Det var inte många dagar som behövdes för att förhågorna skulle besannas. Av 14 skjutna vargar hittills är det elva vuxna djur och av dem fyra alfadjur. Med andra ord, det planenliga fiaskot med en jaktmetod som gör sig beroende av varghatarnas godtycke har upprepats. Dessutom har EU-kommissionen bestämt att dra Sverige inför rätta.
För miljöminister Andreas Carlgren finns nu ett möjligt val för att rädda en gnutta av heder, och det är att meddela Reinfeldt om sin avgång. Det kommer naturligtvis inte att hända, även om Sverige skulle bli fällda i EU-domstolen. Carlgren har redan meddelat att brott mot EU-lag inte spelar någon roll, och han har varit öppen med att den havererade miljöpolitiken är helt i linje med Alliansens ambitioner. Därmed bör förtroendet för honom vara relativt intakt inom det egna partiet och inom Alliansen.
Vad är då grejen med dessa alfadjur, varför pratas det så mycket om det? Jo, vargen är ett flockdjur med en strikt hierarki. Ungarna socialiseras till skickliga jägare där samarbete är A och O för en lyckad jakt av större bytesdjur som till exempel älg. Alfadjuren är flockledare och därmed nyckelindivider för att denna socialisering ska fungera. I normala fall behöver en varg nå tre års ålder innan de är någorlunda fullärda jägare, och splittras flocken innan dess kommer de ha sämre möjligheter att kunna jaga större vilt.
Ensamlevande vargar som separerats från flocken innan tre års ålder blir därför mer benägna att ge sig på enklare byten, som tama får. Därmed får jägarna möjlighet att skjuta dem med så kallad skyddsjakt. Jägarna skapar alltså ett "behov" att skjuta betydligt fler vargar än vad licensjakten tillåter. Jag tror därför inte att det är en slump att jägarna fått fria händer att skjuta hej vilt i skogarna. Det är del i en strategi att driva den svenska vargstammen till utrotningens brant. Finns det någon annan förklaring till att regeringen valt denna anarkistiska jaktmetod, trots fjolårets fiasko, skulle det vara intressant att höra den.
tisdag, januari 18, 2011
fredag, januari 14, 2011
Dagen före dräparedagen
Imorgon ska vargstammens livskraftighet stärkas genom att döda tjugo, förmodligen friska, vargar, i strid med allt sunt förnuft. Showen som iscensätts ska öka varghatarnas acceptans för vargen, och miljöpolitikens alldeles egna "Bagdad Bob" Andreas Carlgren står som garant för att inga lärdomar ska dras av fjolårets fiasko.
Förra årets hetsjakt på den hotade vargstammen har visat sig ge följande resultat:
1) En minskad vargstam med 28 djur.
2) Av de skjutna djuren visade 0 djur skador av inavelskaraktär. Noll. Inga alltså.
3) Efter jakten har tjuvskyttet av varg av allt att döma ökat. Acceptansen för varg har alltså inte ökat, däremot kan man ana en moralisk legitimeringen av den illegala jakten.
4) EU-kommissionen har ifrågasatt om inte den svenska regeringens allvarligt bryter mot EU:s miljölagstiftning.
Så vilket av regeringens mål har uppnåtts? På vilket sätt ökar vargstammens livskraft av att den redan hotade stammen blir mindre, den antagna inaveln ökas procentuellt genom att man tar bort friska individer, och tjuvjakten ökar (vilket inte är samma sak som minskad acceptans, men definitivt inget tecken på en ökad acceptans)?
Andreas Carlgrens slutsats måste vara att resultatet var utomordentligt lyckat, eftersom årets jakt ska utföras på exakt samma sätt, förutom några kosmetiska ändringar i riktlinjer som inte kommer få någon verklig betydelse ute i skogarna. Eller är Carlgrens slutsats att fjolårets fiasko kan omvändas till något annat än ytterligare fiasko genom någon okänd slumpfaktor? Ifrågasättandet från EU avfärdar Carlgren med att det är ok att bryta mot EU-lagstiftningen så länge man inte åker fast. Det finns ytterligare en alternativ förklaring till Carlgrens "huvudet i sanden"-politik - att de verkliga skälen till jakten är helt andra än de som anges i regeringens officiella rovdjurspolitik.
Jag kan inte låta bli att komma in på en sak som jag under en tid har funderat på kring jägarnas argumentation, som jag inte får ihop. Kanske för att jag är en korkad nollåtta som lagt mer tid på att läsa praktisk filosofi än vad jag tillbringat i värmländska jägarstugor.
