Det är lustigt hur man (eller är det bara jag?) påverkas av dialekter. Nu när jag traskar runt här i Karlstad så känner jag mig alltid så harmonisk på något vis. Jag känner mig visserligen mer som "hemma" på Södermalm eller i mitt älskade Umeå, men värmländskan är så... lugnande och upplyftande.
Jag minns i somras, på Arvikafestivalen. Där satt jag under ett träd och bara spontanmediterade, fann bara plötsligt ett otroligt lugn. Och det kan ju hända lite varstans, men nu satt jag alltså mitt ibland massa hårt festande ungdomar som studsade omkring till hög musik. Folköl, fjortisar och Håkan Hellström i all ära, men det är kanske inte vad man normalt skulle kalla för en idealisk meditationsmiljö. Men då hade jag varit i Värmland i några veckor och jag tror faktiskt att det hade haft en viss inverkan på mig att höra värmländska hela dagarna.
Men vad är det då för speciellt med värmländska? Kanske har det att göra med att jag spenderat de flesta skollov under hela min barndom i Värmland, medan jag gick hela grundskolan i Stockholm. Jag kanske undermedvetet förknippar värmländska med just det att slippa undan skolan, alla krav, och allt annat jobbigt det innebar. I Värmland var det löst och ledigt. Det var skidåkning, bada, inga tider att passa. Eller är det bara så att värmländskan låter så himla trevlig?
Vad förknippar du med olika dialekter?
Dagens boktips: Kejsaren av Portugallien - En värmlandssaga, Selma Lagerlöf
lördag, december 30, 2006
torsdag, december 21, 2006
Utopi på avbetalning
Inspirerad av Nadias inlägg om den chilenska konsumtionshysterin och avbetalningsköp tänkte jag publicera ett längre citat ur en av mina biblar, Eduardo Galeanos "Bakvända världen" ("Patas arriba"):
"Den massiva användningen av kreditkort har medfört att vardagskulturen i Chile kretsar kring konsumtionssymboler, säger sociologen Tomás Moulian: Personligheten sitter i de yttre attributen, att låtsas att man är någon man inte är har blivit ett sätt att leva, som en 'utopi på avbetalning'. Konsumismen har successivt trängt sig på, ända sedan 1973, när Hawker Hunter-plan bombade Salvador Allendes presidentpalats och general Augusto Pinochet inledde den epok som skulle komma att kallas det chilenska undret. Ett kvartssekel senare, i början av 1998, förklarade New York Times att militärkuppen hade varit startskottet för 'omvandligen av Chile från en efterbliven bananrepublik till den starkast lysande stjärnan på Latinamerikas ekonomiska himmel'.
Över hur många chilenare lyser den stjärnan? En fjärdedel av befolkningen lever i extrem fattigdom. [...] Och den amerikanska journalisten Marc Cooper har hittat många bedragare i det chilenska konsumtionsparadiset: chilenare som svettas bakom stängda bilrutor för att folk ska tro att de har luftkonditionering, som pratar i leksaksmobiltelefoner, som använder kreditkort för att köpa potatis eller ett par byxor på avbetalning. Cooper har också varit på Jumbo-kedjans stormarknader och träffat anställda som upprört berättat att på lördagsförmiddagarna finns det kunder som går omkring med vagnar fulla av dyra varor. När de har visat upp sig en stund mellan hyllorna lämnar de sin fulla vagn och smyger ut utan att köpa så mycket som ett tuggummi."
- Eduardo Galeano, "Bakvända världen", Ordfront, Stockholm, 2003.
"Den massiva användningen av kreditkort har medfört att vardagskulturen i Chile kretsar kring konsumtionssymboler, säger sociologen Tomás Moulian: Personligheten sitter i de yttre attributen, att låtsas att man är någon man inte är har blivit ett sätt att leva, som en 'utopi på avbetalning'. Konsumismen har successivt trängt sig på, ända sedan 1973, när Hawker Hunter-plan bombade Salvador Allendes presidentpalats och general Augusto Pinochet inledde den epok som skulle komma att kallas det chilenska undret. Ett kvartssekel senare, i början av 1998, förklarade New York Times att militärkuppen hade varit startskottet för 'omvandligen av Chile från en efterbliven bananrepublik till den starkast lysande stjärnan på Latinamerikas ekonomiska himmel'.
Över hur många chilenare lyser den stjärnan? En fjärdedel av befolkningen lever i extrem fattigdom. [...] Och den amerikanska journalisten Marc Cooper har hittat många bedragare i det chilenska konsumtionsparadiset: chilenare som svettas bakom stängda bilrutor för att folk ska tro att de har luftkonditionering, som pratar i leksaksmobiltelefoner, som använder kreditkort för att köpa potatis eller ett par byxor på avbetalning. Cooper har också varit på Jumbo-kedjans stormarknader och träffat anställda som upprört berättat att på lördagsförmiddagarna finns det kunder som går omkring med vagnar fulla av dyra varor. När de har visat upp sig en stund mellan hyllorna lämnar de sin fulla vagn och smyger ut utan att köpa så mycket som ett tuggummi."
- Eduardo Galeano, "Bakvända världen", Ordfront, Stockholm, 2003.
onsdag, december 20, 2006
Vuelvo al sur...
... como vuelvo siempre al amor. :)
Idag fick jag veta att jag från och med april kommer få ändra lite information här ute i marginalen. "Stockholm, Sweden" kommer att bytas mot "Arequipa, Peru". Lycka.
Idag fick jag veta att jag från och med april kommer få ändra lite information här ute i marginalen. "Stockholm, Sweden" kommer att bytas mot "Arequipa, Peru". Lycka.
tisdag, december 19, 2006
Tillbaka till hyddan!
Nu inför konsumstionshysterins heligaste högtid kom jag att tänka på när en person för bara någon vecka sedan drog det gamla klassiska "argumentet" mot att välja en lite miljövänligare livsstil:
- Men vaddå? Vi kan ju inte flytta in i hyddor allihopa!
Jag blev lite chockad. Ärligt talat trodde jag i min naivitet att vi kommit lite längre än så. Bara för att en del av miljörörelsen fick för sig att flytta ut på landet under 70-talet, alltså den berömda "gröna vågen", verkar en del personer fortfarande tro att det är det vi kämpar för. Att skapa ett ekologiskt (och socialt) hållbart samhälle är att gå framåt, inte bakåt. Det handlar om att tänka om, att utveckla det ekonomiska systemet till att även ta in de reella resurser som faktiskt existerar. Alltså att inse att en långsiktig ekonomi måste bygga på insikten att vissa resurser är ändliga och att livets grundförutsättningar inte saknar värde, bara för att de inte har något pris. De har inget pris, för att de är ovärdeliga, inte för att de är värdelösa. Har vi inte livsförutsättningar, ja, då har vi logiskt sett inte heller något liv.
Samma person menade att problemet var överbefolkningen i den så kallade tredje världen. Vilken överbefolkning? Det handlar om att välja en hållbar livsstil och en rättvis resursfördelning. Att säga att problemet ligger i vad som skulle hända om länder som Indien och Kina "kommer upp i vår levnadsstandard", det är att anta att det finns ett enda sätt att uppnå utveckling. Att utveckling är lika med en viss BNP-nivå, och att ekonomisk tillväxt endast kan uppnås enligt västvärldens destruktiva mönster. Om det är sant, då är det ute med planeten. För då spelar det faktiskt ingen roll vad Kina och Indien gör. Om vår destruktiva livsstil är den enda möjliga, då är det bara en tidsfråga.
Att gå framåt, det är inte att alla ska flytta ut på landet, "tillbaka till lerhyddan". Att gå framåt är att satsa på en effektivisering av samhällets alla former av resurshantering. Att gå från resursförbrukning, till resursbruk. Från ändligt, till förnyelsebart. Från det gamla, "slit och släng", till det nya: ett komplett kretsloppstänkande.
