisympatisörer på olika sätt saboterat för andra partier genom att ta bort röstsedlar eller dölja dem bakom det egna partiets sedlar. Om någon lägger märke till att en röstningslokal inte följer dessa regler bör man rapportera det till den lokala valnämnden i varje kommun.
söndag, juni 20, 2010
Kaffekoppen och royal public service
Det första som diskuterades på min journalistutbildning var det journalistiska förhållningssättet - alltså hur en journalist ska vara och förhålla sig till sin egen yrkesroll. Det handlar, grovt förkortat, om kritiskt tänkande, journalistisk integritet och självständighet. För att förtydliga detta förhållningssätt berättade läraren om en kaffekopp hon hade tagit emot som gåva från ett företag i samband med ett reportage. Det var en mycket fin kaffekopp och artikeln blev tämligen välvillig. Därför hade hon sparat kaffekoppen på sitt arbetsbord för att påminna sig om att aldrig mer ta emot gåvor när hon utövade sin yrkesroll som journalist - en påminnelse om att hon i all naivitet hade låtit sig bli "mutad".
Jag vet inte om anekdoten var sann eller bara ett sätt för läraren att förklara det dilemma som journalister ställs inför väldigt ofta. Hur ofta får jag inte höra fraser som börjar med "Jamen, du som är journalist, du kan väl...?" Men svaret är nej. Att leva med ett journalistiskt förhållningssätt innebär att man inte vill vara megafon åt andras särintressen. Däremot tror jag att det inte är nödvändigt att vara journalist från examen till dödsbädden - jag kan mycket väl tänka mig att ägna mig åt saker som går direkt emot det journalistiska förhållningssättet under en tid. Det kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer och få nya erfarenheter, men då kan jag inte ägna mig åt journalistiken parallellt. Det finns, till exempel, gott om exempel på journalister som blir politiker och politiker som blir journalister. Men få skulle nog ta en journalist på allvar om han/hon samtidigt är politiker. Samma sak gäller naturligtvis i relationen med andra makthavare som kan leda till att den journalistiska självständigheten och integriteten kan ifrågasättas.
Att jag kom att tänka på kaffekoppen nu, beror på den totalt oproportionella rapporteringen kring ett visst bröllop. Jag tror inte att det är helt orimligt att gissa att det finns ett visst samband mellan rapporteringens omfattning och innehåll, och det faktum att såväl ledningen för medieföretagen, public service inkluderat, som enskilda tongivande journalister har fått vara med som hedersgäster vid diverse bjudningar, påkostade hyllningskonserter och andra festligheter.
Säkerligen finns från medieföretagen redan färdiga standardsvar på denna kritik, och ordet "allmänintresse" kommer förekomma flitigt. Men motiverar allmänintresset verkligen att till exempel Rapports 23.15-sändning i går bestod av; sju minuter bröllop, mindre än en minut Fotbolls-VM, cirka en minut av ett repriserat nyhetsinslag från morgonen och resterande två minuter väder? Samtidigt pågick SVTs maratonsändning från bröllopet i grannkanalen, och naturligtvis även i konkurrenten TV4 och i Sveriges Radio P4.
Jag vet inte om anekdoten var sann eller bara ett sätt för läraren att förklara det dilemma som journalister ställs inför väldigt ofta. Hur ofta får jag inte höra fraser som börjar med "Jamen, du som är journalist, du kan väl...?" Men svaret är nej. Att leva med ett journalistiskt förhållningssätt innebär att man inte vill vara megafon åt andras särintressen. Däremot tror jag att det inte är nödvändigt att vara journalist från examen till dödsbädden - jag kan mycket väl tänka mig att ägna mig åt saker som går direkt emot det journalistiska förhållningssättet under en tid. Det kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer och få nya erfarenheter, men då kan jag inte ägna mig åt journalistiken parallellt. Det finns, till exempel, gott om exempel på journalister som blir politiker och politiker som blir journalister. Men få skulle nog ta en journalist på allvar om han/hon samtidigt är politiker. Samma sak gäller naturligtvis i relationen med andra makthavare som kan leda till att den journalistiska självständigheten och integriteten kan ifrågasättas.