När man ifrågasätter älgjakten kommer svaret från jägarna att älgjakten handlar om ansvarstagande viltvård - eftersom det finns för få rovdjur måste älgarna skjutas för att hålla nere populationen, annars ökar skadorna på skogen och viltolyckor i trafiken. Ett logiskt hållbart argument, oavsett om man håller med om att älgjakt är den enda medicinen eller inte. Det finns inte nog med rovdjur för att hålla nere antalet älgar på naturlig väg, och jägarna måste därför hjälpa till.
Men när vargjakten ifrågasätts kommer svaret från jägarna att vargstammen måste hållas nere för att annars blir det för lite älg. Vargarna äter alltså för många älgar, men rovdjursbristen gör att det blir för många. Här blir det lite komplicerat för en storstadsråtta. Är det olika läger inom jägarförbundet som går i strid med varandra, eller finns det alldeles egen jägarlogik? Eller är det, som i fallet med centerpartistisk "miljöpolitik", att man säger en sak utåt, men har en helt annan agenda internt, som vi helst inte ska känna till? Jag vet ärligt inte, det skulle vara intressant att bli upplyst.
Numer kan man satsa pengar på om tåget kommer fram i tid eller inte. Men jag tror det skulle vara alldeles för låga odds på en vadslagning om årets vargjakt kommer misslyckas lika illa som förra året eller inte.
Förra årets hetsjakt på den hotade vargstammen har visat sig ge följande resultat:
1) En minskad vargstam med 28 djur.
2) Av de skjutna djuren visade 0 djur skador av inavelskaraktär. Noll. Inga alltså.
3) Efter jakten har tjuvskyttet av varg av allt att döma ökat. Acceptansen för varg har alltså inte ökat, däremot kan man ana en moralisk legitimeringen av den illegala jakten.
4) EU-kommissionen har ifrågasatt om inte den svenska regeringens allvarligt bryter mot EU:s miljölagstiftning.
Så vilket av regeringens mål har uppnåtts? På vilket sätt ökar vargstammens livskraft av att den redan hotade stammen blir mindre, den antagna inaveln ökas procentuellt genom att man tar bort friska individer, och tjuvjakten ökar (vilket inte är samma sak som minskad acceptans, men definitivt inget tecken på en ökad acceptans)?
Andreas Carlgrens slutsats måste vara att resultatet var utomordentligt lyckat, eftersom årets jakt ska utföras på exakt samma sätt, förutom några kosmetiska ändringar i riktlinjer som inte kommer få någon verklig betydelse ute i skogarna. Eller är Carlgrens slutsats att fjolårets fiasko kan omvändas till något annat än ytterligare fiasko genom någon okänd slumpfaktor? Ifrågasättandet från EU avfärdar Carlgren med att det är ok att bryta mot EU-lagstiftningen så länge man inte åker fast. Det finns ytterligare en alternativ förklaring till Carlgrens "huvudet i sanden"-politik - att de verkliga skälen till jakten är helt andra än de som anges i regeringens officiella rovdjurspolitik.
Jag kan inte låta bli att komma in på en sak som jag under en tid har funderat på kring jägarnas argumentation, som jag inte får ihop. Kanske för att jag är en korkad nollåtta som lagt mer tid på att läsa praktisk filosofi än vad jag tillbringat i värmländska jägarstugor.
När man ifrågasätter älgjakten kommer svaret från jägarna att älgjakten handlar om ansvarstagande viltvård - eftersom det finns för få rovdjur måste älgarna skjutas för att hålla nere populationen, annars ökar skadorna på skogen och viltolyckor i trafiken. Ett logiskt hållbart argument, oavsett om man håller med om att älgjakt är den enda medicinen eller inte. Det finns inte nog med rovdjur för att hålla nere antalet älgar på naturlig väg, och jägarna måste därför hjälpa till.
Men när vargjakten ifrågasätts kommer svaret från jägarna att vargstammen måste hållas nere för att annars blir det för lite älg. Vargarna äter alltså för många älgar, men rovdjursbristen gör att det blir för många. Här blir det lite komplicerat för en storstadsråtta. Är det olika läger inom jägarförbundet som går i strid med varandra, eller finns det alldeles egen jägarlogik? Eller är det, som i fallet med centerpartistisk "miljöpolitik", att man säger en sak utåt, men har en helt annan agenda internt, som vi helst inte ska känna till? Jag vet ärligt inte, det skulle vara intressant att bli upplyst.
Numer kan man satsa pengar på om tåget kommer fram i tid eller inte. Men jag tror det skulle vara alldeles för låga odds på en vadslagning om årets vargjakt kommer misslyckas lika illa som förra året eller inte.
söndag, januari 02, 2011
Upp och ner 2010
Jag ger mig på ett försök att sammanfatta året, med fokus på media och politiken. Det har varit ett år som bjudit på en hel del förändringar som känns avgörande för framtiden, även om det kanske är för tidigt att kalla dem historiska. Förhoppningsvis kommer historien att beteckna vissa som paranteser. Här kommer min lista, utan inbördes rangordning eller värdering.