Det handlar inte bara om energi, återvinning och miljögifter. Det handlar också om människor: idag har vi ett globalt ekonomiskt system som bygger på en fundamental orättvisa. För att det ska finnas rikedom, enligt kapitalismens definition, krävs också fattigdom. Även människor används som "slit- och slängresurser". Vi shoppar för miljarder en massa prylar som vi inte alls behöver, som producerats av människor som lever i ett rent slaveri. De befinner sig i länder där företag inte behöver oroa sig över miljölagstiftning. Och när sedan dessa onödiga, miljöskadliga slaveriprodukter är färdiga, transporteras de med hjälp av fossila bränslen långa sträckor för att kunna säljas. Och det kallas julstämning...
Hur var det nu? Hade inte julen något att göra med någon som för länge sedan sa att vi skulle älska vår nästa såsom oss själva? Behandla andra som du vill bli behandlad själv? Eller jag kanske bara är en övervintrad gammal hippie som borde sitta i min hydda i skogen och hålla käft.
- Men vaddå? Vi kan ju inte flytta in i hyddor allihopa!
Jag blev lite chockad. Ärligt talat trodde jag i min naivitet att vi kommit lite längre än så. Bara för att en del av miljörörelsen fick för sig att flytta ut på landet under 70-talet, alltså den berömda "gröna vågen", verkar en del personer fortfarande tro att det är det vi kämpar för. Att skapa ett ekologiskt (och socialt) hållbart samhälle är att gå framåt, inte bakåt. Det handlar om att tänka om, att utveckla det ekonomiska systemet till att även ta in de reella resurser som faktiskt existerar. Alltså att inse att en långsiktig ekonomi måste bygga på insikten att vissa resurser är ändliga och att livets grundförutsättningar inte saknar värde, bara för att de inte har något pris. De har inget pris, för att de är ovärdeliga, inte för att de är värdelösa. Har vi inte livsförutsättningar, ja, då har vi logiskt sett inte heller något liv.
Samma person menade att problemet var överbefolkningen i den så kallade tredje världen. Vilken överbefolkning? Det handlar om att välja en hållbar livsstil och en rättvis resursfördelning. Att säga att problemet ligger i vad som skulle hända om länder som Indien och Kina "kommer upp i vår levnadsstandard", det är att anta att det finns ett enda sätt att uppnå utveckling. Att utveckling är lika med en viss BNP-nivå, och att ekonomisk tillväxt endast kan uppnås enligt västvärldens destruktiva mönster. Om det är sant, då är det ute med planeten. För då spelar det faktiskt ingen roll vad Kina och Indien gör. Om vår destruktiva livsstil är den enda möjliga, då är det bara en tidsfråga.
Att gå framåt, det är inte att alla ska flytta ut på landet, "tillbaka till lerhyddan". Att gå framåt är att satsa på en effektivisering av samhällets alla former av resurshantering. Att gå från resursförbrukning, till resursbruk. Från ändligt, till förnyelsebart. Från det gamla, "slit och släng", till det nya: ett komplett kretsloppstänkande.
Det handlar inte bara om energi, återvinning och miljögifter. Det handlar också om människor: idag har vi ett globalt ekonomiskt system som bygger på en fundamental orättvisa. För att det ska finnas rikedom, enligt kapitalismens definition, krävs också fattigdom. Även människor används som "slit- och slängresurser". Vi shoppar för miljarder en massa prylar som vi inte alls behöver, som producerats av människor som lever i ett rent slaveri. De befinner sig i länder där företag inte behöver oroa sig över miljölagstiftning. Och när sedan dessa onödiga, miljöskadliga slaveriprodukter är färdiga, transporteras de med hjälp av fossila bränslen långa sträckor för att kunna säljas. Och det kallas julstämning...
Hur var det nu? Hade inte julen något att göra med någon som för länge sedan sa att vi skulle älska vår nästa såsom oss själva? Behandla andra som du vill bli behandlad själv? Eller jag kanske bara är en övervintrad gammal hippie som borde sitta i min hydda i skogen och hålla käft.
måndag, december 18, 2006
Högern har vaknat?
Idag gick Reinfeldt och Carlgren ut på DN Debatt, för att försöka visa att alliansen verkligen tar klimatfrågan på allvar. Vad är det då för radikal vändning som har skett, sedan samme Reinfeldt deklarerade att miljöfrågorna inte var prioriterade?
Tyvärr verkar det som att det inte är någon förändring i sak. Det är "ord, ord, ord", alltså mycket snack och lite hockey. Det talas om internationella överenskommelser och "politiskt ledarskap". Men förutom att sätta upp procentuella mål för hur mycket utsläppen av växthusgaser ska minska så innehåller deras plan väldigt lite. Hur ska utsläppen minska? Genom att lägga ner järnvägssatsningar och istället satsa på nya motorvägar? Genom sänkt bensinskatt? Receptet är ett klassiskt icke-recept: Ökad tillväxt och ny teknik. Det är alliansens lösning. Vad denna tillväxt ska ha för kvalitativt innehåll sägs inget om, som om tillväxt genom magisk automatik skulle lösa några problem.
Ny grön teknik är visserligen bra, det kan ge både miljövinster, tillväxt och jobb. Men det räcker inte. Klimatfrågan är ytterst en livstilsfråga, men det vågar de inte inse. Skygglappar är lättare att leva med. Internationella avtal är också bra, men de är bara pappersprodukter, tills de börjar genomföras genom faktiskt handling.
Men klimatfrågan är också en rättvisefråga, något som helt gått förbi våra kära statsråd. De länder som släpper ut mest, är inte de som drabbas hårdast. Därför kan dessa länder fortsätta att blunda och tro att klimatförändringarna är något som kanske kan ställa till det någon gång i framtiden, medan de som våga rucka på skygglapparna lätt kan se att Afrika redan idag drabbas genom torka, och orkansäsongerna i Karibien blir hårdare för varje år.
Våra nya miljökämpar avslutar sitt debattinlägg: "Vi antar utmaningen att utveckla Sverige till förebild för ett modernt samhälle som är i samklang med jordens klimatvillkor."
Det ser jag fram emot att få se i praktiken.
Tyvärr verkar det som att det inte är någon förändring i sak. Det är "ord, ord, ord", alltså mycket snack och lite hockey. Det talas om internationella överenskommelser och "politiskt ledarskap". Men förutom att sätta upp procentuella mål för hur mycket utsläppen av växthusgaser ska minska så innehåller deras plan väldigt lite. Hur ska utsläppen minska? Genom att lägga ner järnvägssatsningar och istället satsa på nya motorvägar? Genom sänkt bensinskatt? Receptet är ett klassiskt icke-recept: Ökad tillväxt och ny teknik. Det är alliansens lösning. Vad denna tillväxt ska ha för kvalitativt innehåll sägs inget om, som om tillväxt genom magisk automatik skulle lösa några problem.
Ny grön teknik är visserligen bra, det kan ge både miljövinster, tillväxt och jobb. Men det räcker inte. Klimatfrågan är ytterst en livstilsfråga, men det vågar de inte inse. Skygglappar är lättare att leva med. Internationella avtal är också bra, men de är bara pappersprodukter, tills de börjar genomföras genom faktiskt handling.
Men klimatfrågan är också en rättvisefråga, något som helt gått förbi våra kära statsråd. De länder som släpper ut mest, är inte de som drabbas hårdast. Därför kan dessa länder fortsätta att blunda och tro att klimatförändringarna är något som kanske kan ställa till det någon gång i framtiden, medan de som våga rucka på skygglapparna lätt kan se att Afrika redan idag drabbas genom torka, och orkansäsongerna i Karibien blir hårdare för varje år.
Våra nya miljökämpar avslutar sitt debattinlägg: "Vi antar utmaningen att utveckla Sverige till förebild för ett modernt samhälle som är i samklang med jordens klimatvillkor."
Det ser jag fram emot att få se i praktiken.
onsdag, december 13, 2006
Stoppa pressarna!!!
Aftonbladet.se har just nu denna rubrik som toppnyhet:
"Solen har gått ner - Christer Fuglesang har tänt lampan i hjälmen"
Är det någon mer som tycker att det här börjar gå lite långt? Jag höll iallafall på att ramla av stolen av skratt.
:)
"Solen har gått ner - Christer Fuglesang har tänt lampan i hjälmen"
Är det någon mer som tycker att det här börjar gå lite långt? Jag höll iallafall på att ramla av stolen av skratt.