Att jag kom att tänka på kaffekoppen nu, beror på den totalt oproportionella rapporteringen kring ett visst bröllop. Jag tror inte att det är helt orimligt att gissa att det finns ett visst samband mellan rapporteringens omfattning och innehåll, och det faktum att såväl ledningen för medieföretagen, public service inkluderat, som enskilda tongivande journalister har fått vara med som hedersgäster vid diverse bjudningar, påkostade hyllningskonserter och andra festligheter.
Säkerligen finns från medieföretagen redan färdiga standardsvar på denna kritik, och ordet "allmänintresse" kommer förekomma flitigt. Men motiverar allmänintresset verkligen att till exempel Rapports 23.15-sändning i går bestod av; sju minuter bröllop, mindre än en minut Fotbolls-VM, cirka en minut av ett repriserat nyhetsinslag från morgonen och resterande två minuter väder? Samtidigt pågick SVTs maratonsändning från bröllopet i grannkanalen, och naturligtvis även i konkurrenten TV4 och i Sveriges Radio P4.
tisdag, juni 01, 2010
Dagen efter
Måndagen den 31 maj 2010 var en ilskans dag.
Israeliska soldater beväpnade med automatvapen gick lös på propalestinska aktivister, som svarade med vad som tycks ha varit järnrör. Ilska åt båda hållen, och som alltid när den okontrollerade ilskan tar kommandot leder den till övervåld och ett stort lidande. Dessutom ett kontraproduktivt sådant.
Det israeliska övervåldet på internationellt vatten gynnar inte Israel, utan förmodligen mest Hamas. Aktivisternas våld mot de israeliska angriparna gynnar inte den humanitära hjälpen till Gaza, utan det gynnar snarare fascisterna i Israel som inte vill ha fred. Det motverkar de demokratiska krafterna i Israel som vill ha en fredlig samexistens. Båda sidornas våld gynnar alltså de som vill att världen ska vara svart och vit, vi mot dem, Israel mot Palestina.
Det får oss lätt att glömma att såväl israeler som palestinier är människor precis som du och jag. De vill leva i fred, ha ett jobb att gå till och omge sig med familj och vänner. De har inte själva valt att bli reducerade till brickor i ett spel. Det är så lätt att glömma, när ilskan kokar och retoriken dundrar, men vi måste komma ihåg att det finns israeler och palestinier som också jobbar sida vid sida, med det gemensamma målet att kunna leva som grannar, att kunna leva sina liv.
Därför måste domen mot den Israeliska regeringen bli hård, liksom vi dömer Hamas när de uppmuntrar till raketattacker och andra övergrepp. Den enda vägen för fred i regionen, är att stödja de demokratiska och fredliga krafterna som finns i Israel och Palestina. Israelerna måste tvinga fram en regering som vill ha fred, och palestinierna likaså. Vi, som lätt kan skrika oss hesa, kommer inte bidra till det genom att hata den ena eller andra. Inte genom att bua ut den som tycker annorlunda. Utan genom att stödja de som vill gå framåt, den som vill bidra till lösningen, istället för att kasta bensin på elden. Hamas behöver att hatet mot Israel frodas, fascisterna i Israel behöver rädslan för Hamas och Hizbollah. Endast genom att säga nej till hatet och rädslan kan vi hitta en väg framåt. En väg utan murar, provokationer, blockader, olagliga bosättningar, självmordsbomber och utan hatets retorik.
Vägen till fred kan tyckas enkel - utrota grogrunden för hatet och rädslan. Det handlar om att välja fattigdomsbekämpning istället för blockad, gemensamma lösningar istället för konfrotation, frihet och demokrati istället för förtryck och kontroll. Trots att alla vet vad som behövs, tycks lösningen varje dag längre bort.
Jinge.se har gjort ett bra axplock av dagens ledarsidor. Ledarna i sin helhet: DN, Aftonbladet, Expressen, SvD.