Året när rasismen blev rumsren. Svensk politik har länge levt i ett tryggt konsensus där rasism varit fel, alla människors lika värde har varit rätt. Nog för att sprickor i fasaden har funnits tidigare så är 2010 året när den muren rasar definitivt när Sverigedemokraterna, med sitt nazistiska ursprung i färskt minne, blir invalda i riksdagen, samtidigt som Folkpartiet gett upp liberalismen för att istället flörta alltmer öppet med de främlingsfientliga idéerna.
Året när liberalismen gick vilse. Förutom att Folkpartiet Liberalerna verkar ha glömt bort innebörden av sitt egna partinamn, så tycks även andra liberala krafter ha blivit splittrade och förvirrade. Miljöpartiet gick in i blockpolitiken och band därmed upp sig på vänsterkanten, medan Centerpartiet helt tappade kompassen i sina desperata försök att försvara Alliansen. Centern får väl anses idag vara det enda renodlat liberala partiet, men med en politik som är så inkonsekvent och bortkollrad att de nog kommer få skäl att se det som en enorm seger om de klarar 4%-gränsen i valet 2014.
Året när public service sköt sig i foten. Det har länge funnits en högljudd minoritet som ansett att public service, kanske främst när det gäller TV, har spelat ut sin roll, att det är otidsenligt med statligt finansierad TV/radio på en marknad där kommersiella alternativ finns. SVT har framgångsrikt svarat med argumentet "Fri television". Det behövs public service som en motvikt till det kommersiella, och en oberoende kraft som kan granska makten kritiskt, såväl gentemot politiken som näringslivet. Bra argument, som fortfarande har starkt stöd. Men så en dag bestämde sig en överklassflicka från Stockholm för att gifta sig med sin personliga tränare, och plötsligt år 2010 blev "Fri television" istället "Svensk Hov-TV".
Året när pressetiken begravdes. Den svenska pressetiken har länge varit en frivillig överenskommelse, som följts noga av de mediaföretag som tycker det är viktigt med trovärdighet, medan andra aktörer struntat i principerna för att istället lägga fokus på att sälja lösnummer. Ett exempel på dessa principer har varit att inte publicera namn på misstänkta brottslingar innan en fällande dom. Pressetiken har varit under hårt tryck under en tid, eftersom uppgifter som journalister har varit försiktiga med, med undantag från skvallerpressen, nu sprids snabbt på internet. Mediavärldens svar har varit total kapitulation - och året 2010 får anses vara tidpunkten för pressetikens sista dödsryckningar. När till och med Sveriges Radio går ut med namn och bild på någon som anmälts för våldtäkt, innan utredningen ens börjat komma igång, eller när Dagens Nyheter dödförklarar en folkkär skådespelare innan polisen ens vet om någon befann sig i det nedbrunna huset, ja, då kan vi säga "adjöss och tack för kaffet" till pressens självsanering.
Året när offentlighetsprincipen slog tillbaka. En viktig demokratisk princip är att folket ska kunna hålla koll på vad våra politiker håller på med i det tysta. Offentlighetsprincipen finns i olika varianter i alla demokratier, men den har hittills inte varit något större hot mot makten. Enskilda politiker har fått på pälsen när saker som porrklubbsbesök eller "kreativ" bokföring avslöjats av grävande reportrar. Men offentlighetsprincipen har inte hotat makten. Sedan kom Wikileaks.
Året när det blev ok att sparka nedåt. Under hela mandatperioden 2006-2010 har Alliansen bedrivit en otroligt hård politik mot de sjuka och mot de arbetslösa. Arbetslinjen lanserades som frälsningen och innebar att de som redan hade det bra skulle få skattelättnader och subventionerad städhjälp, och de som hade det svårt skulle jagas med blåslampa. Arbetslösheten var inte längre ett samhällsproblem, utan ett individuellt tillkortakommande, enligt regeringen. Arbetslöshet handlade plötsligt om att inte vilja jobba, att sova för länge på morgonen och för mycket TV-spel. Att vara sjuk, även om det var kroniskt och/eller livshotande, handlade om att utnyttja systemet och parasitera. Staten, med Försäkringskassan som slagträ, förvandlades till en mobbare. År 2010 fick denna regering ett förnyat förtroende, även om det blev utan egen majoritet.
Året för politisk comeback. Det är svårt att hitta ljusglimtar i det politiska året 2010, men de finns där. Till exempel att Gustav Fridolin har kommit tillbaka till politiken, och nu kandiderar till språkrör för Sveriges tredje största parti. Undertecknad har valt att gå samma väg, att komma tillbaka, om än i betydligt mer blygsamma sammanhang.