:)
måndag, december 04, 2006
Medial mångfald
Har visst haft ett oplanerat bloggstopp nu en tid, men jag ska väl försöka bättra mig :)
Gjorde en lite kul och intressant observation idag när jag klickade runt på diverse tidningssajter. Rapporteringen från Latinamerika är som de flesta vet ganska bristfällig och likriktad. Om folk dör, då kan det bli intressant, helst ska en svensk varit där...
Men nu har det varit val i Venezuela och just det valet måste väl till och med svenska medier täcka, tänkte jag. Så jag letar. Och tyvärr blir jag inte förvånad när jag ser att samtliga våra fyra största tidningar kör med exakt samma artikel! Aftonbladet har gjort minimala kosmetiska förändringar, medan DN, SvD och Expressen kör den av TT inköpta artikeln rakt av (förmodligen skriven av någon annan nyhetsbyrå, kanske AP, men det får vi inte veta). Genom sina kosmetiska ändringar i texten kan Aftonbladet sätta dit namnet på en av dess egna journalister, för att ge ett sken av att ha bevakat händelsen.
Det enda av våra riksmedier som verkar ha tyckt att valet i Venezuela var värt att bevaka på riktigt är Sveriges Radio, vars korrespondent Lars Palmgren faktiskt verkar ha begett sig till Caracas (som enda svenska journalist?)
Gjorde en lite kul och intressant observation idag när jag klickade runt på diverse tidningssajter. Rapporteringen från Latinamerika är som de flesta vet ganska bristfällig och likriktad. Om folk dör, då kan det bli intressant, helst ska en svensk varit där...
Men nu har det varit val i Venezuela och just det valet måste väl till och med svenska medier täcka, tänkte jag. Så jag letar. Och tyvärr blir jag inte förvånad när jag ser att samtliga våra fyra största tidningar kör med exakt samma artikel! Aftonbladet har gjort minimala kosmetiska förändringar, medan DN, SvD och Expressen kör den av TT inköpta artikeln rakt av (förmodligen skriven av någon annan nyhetsbyrå, kanske AP, men det får vi inte veta). Genom sina kosmetiska ändringar i texten kan Aftonbladet sätta dit namnet på en av dess egna journalister, för att ge ett sken av att ha bevakat händelsen.
Det enda av våra riksmedier som verkar ha tyckt att valet i Venezuela var värt att bevaka på riktigt är Sveriges Radio, vars korrespondent Lars Palmgren faktiskt verkar ha begett sig till Caracas (som enda svenska journalist?)
onsdag, oktober 18, 2006
Alliansen för ett egoistiskt Sverige
Det är ingen nyhet att den borgeliga alliansen ville höja avgifterna till a-kassan (samtidigt som man ska få mindre tillbaka om man blir arbetslös). Men nu får vi alltså veta hur mycket det handlar om. Och naturligtvis blir det mer än vad de vågat säga i valrörelsen.
De flesta fackförbundens a-kassor har tagit ut avgifter på mellan 85 till 115 kronor i månaden. Nu ska de som arbetar istället betala mellan 300 och 400 kronor, i vissa fall ännu mer. Det enda syftet med detta: att sänka skatter med 10 miljarder.
Naturligtvis betyder det att de som tjänar mycket går plus, de som tjänar lite och ligger i riskzonen för arbetslöshet gör en förlust. Den som tjänar 48 500 kr/mån, alltså lika mycket som en riksdagsledamot, påverkas inte märkbart av att betala 250 kronor mer till a-kassan. Däremot betyder en sänkning av inkomstskatten extra klirr i kassan. Den som däremot har kvar 10 000 kronor efter skatt varje månad får en betydligt lägre skattesänkning (och äger förmodligen ingen villa på Lidingö), men kommer däremot märka av a-kasseavgiften.
Kort sagt, ta från dem som inte har och ge till dem som redan har. Det nya arbetarpartiet.
De flesta fackförbundens a-kassor har tagit ut avgifter på mellan 85 till 115 kronor i månaden. Nu ska de som arbetar istället betala mellan 300 och 400 kronor, i vissa fall ännu mer. Det enda syftet med detta: att sänka skatter med 10 miljarder.
Naturligtvis betyder det att de som tjänar mycket går plus, de som tjänar lite och ligger i riskzonen för arbetslöshet gör en förlust. Den som tjänar 48 500 kr/mån, alltså lika mycket som en riksdagsledamot, påverkas inte märkbart av att betala 250 kronor mer till a-kassan. Däremot betyder en sänkning av inkomstskatten extra klirr i kassan. Den som däremot har kvar 10 000 kronor efter skatt varje månad får en betydligt lägre skattesänkning (och äger förmodligen ingen villa på Lidingö), men kommer däremot märka av a-kasseavgiften.
Kort sagt, ta från dem som inte har och ge till dem som redan har. Det nya arbetarpartiet.
fredag, oktober 13, 2006
Det blåser kallt på toppen
Stackars Fredrik Reinfeldt. Han verkar ha utsett lite väl många fusknissar till ministrar. Men vad beror det på att det stormar som aldrig förr kring en ny regering? Fuskar borgare mer än sossar? Eller har granskningen varit hårdare? Eller har Göran Persson varit skickligare än Reinfeldt att portionera ut skandalerna över längre tid?
I någon politisk krönika när det stormade kring någon av socialdemokraternas många "skandalministrar" fördes idén fram att Göran Persson medvetet valde ut några skandalbenägna ministrar för att på så vis stärka sin egen makt på bekostnad av regeringskollektivet. Om det stämmer kanske vi ska se uppskattade till Reinfeldts ovilja eller oförmåga att ta till detta machiavelliska maktknep.
Eller kan det vara så att den nyliberala ideologin inbjuder till skattefusk och vägran att betala tv-licensen kan rent av ses som en medveten politisk handling? Den nya moderata statssekreteraren gav öppet uttryck för just detta, att hans licensslarv inte var slarv utan politiskt motstånd, trots att han nu motvilligt anmält tv-innehav. Fast en poäng med civil olydnad har ju varit att man ska stå för sitt brott, inte smita undan. Alla argument om att man inte gillar programmen eller att man är motståndare till licenssystemet väger därmed väldigt lätt politiskt.
Jag har nog inga svar på mina egna frågor. Men av någon anledning är jag inte heller särskillt förvånad. Detta kanske är just vad man får när man försöker (och lyckas) sälja gammal (o)hederlig högerpolitik med välpolerad vänsterretorik?
När nu Reinfeldt drar fram några "hemliga band" om tsunamin är det bara dra en lätt suck, han skulle lika gärna skriva "PR-trick" i pannan.
I någon politisk krönika när det stormade kring någon av socialdemokraternas många "skandalministrar" fördes idén fram att Göran Persson medvetet valde ut några skandalbenägna ministrar för att på så vis stärka sin egen makt på bekostnad av regeringskollektivet. Om det stämmer kanske vi ska se uppskattade till Reinfeldts ovilja eller oförmåga att ta till detta machiavelliska maktknep.
Eller kan det vara så att den nyliberala ideologin inbjuder till skattefusk och vägran att betala tv-licensen kan rent av ses som en medveten politisk handling? Den nya moderata statssekreteraren gav öppet uttryck för just detta, att hans licensslarv inte var slarv utan politiskt motstånd, trots att han nu motvilligt anmält tv-innehav. Fast en poäng med civil olydnad har ju varit att man ska stå för sitt brott, inte smita undan. Alla argument om att man inte gillar programmen eller att man är motståndare till licenssystemet väger därmed väldigt lätt politiskt.
Jag har nog inga svar på mina egna frågor. Men av någon anledning är jag inte heller särskillt förvånad. Detta kanske är just vad man får när man försöker (och lyckas) sälja gammal (o)hederlig högerpolitik med välpolerad vänsterretorik?
När nu Reinfeldt drar fram några "hemliga band" om tsunamin är det bara dra en lätt suck, han skulle lika gärna skriva "PR-trick" i pannan.
tisdag, oktober 03, 2006
Har FN-stadgan skrivits om?