Israeliska soldater beväpnade med automatvapen gick lös på propalestinska aktivister, som svarade med vad som tycks ha varit järnrör. Ilska åt båda hållen, och som alltid när den okontrollerade ilskan tar kommandot leder den till övervåld och ett stort lidande. Dessutom ett kontraproduktivt sådant.
Det israeliska övervåldet på internationellt vatten gynnar inte Israel, utan förmodligen mest Hamas. Aktivisternas våld mot de israeliska angriparna gynnar inte den humanitära hjälpen till Gaza, utan det gynnar snarare fascisterna i Israel som inte vill ha fred. Det motverkar de demokratiska krafterna i Israel som vill ha en fredlig samexistens. Båda sidornas våld gynnar alltså de som vill att världen ska vara svart och vit, vi mot dem, Israel mot Palestina.
Det får oss lätt att glömma att såväl israeler som palestinier är människor precis som du och jag. De vill leva i fred, ha ett jobb att gå till och omge sig med familj och vänner. De har inte själva valt att bli reducerade till brickor i ett spel. Det är så lätt att glömma, när ilskan kokar och retoriken dundrar, men vi måste komma ihåg att det finns israeler och palestinier som också jobbar sida vid sida, med det gemensamma målet att kunna leva som grannar, att kunna leva sina liv.
Därför måste domen mot den Israeliska regeringen bli hård, liksom vi dömer Hamas när de uppmuntrar till raketattacker och andra övergrepp. Den enda vägen för fred i regionen, är att stödja de demokratiska och fredliga krafterna som finns i Israel och Palestina. Israelerna måste tvinga fram en regering som vill ha fred, och palestinierna likaså. Vi, som lätt kan skrika oss hesa, kommer inte bidra till det genom att hata den ena eller andra. Inte genom att bua ut den som tycker annorlunda. Utan genom att stödja de som vill gå framåt, den som vill bidra till lösningen, istället för att kasta bensin på elden. Hamas behöver att hatet mot Israel frodas, fascisterna i Israel behöver rädslan för Hamas och Hizbollah. Endast genom att säga nej till hatet och rädslan kan vi hitta en väg framåt. En väg utan murar, provokationer, blockader, olagliga bosättningar, självmordsbomber och utan hatets retorik.
Vägen till fred kan tyckas enkel - utrota grogrunden för hatet och rädslan. Det handlar om att välja fattigdomsbekämpning istället för blockad, gemensamma lösningar istället för konfrotation, frihet och demokrati istället för förtryck och kontroll. Trots att alla vet vad som behövs, tycks lösningen varje dag längre bort.
Jinge.se har gjort ett bra axplock av dagens ledarsidor. Ledarna i sin helhet: DN, Aftonbladet, Expressen, SvD.
fredag, april 30, 2010
Testar ny kostym
Bloggen har dragits med namnet Ord, ord, ord sedan 2006 och var egentligen bara något som fick stå i brist på bättre idéer. Nu fick jag ett förslag från en trogen läsare, som i sin tur ledde fram till det nya namnet - Återinvandraren. Vi testar den nya kostymen ett tag, och känner efter hur den känns.
onsdag, april 28, 2010
Toblerone och maktspråket
Ingen har undgått Mats Odells (KD) uttalande om de rödgrönas "Tobleronepolitik". Detta var naturligtvis också syftet med att göra ett sådant planerat utspel. Uttalandet kom inte som ett spontant skämt i något informellt sammanhang mellan grabbarna - för liksom Jakop Delaunde skriver på Newsmill, handlar det om ett klassiskt grabbigt maktspråk. Ett uttalande som riktar sig till de redan frälsta, "en blinkning till alliansgrabbarna: nu knäcker vi Mona Sahlin genom att måla upp henne som en slarvig kvinna som inte klarar att hålla i pengar".
