Att göra sig svensk

Nu är Kinas president i Sverige, första kinesiska statschefsbesöket i Sverige. Ett lysande tillfälle att ta ställning mot alla de brott mot mänskligheten som diktaturen Folkrepubliken Kina har gjort sig skyldig till sedan folkrepublikens utropande 1949, och som fortsätter att begås idag. Men som vanligt sätter svenska regeringen pliktskyldigt upp frågan om mänskliga rättigheter upp på dagordningen, säger några allmänna floskler i ämnet och godtar Kinas standardsvar om "interna angelägenheter". Allt för att inte kasta grus i affärernas maskineri. Pengar är ju viktigare än sådant trams som mänskliga rättigheter och bagateller som folkmord.

Jag ska inte bre ut mig mer i sakfrågan, utan rekommenderar istället läsning av DN Debatt och varför inte titta in på den internationella kampanjen för ett fritt Tibet.

Istället kom jag att tänka på det spanskspråkiga uttrycket "hacerse el sueco" (ungefär: göra sig till svensken). Redan när jag läste spanska på gymnasiet hörde jag uttrycket, som enligt läraren betydde (i Spanien) att göra bort sig, eller helt enkelt vara lite korkad, som enligt honom berodde på svenskar som kom och söp sig fulla på de spanska kusterna.

Men när jag nu kom till Peru fick jag en annan förklaring: att uttrycket betyder att spela ovetande för att slippa ta ställning i obekväma situationer, eller för att rent av kunna dra nytta av sin fejkade okunskap. Detta lär komma av Sveriges agerande under andra världskriget då man skickligt "spelade dum" för att först kunna sälja svenskt stål och annat till den tyska krigsmaskinen för att sedan, när det inte längre gick så bra för dåvarande kungens kompis Adolf, kunna vända dem ryggen och istället stödja den goda, demokratiska alliansen... Inte helt olikt det Sverige nu gör, och länge har gjort, med Kina ("mänskliga rättigheter är bra, men business är bättre"?). Liksom när vi säljer vapen till alla möjliga länder, som enligt svensk lag borde vara förbjudet (krigsförande länder t ex). Det är bara att hacerse el sueco, så kan pengarna fortsätta att rulla in.

När socialdemokratiska regeringar har gjort allt detta har jag blivit förbannad på regeringen. När nu en högerregering fortsätter med samma politik, då blir jag snarare förbannad på den svenska väljarkåren. För socialdemokraterna säger åtminstone att det är fel, medan högern iallafall inte hymlar lika mycket om att det handlar om att "Cash is king".

Vem äger språket?

Insprirerad av Pumans dotters inlägg "Vem äger orden?" , kommer här ett litet stycke språkfilosofi.

Det finns alltid någon som påstår att "så där kan man inte säga, det är inte korrekt svenska!". Jag kan själv lätt trilla in i språkpendateriets fälla, eftersom jag är så pass intresserad av språk. Men finns det ett "korrekt" språk? Vem bestämmer då vad som ska vara tillåtet inom korrekthetens strikta ramar? I Sverige idag är det språkliberalismen som härskar, kanske tack vare Fredrik Lindströms olika framgångsrika tv-program, som har lärt oss att allt är tillåtet. Är inte då språkliga akademier och språkpedanter bara onödiga och trista konservativa bromsklossar?

Det finns dock en mellanväg mellan total språkliberalism à la "Världens dåligaste språk" och konservativt språkpedanteri. Jag skulle kunna kalla den för funktionalism och den grundar sig på lingvistikens grundfråga: Vad är ett språk?

Lingvistikens gudfader Ferdinand de Saussure menade att språket bara är ett verktyg för kommunikation, som i sin tur behövs för att underlätta det mänskliga tänkandet. Kommunikation, i sin enklaste form, är att en individ försöker förmedla något och att en annan individ uppfattar och förstår vad som förmedlats. Språket fyller alltså bara en funktion om minst en annan individ förstår vad som är tänkt att förmedlas, det har inget värde i sig.

Att prata "bra svenska" innebär alltså att använda det svenska språket på ett sådant sätt att de individer som anser sig kunna svenska förstår vad som sägs eller skrivs. Det skulle kanske kunna leda till argumentet att det då inte spelar någon roll om man stavar fel eller gör grammatiska missar. Men jag skulle vilja hävda att ett väl använt språk leder till färre missförstånd än ett slarvigt använt språk. För att uttrycka det på akademiska: ett väl använt språk, enligt de regler som finns, ökar språkets funktionalitet (alltså underlättar i större grad en effektiv kommunikation).

Tillbaka då till frågan om vem som bestämmer reglerna, alltså: vem äger språket? Naturligtvis är det inte Svenska Akademien, utan alla de individer som använder och förstår språket. De regler som finns fyller den enkla funktionen att vi ska förstå varandra på ett enkelt sätt. Nog skulle det gå att förklara vad jag vill ha sagt, med felaktig grammatik, men risken är att det skulle kräva betydligt mera tid och ork (både för mig och den som lyssnar/läser). Om en regel blir föråldrad och därmed försvårar snarare än förenklar, då måste regeln bytas ut. Till motsats till den fanatiska språkpendantens brinnande längtan att undervisa alla svenskspråkiga om denna heliga regel - för att "bevara det svenska språket". Ett språk bevaras genom utveckling, inte genom konservation.

Egentligen hade jag tänkt att koppla detta till det spanska språket, med sin extrema rikedom av dialekter och variationer, men det får nog bli ett senare inlägg.