Det talas nu flitigt i media om att det ska väljas en ny "FN-chef". Har jag missat något? Jag trodde att det fortfarande hette generalsekreterare. Är det jag som missat att man ändrat titeln? Eller är det media som tappat kollen? Eller tror våra alltmer fördummande medier att inte svenskar förstår ett så långt ord som generalsekreterare?
Efter en liten snabb mediakoll verkar det som Svenska Dagbladet och Sveriges Radio är de enda som är lika okunniga som jag om denna nya titel. De använder fortfarande det där krångliga ordet... SVT krånglar till det lite för sig i sina nyhetssändningar genom att kalla den tilltänkte kandidaten Ban Ki-Moon för "blivande FN-chef", medan avgående Kofi Annan fortfarande kallas generalsekreterare. Kanske titelbytet kommer i samband med nyvalet?
Jag vet, det kanske kan tyckas fånigt att gnälla på media om det här. Men jag är orolig över att komersialiseringen av massmedierna även påverkar nyhetsrapporteringen. Allt ska förpackas så nätt i "lättbegriplighetens" namn att de ibland verkar tro att folk är idioter.
Efter en liten snabb mediakoll verkar det som Svenska Dagbladet och Sveriges Radio är de enda som är lika okunniga som jag om denna nya titel. De använder fortfarande det där krångliga ordet... SVT krånglar till det lite för sig i sina nyhetssändningar genom att kalla den tilltänkte kandidaten Ban Ki-Moon för "blivande FN-chef", medan avgående Kofi Annan fortfarande kallas generalsekreterare. Kanske titelbytet kommer i samband med nyvalet?
Jag vet, det kanske kan tyckas fånigt att gnälla på media om det här. Men jag är orolig över att komersialiseringen av massmedierna även påverkar nyhetsrapporteringen. Allt ska förpackas så nätt i "lättbegriplighetens" namn att de ibland verkar tro att folk är idioter.
Fonetisk njutning
Den spanskspråkiga bloggen Diez palabras efterlyser spanska språkets vackraste ord, alltså bara enligt ordets ljud, oavsett betydelse. Så inspirerad av Pumans dotter, kommer här min lista (utan inbördes rangordning):
Polola
Soledad
Papaya
Aguacate
Cuate
Seseo
Aguantar
Madrugada
Soñar
Almendra
Polola
Soledad
Papaya
Aguacate
Cuate
Seseo
Aguantar
Madrugada
Soñar
Almendra
måndag, oktober 02, 2006
2 de octubre - que no se olvida!
Efter en tids bloggtorka tänkte jag idag uppmärksamma en dag som få kommer ihåg. I Mexiko är det däremot få som glömt den 2 oktober 1968. Dagen som uppmärksammas med frasen "Que no se olvida!" (ungefär "Får inte glömmas bort!").
Medan svenska studenter gjorde uppror genom att ockupera sitt eget kårhus under ordnade former, trotsade denna dag 15 000 mexikanska studenter en betydligt hårdare linje. Regeringen skulle stå värd för OS och ville därför inte veta av något sådant oansvarigt beteende, som att gå ut på gatorna i massor för att uttrycka kritiska åsikter. En del av de fredliga demonstrationerna tidigare under samma år hade haft uppåt 200 000 deltagare. Militären gick därför in och ockuperade universitetsområdet.
Den andra oktober satte 15 000 studenter upp läger vid Plaza de las Tres Culturas i Tlatelolco, som svar på att de inte längre fick gå till sitt eget universitetscampus. Militärens lösning: en massaker.
Enligt de själva hade militären agerat helt i självförsvar. Mot militärens tanks och automatvapen var tydligen obeväpnade studenter ändå väldigt farliga. De var beväpnade till tänderna med tankar, idéer, drömmar och bestämda åsikter. Dödssiffran är fortfarande omdebatterad, men är garanterat högre än militärens officiella siffra på 34 personer. Ögonvittnen har berättat hur kroppar fördes bort i sopbilar för att aldrig kunna identifieras.
Trots att Mexiko påstår sig ha infört demokrati sedan dess har fortfarande ingen ställts inför rätta, trots att flera av de ansvariga öppet erkänt sitt brottsliga agerande.
Mer kan läsas på spanska här.
Bilden är lånad från La Jornada UNAM
Medan svenska studenter gjorde uppror genom att ockupera sitt eget kårhus under ordnade former, trotsade denna dag 15 000 mexikanska studenter en betydligt hårdare linje. Regeringen skulle stå värd för OS och ville därför inte veta av något sådant oansvarigt beteende, som att gå ut på gatorna i massor för att uttrycka kritiska åsikter. En del av de fredliga demonstrationerna tidigare under samma år hade haft uppåt 200 000 deltagare. Militären gick därför in och ockuperade universitetsområdet.
Den andra oktober satte 15 000 studenter upp läger vid Plaza de las Tres Culturas i Tlatelolco, som svar på att de inte längre fick gå till sitt eget universitetscampus. Militärens lösning: en massaker.
Enligt de själva hade militären agerat helt i självförsvar. Mot militärens tanks och automatvapen var tydligen obeväpnade studenter ändå väldigt farliga. De var beväpnade till tänderna med tankar, idéer, drömmar och bestämda åsikter. Dödssiffran är fortfarande omdebatterad, men är garanterat högre än militärens officiella siffra på 34 personer. Ögonvittnen har berättat hur kroppar fördes bort i sopbilar för att aldrig kunna identifieras.Trots att Mexiko påstår sig ha infört demokrati sedan dess har fortfarande ingen ställts inför rätta, trots att flera av de ansvariga öppet erkänt sitt brottsliga agerande.
Mer kan läsas på spanska här.
Bilden är lånad från La Jornada UNAM
måndag, september 18, 2006
Hackig skiva
Jag ska låta bli att kommentera valet, men kan inte låta bli en kommentar om medias rapportering. SVTs valvaka igår och nyhetssändningarna idag låter verkligen som en hackig skiva. Hur många gånger ska vi behöva höra spekulationer om det ena och det andra, om och om igen?
Mest lysande var en intervju från folkpartiets valvaka, där en politiker ombads tolka en väldigt tidig och osäker siffra. Det lät ungefär:
Reporter: Hur tolkar du de här siffrorna?
Politiker: Det är väldigt osäkert ännu och därför är det för tidigt för att spekulera.
Reporter: Men om du får spekulera lite fritt?
Politiker: Det är för tidigt, jag vill inte spekulera...
Reporter: Men kanske en liten gissning?
Politiker: Vi vet inte, det är för tidigt att spekulera.
Reporter: Inte ens en liten gissning? (Politiker skakar bara på huvudet, reportern fortsätter märkbart irriterad:) Nähä, då går vi till socialdemokraterna, tack!
Senare i programmet gör Sverker Olofsson genidraget att intervjua K-G Bergström om vad han ska intervjua Maria Wetterstrand om. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Pausmusik av Sven-Ingvars hade varit intressantare!
Mest lysande var en intervju från folkpartiets valvaka, där en politiker ombads tolka en väldigt tidig och osäker siffra. Det lät ungefär:
Reporter: Hur tolkar du de här siffrorna?
Politiker: Det är väldigt osäkert ännu och därför är det för tidigt för att spekulera.
Reporter: Men om du får spekulera lite fritt?
Politiker: Det är för tidigt, jag vill inte spekulera...
Reporter: Men kanske en liten gissning?
Politiker: Vi vet inte, det är för tidigt att spekulera.
Reporter: Inte ens en liten gissning? (Politiker skakar bara på huvudet, reportern fortsätter märkbart irriterad:) Nähä, då går vi till socialdemokraterna, tack!
Senare i programmet gör Sverker Olofsson genidraget att intervjua K-G Bergström om vad han ska intervjua Maria Wetterstrand om. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Pausmusik av Sven-Ingvars hade varit intressantare!
lördag, september 16, 2006
Stenkastning i glaskyrka?
Påve Benediktus XVI lär ha hållt en föreläsning i Tyskland om begreppet heligt krig och "att missionering med hjälp av våld strider mot sunt förnuft och Guds natur" (dn.se). Och av någon, ännu lite oklar, anledning tog han då tillfället i akt att rikta udden mot islam, genom att citera kejsare Manuel II Paleologos i det Bysantinska riket, som på 1300-talet hävdade att islam bara tillfört världen våld och hat.