Maktspråk finns i många former och börjar i sandlådan - "Du får inte leka med oss andra". Och med tanke på hur lite relevans Odells utspel har på sakfrågan så kan man väl säga att cirkeln är sluten, Odell har hittat tillbaka till sandlådan. Syftet är inte att kritisera de rödgrönas förslag, utan att attackera Mona Sahlin som person. Det är bara en gissning, men kan det vara så att mediastrategerna hos Alliansen haft detta utspel på lager och nu tyckte det var rätt tillfälle att dra fram "Tobleronespöket"?
Jag lanserar därför ett nytt ord - Tobleroneretorik: att dra fram irrelevanta gamla historier när man saknar sakargument, för att smutskasta person istället för att argumentera i sak.
Det är inte konstigt att det är just Kristdemokraterna som tar till tobleroneretoriken i denna fråga. De rödgröna lanserar ett relativt impopulärt förslag - att höja bensinskatten. Det är inget man vinner röster på, om man inte lyckas förklara vad pengarna ska gå till. Kristdemokraterna gick i förra valrörelsen till val på att sänka samma skatt, men direkt efter valet vände i frågan och röstade för att höja den. Vad kallar Odell sådan politik?
Maktspråk finns i många former och börjar i sandlådan - "Du får inte leka med oss andra". Och med tanke på hur lite relevans Odells utspel har på sakfrågan så kan man väl säga att cirkeln är sluten, Odell har hittat tillbaka till sandlådan. Syftet är inte att kritisera de rödgrönas förslag, utan att attackera Mona Sahlin som person. Det är bara en gissning, men kan det vara så att mediastrategerna hos Alliansen haft detta utspel på lager och nu tyckte det var rätt tillfälle att dra fram "Tobleronespöket"?
Jag lanserar därför ett nytt ord - Tobleroneretorik: att dra fram irrelevanta gamla historier när man saknar sakargument, för att smutskasta person istället för att argumentera i sak.
Det är inte konstigt att det är just Kristdemokraterna som tar till tobleroneretoriken i denna fråga. De rödgröna lanserar ett relativt impopulärt förslag - att höja bensinskatten. Det är inget man vinner röster på, om man inte lyckas förklara vad pengarna ska gå till. Kristdemokraterna gick i förra valrörelsen till val på att sänka samma skatt, men direkt efter valet vände i frågan och röstade för att höja den. Vad kallar Odell sådan politik?
tisdag, april 27, 2010
Mer åt alla - nästan
Så här när valrörelsen börjar dra igång kommer löftena på löpande band. Högeralliansen vill som vanligt sänka skatter och de rödgröna samarbetspartierna vill höja. En grovhuggen analys skulle kunna vara att högern vill att vi själva ska satsa på oss själva, och därmed ska alla få det bättre. De rödgröna å sin sida vill att vi tillsammans ska satsa på oss själva, för att uppnå samma resultat.
Inga-Lisa Sangregorio skriver på Newsmill att hon har "försökt tränga in i både alliansens och oppositionens idévärld och funnit att bådas taktik går ut på att försöka köpa röster via skatterna". Om hon får rätt kan vi räkna med ännu en valrörelse utan varken det globala eller de långsiktiga perspektiven.
Igår föreläste nationalekonomerna Stefan de Vylder och Deniz Kellecioglu på biblioteket i Rinkeby om världsekonomins utveckling i sken av den senaste krisen. Om jag ska försöka sammanfatta budskapet så var det att världen totalt sett blir rikare och rikare, vi har fått en stor global medelklass, och en mindre andel av världens befolkning lever i extrem fattigdom. Allt väl, om man fokuserar på de siffrorna. Samtidigt har vi 1,4 miljarder människor som fortfarande kämpar för att ha tak över huvudet och mat för dagen och i stora delar av världen ökar den siffran, trots att det finns mer än tillräckliga resurser för att det inte nödvändigtvis skulle behöva vara så.
Stefan de Vylder drog parallellen till Sverige - där, finanskrisen till trots, 80 procent av befolkningen har fått det ekonomiskt bättre de senaste åren, medan de fattigaste 20 procenten är de som har fått ta smällen. Han uttryckte sin oro över denna medialt tysta samhällsutveckling på ett pedagogiskt sätt:
- Vi riskerar att få en situation, såväl i Sverige som globalt, där 80 % av människorna får det så bra att de kan strunta fullständigt i de övriga som får de allt sämre (ej exakt citat).