Året när rasismen blev rumsren. Svensk politik har länge levt i ett tryggt konsensus där rasism varit fel, alla människors lika värde har varit rätt. Nog för att sprickor i fasaden har funnits tidigare så är 2010 året när den muren rasar definitivt när Sverigedemokraterna, med sitt nazistiska ursprung i färskt minne, blir invalda i riksdagen, samtidigt som Folkpartiet gett upp liberalismen för att istället flörta alltmer öppet med de främlingsfientliga idéerna.
Året när liberalismen gick vilse. Förutom att Folkpartiet Liberalerna verkar ha glömt bort innebörden av sitt egna partinamn, så tycks även andra liberala krafter ha blivit splittrade och förvirrade. Miljöpartiet gick in i blockpolitiken och band därmed upp sig på vänsterkanten, medan Centerpartiet helt tappade kompassen i sina desperata försök att försvara Alliansen. Centern får väl anses idag vara det enda renodlat liberala partiet, men med en politik som är så inkonsekvent och bortkollrad att de nog kommer få skäl att se det som en enorm seger om de klarar 4%-gränsen i valet 2014.
Året när public service sköt sig i foten. Det har länge funnits en högljudd minoritet som ansett att public service, kanske främst när det gäller TV, har spelat ut sin roll, att det är otidsenligt med statligt finansierad TV/radio på en marknad där kommersiella alternativ finns. SVT har framgångsrikt svarat med argumentet "Fri television". Det behövs public service som en motvikt till det kommersiella, och en oberoende kraft som kan granska makten kritiskt, såväl gentemot politiken som näringslivet. Bra argument, som fortfarande har starkt stöd. Men så en dag bestämde sig en överklassflicka från Stockholm för att gifta sig med sin personliga tränare, och plötsligt år 2010 blev "Fri television" istället "Svensk Hov-TV".
Året när pressetiken begravdes. Den svenska pressetiken har länge varit en frivillig överenskommelse, som följts noga av de mediaföretag som tycker det är viktigt med trovärdighet, medan andra aktörer struntat i principerna för att istället lägga fokus på att sälja lösnummer. Ett exempel på dessa principer har varit att inte publicera namn på misstänkta brottslingar innan en fällande dom. Pressetiken har varit under hårt tryck under en tid, eftersom uppgifter som journalister har varit försiktiga med, med undantag från skvallerpressen, nu sprids snabbt på internet. Mediavärldens svar har varit total kapitulation - och året 2010 får anses vara tidpunkten för pressetikens sista dödsryckningar. När till och med Sveriges Radio går ut med namn och bild på någon som anmälts för våldtäkt, innan utredningen ens börjat komma igång, eller när Dagens Nyheter dödförklarar en folkkär skådespelare innan polisen ens vet om någon befann sig i det nedbrunna huset, ja, då kan vi säga "adjöss och tack för kaffet" till pressens självsanering.
Året när offentlighetsprincipen slog tillbaka. En viktig demokratisk princip är att folket ska kunna hålla koll på vad våra politiker håller på med i det tysta. Offentlighetsprincipen finns i olika varianter i alla demokratier, men den har hittills inte varit något större hot mot makten. Enskilda politiker har fått på pälsen när saker som porrklubbsbesök eller "kreativ" bokföring avslöjats av grävande reportrar. Men offentlighetsprincipen har inte hotat makten. Sedan kom Wikileaks.
Året när det blev ok att sparka nedåt. Under hela mandatperioden 2006-2010 har Alliansen bedrivit en otroligt hård politik mot de sjuka och mot de arbetslösa. Arbetslinjen lanserades som frälsningen och innebar att de som redan hade det bra skulle få skattelättnader och subventionerad städhjälp, och de som hade det svårt skulle jagas med blåslampa. Arbetslösheten var inte längre ett samhällsproblem, utan ett individuellt tillkortakommande, enligt regeringen. Arbetslöshet handlade plötsligt om att inte vilja jobba, att sova för länge på morgonen och för mycket TV-spel. Att vara sjuk, även om det var kroniskt och/eller livshotande, handlade om att utnyttja systemet och parasitera. Staten, med Försäkringskassan som slagträ, förvandlades till en mobbare. År 2010 fick denna regering ett förnyat förtroende, även om det blev utan egen majoritet.
Året för politisk comeback. Det är svårt att hitta ljusglimtar i det politiska året 2010, men de finns där. Till exempel att Gustav Fridolin har kommit tillbaka till politiken, och nu kandiderar till språkrör för Sveriges tredje största parti. Undertecknad har valt att gå samma väg, att komma tillbaka, om än i betydligt mer blygsamma sammanhang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