Naturligtvis ledde detta till protester i den muslimska världen. Tyvärr har jag inte riktigt fått någon klarhet i vad han faktiskt sa och i vilken kontext. Men som ledare för den katolska kyrkan borde man kanske vara lite självkritisk och försiktig. Speciellt när han tar till en historisk källa från en tid då just den katolska kyrkan var den främsta sponsorn i världen av just heliga krig och missionering med våld. När väl korsfarandet börjades mattas av tog inkvisitionen vid, följt av en liten kampanj där europeiska stater i samarbete med kyrkan skulle frälsa den Nya Världen, genom masslakt av amerikaner.
Jag efterlyser därför en förklaring. Vad är det som får påven att göra dessa uttalande riktade mot islam. En påve som väl så vitt jag förstår ännu inte gjort riktig avbön på sitt nazistiska förflutna. En påve som kanske borde låta den utan synd kasta första stenen.
Redigering: här finns hela talet översatt till engelska.
Redigering 2: Nu har påven bett om ursäkt och sagt att talet missförståtts. Han menade att uppmana till fredlig dialog mellan religionerna och fördöma religiöst motiverat våld, säger han nu.
Naturligtvis ledde detta till protester i den muslimska världen. Tyvärr har jag inte riktigt fått någon klarhet i vad han faktiskt sa och i vilken kontext. Men som ledare för den katolska kyrkan borde man kanske vara lite självkritisk och försiktig. Speciellt när han tar till en historisk källa från en tid då just den katolska kyrkan var den främsta sponsorn i världen av just heliga krig och missionering med våld. När väl korsfarandet börjades mattas av tog inkvisitionen vid, följt av en liten kampanj där europeiska stater i samarbete med kyrkan skulle frälsa den Nya Världen, genom masslakt av amerikaner.
Jag efterlyser därför en förklaring. Vad är det som får påven att göra dessa uttalande riktade mot islam. En påve som väl så vitt jag förstår ännu inte gjort riktig avbön på sitt nazistiska förflutna. En påve som kanske borde låta den utan synd kasta första stenen.
Redigering: här finns hela talet översatt till engelska.
Redigering 2: Nu har påven bett om ursäkt och sagt att talet missförståtts. Han menade att uppmana till fredlig dialog mellan religionerna och fördöma religiöst motiverat våld, säger han nu.
Var är omvärlden?
Då var valkampanjerna officiellt avslutade, på söndag ska de få sin dom. Även om jag bestämt mig för länge sen för egen del har jag med stort intresse kollat på både TV4 och SVTs slutdebatter. Mellan tjuvnyp och floskler har en del intressanta ståndpunkter ändå kommit fram, även om jag är besviken på hur liten del av diskussionen som bestått av verkligt intressanta argument. Mestadels handlar det om vem som kan säga ingenting på stiligast sätt, eller dra sina mantran som vi matats med via tidigare debatter och reklamkampanjer.
För de, som liksom jag själv, är speciellt intresserade av utrikespolitiken har det dessutom varit ovanligt fattigt. Bara för att ta en snabbanalys av slutanförandena i dagens SVT-debatt:
- Från inget av de borgeliga partierna sas det ett enda ord om utrikespolitiken.
- Göran Persson (s) fick iallafall med ordet omvärld, men jag förstod inte riktigt vad han ville få sagt med det, det var något luddigt om solidaritet.
- Lars Ohly (s) pratade i stort sett uteslutande om det produktiva med rättvisa och solidaritet, och fick med att det även gäller solidaritet med vår omvärld.
- Peter Eriksson (mp) tog upp tre punkter med tydlig global anknytning: flyktingbarn, globala klimatförändringar, solidaritet med de fattigaste länderna.
Slutanförandena är naturligtvis bara en väldigt liten del av partiernas budskap, men det kan ändå vara en liten fingervisning om hur partiernas företrädare väljer att prioritera när de ska sammanfatta sin politik på två minuter. Mest oroad blir jag naturligtvis av den borgeliga alliansen, som inte nämner omvärlden med ett enda ord. Dessutom var det uppenbart att de ville uppträda med enad front och därför hade samordnat sina slutanförande så att varje parti lyfte fram just sina profilfrågor. Att det då ändå inte fick plats ett enda ord om vår omvärld är oroande. Vad betyder det? Har de en utrikespolitik som de inte vill att vi ska känna till? Eller har de helt enkelt glömt bort att Sverige är en ganska liten del av världen?
Dessutom klingar det lite illa med Centerpartiets valaffisch där Maud Olofsson utnämner sig till världsmedborgare. Vad ville hon och hennes parti säga med det? Vad är en världsmedborgare som inte höjer blicken över nationsgränsen? Kanske fick hon bara en minneslucka under debatten och glömde bort omvärlden. Eller var det bara ett ord som lät snyggt?
Vad gäller den extremt korta del av debatten som skulle tillägnas utrikespolitiken stod Fredrik Reinfeldt för det mest intressanta argumentet, då han sa att man i biståndsfrågor borde prata om innehåll istället för storlek. Helt rätt! Betyder det att moderaterna insett att biståndet borde inrikta sig på verklig fattigdomsbekämpning istället för att stoppas i fickorna på svenska storföretag? Eller är det bara ett sätt att motivera en sänkning av Sveriges bistånd? Det fick vi inte svar på, men om högeralliansen vinner får vi väl det snart. Peter Eriksson stod för en klockren analys då han påpekade något pinsamt uppenbart: att en verkligt solidarisk utrikespolitik borde innebära att mer pengar ska gå från de rika länderna till de fattiga, än tvärtom. Kan han få med socialdemokraterna på det?
För de, som liksom jag själv, är speciellt intresserade av utrikespolitiken har det dessutom varit ovanligt fattigt. Bara för att ta en snabbanalys av slutanförandena i dagens SVT-debatt:
- Från inget av de borgeliga partierna sas det ett enda ord om utrikespolitiken.
- Göran Persson (s) fick iallafall med ordet omvärld, men jag förstod inte riktigt vad han ville få sagt med det, det var något luddigt om solidaritet.
- Lars Ohly (s) pratade i stort sett uteslutande om det produktiva med rättvisa och solidaritet, och fick med att det även gäller solidaritet med vår omvärld.
- Peter Eriksson (mp) tog upp tre punkter med tydlig global anknytning: flyktingbarn, globala klimatförändringar, solidaritet med de fattigaste länderna.
Slutanförandena är naturligtvis bara en väldigt liten del av partiernas budskap, men det kan ändå vara en liten fingervisning om hur partiernas företrädare väljer att prioritera när de ska sammanfatta sin politik på två minuter. Mest oroad blir jag naturligtvis av den borgeliga alliansen, som inte nämner omvärlden med ett enda ord. Dessutom var det uppenbart att de ville uppträda med enad front och därför hade samordnat sina slutanförande så att varje parti lyfte fram just sina profilfrågor. Att det då ändå inte fick plats ett enda ord om vår omvärld är oroande. Vad betyder det? Har de en utrikespolitik som de inte vill att vi ska känna till? Eller har de helt enkelt glömt bort att Sverige är en ganska liten del av världen?
Dessutom klingar det lite illa med Centerpartiets valaffisch där Maud Olofsson utnämner sig till världsmedborgare. Vad ville hon och hennes parti säga med det? Vad är en världsmedborgare som inte höjer blicken över nationsgränsen? Kanske fick hon bara en minneslucka under debatten och glömde bort omvärlden. Eller var det bara ett ord som lät snyggt?