Inga-Lisa Sangregorio skriver på Newsmill att hon har "försökt tränga in i både alliansens och oppositionens idévärld och funnit att bådas taktik går ut på att försöka köpa röster via skatterna". Om hon får rätt kan vi räkna med ännu en valrörelse utan varken det globala eller de långsiktiga perspektiven.
Igår föreläste nationalekonomerna Stefan de Vylder och Deniz Kellecioglu på biblioteket i Rinkeby om världsekonomins utveckling i sken av den senaste krisen. Om jag ska försöka sammanfatta budskapet så var det att världen totalt sett blir rikare och rikare, vi har fått en stor global medelklass, och en mindre andel av världens befolkning lever i extrem fattigdom. Allt väl, om man fokuserar på de siffrorna. Samtidigt har vi 1,4 miljarder människor som fortfarande kämpar för att ha tak över huvudet och mat för dagen och i stora delar av världen ökar den siffran, trots att det finns mer än tillräckliga resurser för att det inte nödvändigtvis skulle behöva vara så.
Stefan de Vylder drog parallellen till Sverige - där, finanskrisen till trots, 80 procent av befolkningen har fått det ekonomiskt bättre de senaste åren, medan de fattigaste 20 procenten är de som har fått ta smällen. Han uttryckte sin oro över denna medialt tysta samhällsutveckling på ett pedagogiskt sätt:
- Vi riskerar att få en situation, såväl i Sverige som globalt, där 80 % av människorna får det så bra att de kan strunta fullständigt i de övriga som får de allt sämre (ej exakt citat).
fredag, april 23, 2010
Suveräna små stavelser
Hur mycket kostar trevligheten, artigheten?
Jag är ingen etikettfanatiker som vill ha olika bestickuppsättningar för varje maträtt eller klädkoder på fest, och så vidare. Däremot är det ganska trevligt ha normal social kontakt med andra sympatiska människor.
Det slog mig igår på nytt, hur otrevliga människor kan vara helt i onödan, förmodligen utan att ens tänka på det, dess orsaker eller dess konsekvenser. Vi satt och käkade på vår lokala kvarterskrog, där personalen alltid välkomnar med ett leende och några korta hälsningsfraser. Inget märkvärdigt, men trevligt. Medan vi åt kommer en annan kund in, en kvinna runt 30-strecket. Hon möts av samma välkomnande som oss men svarar på kortast möjliga vis, med en hyfsat intetsägande ton:
"Jag ska ha en capricciosa!"
Inom lingvistiken pratar man mycket som språklig effektivitet - att med minsta möjliga antal språkliga komponenter kunna kommunicera sitt budskap på ett begripligt sätt. Och denna kvinna kan nog tyckas ha lyckats ganska bra med detta. Men jag, som är överdrivet nyfiken på kommunikationens mekanismer, hör ett helt annat budskap än "jag vill ha en pizza". Det jag hör är: "Jag vill ha en pizza, snabbt, och tycker inte att det är värt besväret att bemöta en simpel kassörska i en pizzeria med minsta möjliga artighet eller respekt".
Varför bemöter vi medmänniskor som om de vore maskiner? För att kommunicera effektivt med en maskin, en dator, så bör man renodla sin input till det absolut nödvändiga. Din dator bryr sig inte om ditt tonfall, ditt ansiktsuttryck eller dina eventuella iakttagelser om vädret. Den vill veta vilket program som ska köras för att utföra en specifik uppgift.
Men en medmänniska är inte en maskin. Vi vill bli sedda, bekräftade och respekterade. Och allt som krävs i en vardaglig situation kan mycket väl vara något så enkelt som ett ord som består av en enda stavelse - som till exempel "hej" eller "tack". En enda liten, liten stavelse, som tillsammans med ett trevligt tonfall kan kommunicera så mycket mer.
