Skillnaderna visar sig i retoriken

Det blir allt tydligare vad som skiljer de två blocken. Om man analyserar regeringens budget med oppositionens skulle man kunna dra slutsatsen att de egentligen är ganska lika. I siffror räknat är det få procent hit och några andra dit. Båda blocken vill visa att de är ansvarsfulla och föreslår därför reformer i små, försiktiga steg. (Det enda parti som avviker där är bara det lilla högerextrema partiet som i populistisk anda lovar sänkt skatt och mer pengar till allt och alla - utom om du har fel hårfärg eller vänder dig åt sydost ett par gånger om dagen - och visar därmed att de inte har någon aning om någonting, utan bara rider på ett allmänt missnöje, utan egen politik eller förankring i verkligheten.)

De två blocken däremot, de har båda erfarenhet av att regera. Trots att de ekonomiskt inte skiljer så mycket, blir skillnaden allt tydligare nu vad som verkligen skiljer dem åt. Det handlar om prioriteringar, grundade på värderingar och på ideologi. Vi har under en tid gått mot ett två-tredjedelarssamhälle, där den tredjedel som har det sämst får det allt sämre, medan två tredjedelar får det bättre. Vi har ett block som tycker det är bra, och ett annat som tycker det är dåligt och så enkelt är det, faktiskt.

Därmed handlar valet om synen på vad statens uppgift är. Antingen ska staten upprätthålla den rådande ordningen, skydda marknaden och därmed fokusera på att gynna de två tredjedelarna som redan har det bra. Viktigast är att de ska få det bättre och bättre. De som har det sämst får av egen kraft se till att "klättra upp". Eller så ska staten verka som en balanserande motpart till marknaden och se till att de som har det sämst får det lite bättre, genom en solidarisk princip där vi alla bidrar till det gemensamma.

Eftersom vi är vana vid att ha det senare synsättet vid makten, den socialdemokratiska modellen, så tycker de flesta att det ska finnas ett välfärdssamhälle, där ekonomisk köpkraft inte ska vara den avgörande faktorn för dina möjligheter att utbilda dig, ha en god hälsa och få en pension du kan leva på efter ett långt arbetsliv. Alla kan inte ha det lika bra, men alla ska ha rätt till en grundtrygghet. Alla partier säger sig skriva under på det, men har olika modeller för hur det ska bli verklighet.

Det är här skiljelinjen blir tydligare i retoriken nu i sista veckan inför valet. Alliansen talar till dem som har det bra - med andra ord de som är friska och har jobb - och fokuserar därför på siffror och på att lyfta fram personer som de uppfattar att folk i allmänhet gillar (Reinfeldts favoritargument i ekonomisk debatt har varit i stil med "Vill vi ha Borg eller Östros?"). Alliansen undviker att prata ideologi, eftersom deras ideologi inte stämmer överens med den socialdemokratiska retoriken.

De rödgröna talar däremot mer och mer ideologiskt - de talar till dem som har fått det sämre och till dem som har det bra, men som tycker att det är fel att de ska få det ännu bättre på andras bekostnad. Det är naturligtvis inte konstigt att det block som har en ideologi som stämmer överens med sin retorik, också försöker för över debatten på ideologiska värderingar.

Liksom i förra valrörelsen lyser omvärlden med sin frånvaro, och konstigt nog gäller det även klimatfrågan.