Vad gäller den extremt korta del av debatten som skulle tillägnas utrikespolitiken stod Fredrik Reinfeldt för det mest intressanta argumentet, då han sa att man i biståndsfrågor borde prata om innehåll istället för storlek. Helt rätt! Betyder det att moderaterna insett att biståndet borde inrikta sig på verklig fattigdomsbekämpning istället för att stoppas i fickorna på svenska storföretag? Eller är det bara ett sätt att motivera en sänkning av Sveriges bistånd? Det fick vi inte svar på, men om högeralliansen vinner får vi väl det snart. Peter Eriksson stod för en klockren analys då han påpekade något pinsamt uppenbart: att en verkligt solidarisk utrikespolitik borde innebära att mer pengar ska gå från de rika länderna till de fattiga, än tvärtom. Kan han få med socialdemokraterna på det?
tisdag, september 12, 2006
Jan Guillo tar parti för eliten
Jan Guillo slår sig gärna för bröstet när han leker samhällskritiker. Ofta mycket övertygande och bra skrivet. Dessutom delar jag flera av hans åsikter, till exempel det han skriver om islamofobin och den så kallade "bombhögern". Men då och då verkar han göra sitt bästa för att övertyga mig om att han är en pompös elitist. Med dessutom uppenbara logiska brister. Läs gärna dessa två artiklar:
http://www.n24.se/dynamiskt/reklam_media/did_13627667.asp
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,886477,00.html
Bloggar är alltså helt meningslösa eftersom de flesta skrivs av vanliga människor, enligt Guillo.
"– Den som har tid att svamla på nätet dagarna i ända kan inte ha någon seriös sysselsättning eller seriösa avsikter" (aftonbladet.se)
Men däremot Jan Guillo själv har tid att skriva böcker och skriva sina egna åsikter om allt mellan himmel och jord. Det är ord som måste tas på allvar, enligt honom. När Jan Guillo sätter sig framför skrivmaskinen (för datorer vill han inte lära sig, enligt den artikeln i nättidningen Näringsliv 24), då är det en meningsfull sysselsättning, men inte när en vanlig människa gör det.
Vad skiljer honom från mängden? Är det att han varit ordförande för Publicistklubben? Eller att han hittat på historier om spioner och medeltidsfigurer? Guillo är minsann ingen vanlig människa, utan något så mycket bättre; han är ju Journalist! Det betyder att han står lite över er andra vanliga dödliga (jag säger "er" eftersom jag också tillhör denna högre kast, informationsålderns övermänniskor, enligt Guillos måttstock).
Vidare kritiserar han komersialiseringen av medierna. Bra, tänker jag, där har han ju en poäng. Men i nästan samma andetag avfärdar han det fria ordet med att säga "Ingenting av betydelse kan hamna i en blogg utan det dyker upp i kommersiella medier". Komersiella medier leder till sämre informerade medborgare, men om det är intressant att veta så kommer det att komma i komersiella medier. Han fäller krokben för sin egen logik. Nog för att många bloggar kan vara poänglösa för alla andra än den som skriver den, men det betyder inte att alla är det. Kanske är det för att han inte än har lärt sig att använda sin dator som han så lätt kan avfärda bloggar.
Nä, bliv vid din läst, läsare. Om du inte är journalist ska du sitta fint och lyssna på oss. Tänk inte själv, då kanske vi måste anstränga oss... Vi representerar dig när vi granskar makten. Att granska oss, det behövs inte. Konsumera bara mina ord, jag har oberoende, objektivitet och den enda Sanningen du behöver.
http://www.n24.se/dynamiskt/reklam_media/did_13627667.asp
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,886477,00.html
Bloggar är alltså helt meningslösa eftersom de flesta skrivs av vanliga människor, enligt Guillo.
"– Den som har tid att svamla på nätet dagarna i ända kan inte ha någon seriös sysselsättning eller seriösa avsikter" (aftonbladet.se)
Men däremot Jan Guillo själv har tid att skriva böcker och skriva sina egna åsikter om allt mellan himmel och jord. Det är ord som måste tas på allvar, enligt honom. När Jan Guillo sätter sig framför skrivmaskinen (för datorer vill han inte lära sig, enligt den artikeln i nättidningen Näringsliv 24), då är det en meningsfull sysselsättning, men inte när en vanlig människa gör det.
Vad skiljer honom från mängden? Är det att han varit ordförande för Publicistklubben? Eller att han hittat på historier om spioner och medeltidsfigurer? Guillo är minsann ingen vanlig människa, utan något så mycket bättre; han är ju Journalist! Det betyder att han står lite över er andra vanliga dödliga (jag säger "er" eftersom jag också tillhör denna högre kast, informationsålderns övermänniskor, enligt Guillos måttstock).
Vidare kritiserar han komersialiseringen av medierna. Bra, tänker jag, där har han ju en poäng. Men i nästan samma andetag avfärdar han det fria ordet med att säga "Ingenting av betydelse kan hamna i en blogg utan det dyker upp i kommersiella medier". Komersiella medier leder till sämre informerade medborgare, men om det är intressant att veta så kommer det att komma i komersiella medier. Han fäller krokben för sin egen logik. Nog för att många bloggar kan vara poänglösa för alla andra än den som skriver den, men det betyder inte att alla är det. Kanske är det för att han inte än har lärt sig att använda sin dator som han så lätt kan avfärda bloggar.
Nä, bliv vid din läst, läsare. Om du inte är journalist ska du sitta fint och lyssna på oss. Tänk inte själv, då kanske vi måste anstränga oss... Vi representerar dig när vi granskar makten. Att granska oss, det behövs inte. Konsumera bara mina ord, jag har oberoende, objektivitet och den enda Sanningen du behöver.
måndag, september 11, 2006
Det globala apartheid
Idag är den 11 september. Inte helt oväntat har alla de fyra största dags- och kvällstidningarna omfattande reportage det som hände i New York. Det talas om tysta minuter, att sörja offer, om kampen mot terrorismen.
Anfallet på New York kan inte rättfärdigas i moraliska termer, naturligtvis inte. Men det finns en annan sida av historien. Historien skrivs som bekant av den segrande parten, vilket i den västerländska samtidshistorien just nu är USA och dess allierade. Och det är just därför som denna händelse beskrivs som den görs. Som en otroligt stor tragedi som förändrat världen och historien för alltid.
Även om attacken naturligtvis var en stor tragedi för de som drabbades, så måste det ändå kunna sättas in i en större kontext. Attacken var en motreaktion, och med det menar jag inte att "USA får skylla sig själva", eller något liknande. Men faktum är att USA med dess allierade (däribland Sverige genom sin vapenexport) länge har bedrivit ett krig mot resten av världen. Ett lågintensivt krig med inte bara militära medel, utan även med politiska och ekonomiska.
Med vilka tysta minuter och minneshögtider hedras offren för USAs inhumana flyktingpolitik, som de senaste 10 åren skördat mer än 4000 människoliv, bara vid gränsen mot Mexiko (plus ett ansenligt mörkertal)? Vem kommer ihåg de 100 000-tusentals barn och fattiga som dog av sanktionerna mot Irak, eller de som dödades av Sadam när han fortfarande hade USAs stöd? Vem gråter för de 70 000 som dödades av facisterna i El Salvador, där USA spenderade en miljon dollar om dagen i 12 år för att med våld förhindra demokrati? Vem kommer idag ihåg Song My? Vem kommer ihåg att just denna dag, den 11:e september, 1973 utförde Agusto Pinochet (med hjälp av USAs underrättelsetjänst, CIA) en statskupp mot den demokratiskt valda Salvador Allende, som skickade in Chile i långvarigt skräckvälde?
Detta är inte ett anti-amerikanskt inlägg, utan bara en reflektion för att sätta denna dag i ett större perspektiv. USA strävar, och har alltid strävat, efter världsherravälde. Detta är ingen hemlighet eller nyhet. Och den som alltid strävar efter att dominera andra, med alla tänkbara medel, kommer alltid att ha fiender. Fiender som en dag kan bli så fanatiska i sitt hat att de dödar 3000 oskyldiga genom att kapa fyra flygplan och försöker göra så stor skada som möjligt med dessa.
1996 kom en bok ut som fortfarande känns aktuell, "Unravelling global apartheid", av Titus Alexander:
Anfallet på New York kan inte rättfärdigas i moraliska termer, naturligtvis inte. Men det finns en annan sida av historien. Historien skrivs som bekant av den segrande parten, vilket i den västerländska samtidshistorien just nu är USA och dess allierade. Och det är just därför som denna händelse beskrivs som den görs. Som en otroligt stor tragedi som förändrat världen och historien för alltid.