Jag är ingen etikettfanatiker som vill ha olika bestickuppsättningar för varje maträtt eller klädkoder på fest, och så vidare. Däremot är det ganska trevligt ha normal social kontakt med andra sympatiska människor.
Det slog mig igår på nytt, hur otrevliga människor kan vara helt i onödan, förmodligen utan att ens tänka på det, dess orsaker eller dess konsekvenser. Vi satt och käkade på vår lokala kvarterskrog, där personalen alltid välkomnar med ett leende och några korta hälsningsfraser. Inget märkvärdigt, men trevligt. Medan vi åt kommer en annan kund in, en kvinna runt 30-strecket. Hon möts av samma välkomnande som oss men svarar på kortast möjliga vis, med en hyfsat intetsägande ton:
"Jag ska ha en capricciosa!"
Inom lingvistiken pratar man mycket som språklig effektivitet - att med minsta möjliga antal språkliga komponenter kunna kommunicera sitt budskap på ett begripligt sätt. Och denna kvinna kan nog tyckas ha lyckats ganska bra med detta. Men jag, som är överdrivet nyfiken på kommunikationens mekanismer, hör ett helt annat budskap än "jag vill ha en pizza". Det jag hör är: "Jag vill ha en pizza, snabbt, och tycker inte att det är värt besväret att bemöta en simpel kassörska i en pizzeria med minsta möjliga artighet eller respekt".
Varför bemöter vi medmänniskor som om de vore maskiner? För att kommunicera effektivt med en maskin, en dator, så bör man renodla sin input till det absolut nödvändiga. Din dator bryr sig inte om ditt tonfall, ditt ansiktsuttryck eller dina eventuella iakttagelser om vädret. Den vill veta vilket program som ska köras för att utföra en specifik uppgift.
Men en medmänniska är inte en maskin. Vi vill bli sedda, bekräftade och respekterade. Och allt som krävs i en vardaglig situation kan mycket väl vara något så enkelt som ett ord som består av en enda stavelse - som till exempel "hej" eller "tack". En enda liten, liten stavelse, som tillsammans med ett trevligt tonfall kan kommunicera så mycket mer.
Bloggen vaknar igen?
Många gånger har jag funderat på att ta bort den här bloggen. Alla gånger har jag sedan tänkt samma sak: "Nej, men snart ska jag komma igång igen".
Att blogga är lite som att träna. När man börjar om efter ett uppehåll finns det alltid ett litet motstånd, sedan kommer en inspirerad fas när det bara känns bra och man för allt i världen inte kan förstå varför man slutade. Sedan blir det lite slentrian, man börjar fuska lite med rutinerna, hoppar över en dag. Sedan hoppar över en hel vecka och vips ligger allt i träda till nästa omstart.
Nu puttrar kaffebryggaren och jag tänker: "Nu ska jag komma igång igen."
Träningen: check! (älskar min nya cykel)
Bloggandet: Ok, nu kör jag... Omstart igen, efter drygt två års träda.
Nytt på bloggen: ny mall för att det ska kännas lite fräscht. Men framför allt, skippar jag anonymiteten och mitt gamla alias. Nu heter jag vad jag heter.
Att blogga är lite som att träna. När man börjar om efter ett uppehåll finns det alltid ett litet motstånd, sedan kommer en inspirerad fas när det bara känns bra och man för allt i världen inte kan förstå varför man slutade. Sedan blir det lite slentrian, man börjar fuska lite med rutinerna, hoppar över en dag. Sedan hoppar över en hel vecka och vips ligger allt i träda till nästa omstart.
Nu puttrar kaffebryggaren och jag tänker: "Nu ska jag komma igång igen."
Träningen: check! (älskar min nya cykel)
Bloggandet: Ok, nu kör jag... Omstart igen, efter drygt två års träda.
Nytt på bloggen: ny mall för att det ska kännas lite fräscht. Men framför allt, skippar jag anonymiteten och mitt gamla alias. Nu heter jag vad jag heter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
