Testar ny kostym

Bloggen har dragits med namnet Ord, ord, ord sedan 2006 och var egentligen bara något som fick stå i brist på bättre idéer. Nu fick jag ett förslag från en trogen läsare, som i sin tur ledde fram till det nya namnet - Återinvandraren. Vi testar den nya kostymen ett tag, och känner efter hur den känns.

Toblerone och maktspråket

Ingen har undgått Mats Odells (KD) uttalande om de rödgrönas "Tobleronepolitik". Detta var naturligtvis också syftet med att göra ett sådant planerat utspel. Uttalandet kom inte som ett spontant skämt i något informellt sammanhang mellan grabbarna - för liksom Jakop Delaunde skriver på Newsmill, handlar det om ett klassiskt grabbigt maktspråk. Ett uttalande som riktar sig till de redan frälsta, "en blinkning till alliansgrabbarna: nu knäcker vi Mona Sahlin genom att måla upp henne som en slarvig kvinna som inte klarar att hålla i pengar".

Maktspråk finns i många former och börjar i sandlådan - "Du får inte leka med oss andra". Och med tanke på  hur lite relevans Odells utspel har på sakfrågan så kan man väl säga att cirkeln är sluten, Odell har hittat tillbaka till sandlådan. Syftet är inte att kritisera de rödgrönas förslag, utan att attackera Mona Sahlin som person. Det är bara en gissning, men kan det vara så att mediastrategerna hos Alliansen haft detta utspel på lager och nu tyckte det var rätt tillfälle att dra fram "Tobleronespöket"?

Jag lanserar därför ett nytt ord - Tobleroneretorik: att dra fram irrelevanta gamla historier när man saknar sakargument, för att smutskasta person istället för att argumentera i sak.

Det är inte konstigt att det är just Kristdemokraterna som tar till tobleroneretoriken i denna fråga. De rödgröna lanserar ett relativt impopulärt förslag - att höja bensinskatten. Det är inget man vinner röster på, om man inte lyckas förklara vad pengarna ska gå till. Kristdemokraterna gick i förra valrörelsen till val på att sänka samma skatt, men direkt efter valet vände i frågan och röstade för att höja den. Vad kallar Odell sådan politik?

Mer åt alla - nästan

Så här när valrörelsen börjar dra igång kommer löftena på löpande band. Högeralliansen vill som vanligt sänka skatter och de rödgröna samarbetspartierna vill höja. En grovhuggen analys skulle kunna vara att högern vill att vi själva ska satsa på oss själva, och därmed ska alla få det bättre. De rödgröna å sin sida vill att vi tillsammans ska satsa på oss själva, för att uppnå samma resultat.

Inga-Lisa Sangregorio skriver på Newsmill att hon har "försökt tränga in i både alliansens och oppositionens idévärld och funnit att bådas taktik går ut på att försöka köpa röster via skatterna". Om hon får rätt kan vi räkna med ännu en valrörelse utan varken det globala eller de långsiktiga perspektiven.

Igår föreläste nationalekonomerna Stefan de Vylder och Deniz Kellecioglu på biblioteket i Rinkeby om världsekonomins utveckling i sken av den senaste krisen. Om jag ska försöka sammanfatta budskapet så var det att världen totalt sett blir rikare och rikare, vi har fått en stor global medelklass, och en mindre andel av världens befolkning lever i extrem fattigdom. Allt väl, om man fokuserar på de siffrorna. Samtidigt har vi 1,4 miljarder människor som fortfarande kämpar för att ha tak över huvudet och mat för dagen och i stora delar av världen ökar den siffran, trots att det finns mer än tillräckliga resurser för att det inte nödvändigtvis skulle behöva vara så.

Stefan de Vylder drog parallellen till Sverige - där, finanskrisen till trots, 80 procent av befolkningen har fått det ekonomiskt bättre de senaste åren, medan de fattigaste 20 procenten är de som har fått ta smällen. Han uttryckte sin oro över denna medialt tysta samhällsutveckling på ett pedagogiskt sätt:
- Vi riskerar att få en situation, såväl i Sverige som globalt, där 80 % av människorna får det så bra att de kan strunta fullständigt i de övriga som får de allt sämre (ej exakt citat).

Suveräna små stavelser

Hur mycket kostar trevligheten, artigheten?
Jag är ingen etikettfanatiker som vill ha olika bestickuppsättningar för varje maträtt eller klädkoder på fest, och så vidare. Däremot är det ganska trevligt ha normal social kontakt med andra sympatiska människor.

Det slog mig igår på nytt, hur otrevliga människor kan vara helt i onödan, förmodligen utan att ens tänka på det, dess orsaker eller dess konsekvenser. Vi satt och käkade på vår lokala kvarterskrog, där personalen alltid välkomnar med ett leende och några korta hälsningsfraser. Inget märkvärdigt, men trevligt. Medan vi åt kommer en annan kund in, en kvinna runt 30-strecket. Hon möts av samma välkomnande som oss men svarar på kortast möjliga vis, med en hyfsat intetsägande ton:
"Jag ska ha en capricciosa!"

Inom lingvistiken pratar man mycket som språklig effektivitet - att med minsta möjliga antal språkliga komponenter kunna kommunicera sitt budskap på ett begripligt sätt. Och denna kvinna kan nog tyckas ha lyckats ganska bra med detta. Men jag, som är överdrivet nyfiken på kommunikationens mekanismer, hör ett helt annat budskap än "jag vill ha en pizza". Det jag hör är: "Jag vill ha en pizza, snabbt, och tycker inte att det är värt besväret att bemöta en simpel kassörska i en pizzeria med minsta möjliga artighet eller respekt".

Varför bemöter vi medmänniskor som om de vore maskiner? För att kommunicera effektivt med en maskin, en dator, så bör man renodla sin input till det absolut nödvändiga. Din dator bryr sig inte om ditt tonfall, ditt ansiktsuttryck eller dina eventuella iakttagelser om vädret. Den vill veta vilket program som ska köras för att utföra en specifik uppgift.

Men en medmänniska är inte en maskin. Vi vill bli sedda, bekräftade och respekterade. Och allt som krävs i en vardaglig situation kan mycket väl vara något så enkelt som ett ord som består av en enda stavelse - som till exempel "hej" eller "tack". En enda liten, liten stavelse, som tillsammans med ett trevligt tonfall kan kommunicera så mycket mer.

Bloggen vaknar igen?

Många gånger har jag funderat på att ta bort den här bloggen. Alla gånger har jag sedan tänkt samma sak: "Nej, men snart ska jag komma igång igen".

Att blogga är lite som att träna. När man börjar om efter ett uppehåll finns det alltid ett litet motstånd, sedan kommer en inspirerad fas när det bara känns bra och man för allt i världen inte kan förstå varför man slutade. Sedan blir det lite slentrian, man börjar fuska lite med rutinerna, hoppar över en dag. Sedan hoppar över en hel vecka och vips ligger allt i träda till nästa omstart.

Nu puttrar kaffebryggaren och jag tänker: "Nu ska jag komma igång igen."
Träningen: check! (älskar min nya cykel)
Bloggandet: Ok, nu kör jag... Omstart igen, efter drygt två års träda.

Nytt på bloggen: ny mall för att det ska kännas lite fräscht. Men framför allt, skippar jag anonymiteten och mitt gamla alias. Nu heter jag vad jag heter.