Även om attacken naturligtvis var en stor tragedi för de som drabbades, så måste det ändå kunna sättas in i en större kontext. Attacken var en motreaktion, och med det menar jag inte att "USA får skylla sig själva", eller något liknande. Men faktum är att USA med dess allierade (däribland Sverige genom sin vapenexport) länge har bedrivit ett krig mot resten av världen. Ett lågintensivt krig med inte bara militära medel, utan även med politiska och ekonomiska.
Med vilka tysta minuter och minneshögtider hedras offren för USAs inhumana flyktingpolitik, som de senaste 10 åren skördat mer än 4000 människoliv, bara vid gränsen mot Mexiko (plus ett ansenligt mörkertal)? Vem kommer ihåg de 100 000-tusentals barn och fattiga som dog av sanktionerna mot Irak, eller de som dödades av Sadam när han fortfarande hade USAs stöd? Vem gråter för de 70 000 som dödades av facisterna i El Salvador, där USA spenderade en miljon dollar om dagen i 12 år för att med våld förhindra demokrati? Vem kommer idag ihåg Song My? Vem kommer ihåg att just denna dag, den 11:e september, 1973 utförde Agusto Pinochet (med hjälp av USAs underrättelsetjänst, CIA) en statskupp mot den demokratiskt valda Salvador Allende, som skickade in Chile i långvarigt skräckvälde?
Detta är inte ett anti-amerikanskt inlägg, utan bara en reflektion för att sätta denna dag i ett större perspektiv. USA strävar, och har alltid strävat, efter världsherravälde. Detta är ingen hemlighet eller nyhet. Och den som alltid strävar efter att dominera andra, med alla tänkbara medel, kommer alltid att ha fiender. Fiender som en dag kan bli så fanatiska i sitt hat att de dödar 3000 oskyldiga genom att kapa fyra flygplan och försöker göra så stor skada som möjligt med dessa.
1996 kom en bok ut som fortfarande känns aktuell, "Unravelling global apartheid", av Titus Alexander:
"Liberalization of global finance and trade is increasing economic insecurity and environmental pressures throughout the world. In many countries this is producing a protectionist backlash and ethnic conflict. This has disturbing parallels with the evolution of apartheid in South Africa, which was a response by the European minority to growing economic competition from the African majority. Alexander uses the parallels between apartheid and global inequality to provide a wide range of insights into Western dominance of the global economy and international institutions."
söndag, september 10, 2006
Om världens tillstånd
Jag fick ett tips om av en kompis om en jättebra sida som på ett finurligt sätt visar grafiskt hur världen ser ut, i statitiska termer. För att återknyta till mitt förra inlägg om världens orättvisor kan jag inte låta bli att lägga ut länken här, kolla in och reflektera en stund:
lördag, september 09, 2006
Lek inte med elden!
Idag lyckades jag göra så stark mat att min tunga började blöda. Jag älskar stark mat och tänkte därför att jag skulle använda lite chile habanero.
Det har jag gjort förut, utan större problem. Men nu valde jag att hacka den med kniven istället för att köra i mixern och göra salsa av det. Ren habanero ska man inte leka med. Det är nu 6 timmar sedan jag åt och tungan är fortfarande svullen. Jag tror att Matt Groening hade gjort precis mitt misstag när han kläckte idén till "the guatemalan insanity pepper".
Bilden snodd från Melissa's
Det har jag gjort förut, utan större problem. Men nu valde jag att hacka den med kniven istället för att köra i mixern och göra salsa av det. Ren habanero ska man inte leka med. Det är nu 6 timmar sedan jag åt och tungan är fortfarande svullen. Jag tror att Matt Groening hade gjort precis mitt misstag när han kläckte idén till "the guatemalan insanity pepper".Bilden snodd från Melissa's
fredag, september 08, 2006
Ett förslag
Insprirerad av Johannas senaste inlägg blev jag tvungen att skriva ner lite tankar om politik. Närmare bestämt kring den så kallade invandrarpolitiken och jag har ett förslag som tyvärr inget parti vågar ställa sig bakom (även om enskilda ungdomspoliker säger att de stödjer idén, så länge de inte har någon reell makt):
- Förbehållslös fri invandring.
"Oj", tänker du och sätter kaffet i halsen, "men det går väl inte??". Jag säger "varför inte?". Det demokratiska samhället säger sig stå för öppenhet och människors lika värde. Vi har skrivit på internationella konventioner om mänskliga rättigheter som återigen tar upp människors lika värde. Det är därför föga kontroversiellt att hävda att vi har kommit överens om det är detta som ska gälla. Men hur ser det ut i praktiken?
Vi lever i en värld där cirka 15 % av jordens befolkning äger 80% av jordens tillgångar. Och det är inte svårt att se att dessa 15 % till största del bor i Europa, Nordamerika, Japan och Australien, den så kallade "Västvärlden" (dit Japan brukar räknas när det handlar om ekonomi). Den större delen av världens befolkning bor i resten av världen. Många av dem lever på så extremt små medel att de inte överhuvudtaget kan flytta till rikare områden där arbetstillfällen finns. Och de som kan flytta hindras av migrationslagar, som inte har något annat syfte än att stänga ute människor, på den godtyckliga grunden nationalitet. Existensen av migrationslagar fyller alltså inget annat syfte än att befästa människors olika värde. En spanjor är alltså mer värd än en marrokan, på ingen annan grund än att de är födda på varsin sida om ett litet sund.
Vilken rätt har en stat att bestämma, mot sin egna etiska principer och i strid med undertecknade konventioner, att en människa är mer värd än en annan? Det för mig in på det sociala kontraktet. Tanken att en stat är en stat genom att dess medborgare har kommit överens om vad som gäller inom den egna statens geografiska gränser. Ingen stat är given av Gud, utan har sin enda legitimitet genom att medborgarna accepterar lagarna och spelreglerna för politiken. Om en stat då har rasistiska migrationslagar är det upp till dig och mig att säga ifrån eller acceptera.
Jag tror de flesta vore överens om att det vore befängt om staten skulle bestämma att jag bara fick bosätta mig inom Stockholms län, och ville jag flytta till Göteborg så skulle jag vara tvungen att ansöka om tillstånd. Varför ska det vara någon skillnad om man då vill korsa en nationsgräns? På sätt och vis går vi väl långsamt åt rätt håll: i vasallsamhället fick ingen flytta som de ville inom landet, utom adeln. En bit in på 1900-talet var fortfarande judar begränsade till att bo i vissa städer i Sverige. Nu finns inga sådana lagar kvar för migration inom landet, och det blir rent av lättare att flytta inom EU. Men för att göra det lättare för oss européer att flytta runt, så bygger vi ännu högre murar mot resten av världen. Än mer vill vi befästa att vi är mer värda än dem. De som är utanför och vill komma in.
"Men det skulle väl bli kaos om vi bara öppnade alla gränser helt?", får man höra då. Ja, kanske det skulle bli kaos, men varför? Jo, för att världen har så extrema orättvisor. Att öppna gränserna skulle tvinga Västvärldens regeringar att på allvar se över de orättvisor som vi har skapat. Västvärlden är inte rikare för att vi är duktigare och smartare. Vårt extrema välstånd (eller snarare överflöd) bygger på exploatering, ekonomisk utsugning av den fattiga delen av världen. Vi tror att vi hjälper den fattiga delen av världen genom att ge mindre än 1 % av BNP i bistånd. Problemet är att en stor del av de pengarna går till svenska företag för diverese projekt, som inte alltid gynnar ekonomisk utveckling i landet som sägs vara mottagare. Samtidigt slår vi ut jordbruk genom EUs och USAs subventionssystem. Om vi analyserar pengaflödena i världen är det inte svårt att konstatera att, allt så kallat bistånd till trots, flödar mer pengar från den fattiga världen till den rika, inte tvärtom.
Med öppna gränser, och naturligtvis då inte bara i Sverige, skulle vi vara tvungna att på allvar minska världens fattigdom, på bekostnad av vårt eget överflöd. Det är sorgligt att inte ett enda parti vågar säga det. De som kommer närmast en sådan slutsats är det enda parti som åtminstone insett att världens naturresurser är ändliga och att oändlig ekonomisk tillväxt är en omöjlighet.
