I februari har jag fått kompensation för de två förlorade vintrarna som jag var i Mexiko/El Salvador. Minus 20 grader eller snöoväder med ständig motvind. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite charmigt, speciellt med tanke på att jag har ytterligare två vinterfria vintrar att se fram emot.Nu är jag på kurs hos Sida i Härnösand och det kommer fortsätta till 2:a mars. Samtidigt ska vi förbereda oss med allt praktiskt som ska fixas: visum, flygbiljetter och vaccinationer är sådant som i princip nu börjar vara klart. Jag åker den 30:e mars och har flygbiljetterna till Caracas, Venezuela klara. Sedan var det lite oklart med anslutningsflyget till Lima, om det blir samma dag, eller om jag får turista där i 24 timmar... Lima blir det alltså sen, jag har tänkt stanna en vecka där, hos min darlings familj, för att sedan åka tillsammans med henne till Arequipa den 8:e april.
Kurserna här i Härnösand verkar mest gå ut på att få oss att inte vilja åka (du kanske vill skicka ett tack-brev till dem, mamma?). Dels genom att få oss att tvivla på hela biståndsbranchen, dels genom att prata så mycket det går om sjukdomar, allmänna faror och närmast oundvikliga psykiska problem som kommer följa oss resten av livet. Ett exempel från gårdagen: En föreläsare hävdar på stort allvar: "Alla ni som ska till Guatemala kommer att åka på amöbor, och man blir inte bara lite dålig, utan jättesjuk!" Det har säkert syftet att få oss att verkligen fundera på om det är värt det, och det är ju i grunden något bra.
Trots Sidas negativa peppningsförsök känns det bra inför resan, naturligtvis väldigt läskigt också. Men framför allt handlar rädslan om jobbet, om jag kommer klara det. Att glida runt i Mexico var ju ingen utmaning, det var bara roligt, och när det blev jobbigt kunde jag bara dra vidare eller åka hem. Nu är jag fast på en och samma plats och måste få det att funka under två år.