Mahatma Gandhi lär ha sagt: "Världens resurser räcker för att tillfredställa allas behov, men inte en enda mans girighet."
- Förbehållslös fri invandring.
"Oj", tänker du och sätter kaffet i halsen, "men det går väl inte??". Jag säger "varför inte?". Det demokratiska samhället säger sig stå för öppenhet och människors lika värde. Vi har skrivit på internationella konventioner om mänskliga rättigheter som återigen tar upp människors lika värde. Det är därför föga kontroversiellt att hävda att vi har kommit överens om det är detta som ska gälla. Men hur ser det ut i praktiken?
Vi lever i en värld där cirka 15 % av jordens befolkning äger 80% av jordens tillgångar. Och det är inte svårt att se att dessa 15 % till största del bor i Europa, Nordamerika, Japan och Australien, den så kallade "Västvärlden" (dit Japan brukar räknas när det handlar om ekonomi). Den större delen av världens befolkning bor i resten av världen. Många av dem lever på så extremt små medel att de inte överhuvudtaget kan flytta till rikare områden där arbetstillfällen finns. Och de som kan flytta hindras av migrationslagar, som inte har något annat syfte än att stänga ute människor, på den godtyckliga grunden nationalitet. Existensen av migrationslagar fyller alltså inget annat syfte än att befästa människors olika värde. En spanjor är alltså mer värd än en marrokan, på ingen annan grund än att de är födda på varsin sida om ett litet sund.
Vilken rätt har en stat att bestämma, mot sin egna etiska principer och i strid med undertecknade konventioner, att en människa är mer värd än en annan? Det för mig in på det sociala kontraktet. Tanken att en stat är en stat genom att dess medborgare har kommit överens om vad som gäller inom den egna statens geografiska gränser. Ingen stat är given av Gud, utan har sin enda legitimitet genom att medborgarna accepterar lagarna och spelreglerna för politiken. Om en stat då har rasistiska migrationslagar är det upp till dig och mig att säga ifrån eller acceptera.
Jag tror de flesta vore överens om att det vore befängt om staten skulle bestämma att jag bara fick bosätta mig inom Stockholms län, och ville jag flytta till Göteborg så skulle jag vara tvungen att ansöka om tillstånd. Varför ska det vara någon skillnad om man då vill korsa en nationsgräns? På sätt och vis går vi väl långsamt åt rätt håll: i vasallsamhället fick ingen flytta som de ville inom landet, utom adeln. En bit in på 1900-talet var fortfarande judar begränsade till att bo i vissa städer i Sverige. Nu finns inga sådana lagar kvar för migration inom landet, och det blir rent av lättare att flytta inom EU. Men för att göra det lättare för oss européer att flytta runt, så bygger vi ännu högre murar mot resten av världen. Än mer vill vi befästa att vi är mer värda än dem. De som är utanför och vill komma in.
"Men det skulle väl bli kaos om vi bara öppnade alla gränser helt?", får man höra då. Ja, kanske det skulle bli kaos, men varför? Jo, för att världen har så extrema orättvisor. Att öppna gränserna skulle tvinga Västvärldens regeringar att på allvar se över de orättvisor som vi har skapat. Västvärlden är inte rikare för att vi är duktigare och smartare. Vårt extrema välstånd (eller snarare överflöd) bygger på exploatering, ekonomisk utsugning av den fattiga delen av världen. Vi tror att vi hjälper den fattiga delen av världen genom att ge mindre än 1 % av BNP i bistånd. Problemet är att en stor del av de pengarna går till svenska företag för diverese projekt, som inte alltid gynnar ekonomisk utveckling i landet som sägs vara mottagare. Samtidigt slår vi ut jordbruk genom EUs och USAs subventionssystem. Om vi analyserar pengaflödena i världen är det inte svårt att konstatera att, allt så kallat bistånd till trots, flödar mer pengar från den fattiga världen till den rika, inte tvärtom.
Med öppna gränser, och naturligtvis då inte bara i Sverige, skulle vi vara tvungna att på allvar minska världens fattigdom, på bekostnad av vårt eget överflöd. Det är sorgligt att inte ett enda parti vågar säga det. De som kommer närmast en sådan slutsats är det enda parti som åtminstone insett att världens naturresurser är ändliga och att oändlig ekonomisk tillväxt är en omöjlighet.
Mahatma Gandhi lär ha sagt: "Världens resurser räcker för att tillfredställa allas behov, men inte en enda mans girighet."
fredag, september 01, 2006
Att träna sitt tålamod
Jag höll på att trilla av stolen av skratt alldeles nyss. Hämtade hem en uppdatering av MSN Messenger varpå den inte ville ansluta sig till internet längre. Jag tänkte att jag för en gång skulle skicka ett litet mail till supporten och se vad som händer. Efter en mycket pedagogisk och bra process för att fylla diverse formulär får jag detta svar (obs, detta är inget skämt!):
"Ditt könummer hos supporten är:1019820997"
Oavsiktlig humor?
"Ditt könummer hos supporten är:1019820997"
Oavsiktlig humor?
måndag, augusti 28, 2006
Alla älskar vi Storebror
Jag hade tänkt att undvika politiskt raljerande i den här bloggen, men idag blev jag lite upprörd. Det var ett inslag på TV4 Stockholm om nya förslag om kameraövervakning i till exempel köpcentra. Där satt en folkpartist och en socialdemokratisk statssekreterare och sjöng i kör om att "vi måste flytta fram positionerna". Det enda de inte var överens om var vem som ville satsa mest på fler poliser och kameror. Dessutom hade de en enkät från ett köpcenter där ALLA intervjuade var positiva till förslaget: "den som har rent mjöl i påsen behöver ju inte vara orolig", sa två av dem. Jag blir mörkrädd. Hur kan vi så lättvindigt och ogenomtänkt acceptera att vår demokrati bit för bit ska nedmonteras för att "öka säkerheten"? Om Bodströmianerna får fortsätta att härja fritt i världen kommer vi väl snart leva som människorna i Matrix, innan de tagit det röda pillret. Var och en instängd i varsin liten puppa där lagom mängd näringsämnen tillförs via en slang. Det vore säkert och tryggt. Men inte vore det ett liv värt att leva!Ja, det är en gigantisk överdrift, jag vet. Men var ska vi dra gränsen? I Storbritannien finns bostadsområden där man inte kan gå från lägenheten till tvättstugan utan att filmas, är det eftersträvansvärt? Säkerhet och trygghet ska byggas från grunden, det handlar om att förebygga grogrunder för brott. Kameraivrarna och polisdyrkarna verkar tro att vissa personer är genetiskt förprogrammerade att begå brott och därmed behöver man bara hålla dem i schack för att alla andra, goda människor, ska leva tryggt och gott med sitt rena mjöl i påsen. Det är att blunda för verkligheten, att vi alla har goda och onda sidor inom oss och att det är en ofantlig mängd yttre och inre faktorer som avgör vilka sidor av oss som vi utvecklar mest. Därmed inte sagt att vi inte har nåt val, för i grund och botten tror jag att det fria valet är den enskilt viktigaste av dessa faktorer. Men ingen föds till brottsling, ingen föds till helgon.
Bild lånad från SKB
fredag, augusti 25, 2006
Mustafa och att hitta hem
Igår kväll var jag på ett så kallat författarsamtal på Huddinge Bibliotek. Det var Mustafa Can som pratade om sin bok "Tätt intill dagarna", en bok om sin mamma, som han själv liknar med Kristina från Duvemåla. Jag hade inte läst boken, men det var ändå inspirerande att höra samtalet som nästan uteslutande kom att handla om att hitta sitt hem. Vad är ett hem?
För Mustafas far var hemmet hela tiden kopplat till hembyn i Kurdistan, Sverige var bara en plats där han arbetat i 30 år. För mamman var "hemma", enligt Mustafa, där barnen var. Alltså ett mentalt tillstånd kopplat till sina barn, som var hennes liv. Mustafa själv verkade ha ett lika luddigt hem-begrepp som jag. Något slags flyktigt "där jag trivs just nu"-tillstånd.
Jag blev rätt fundersam. Hur kommer det sig att jag är så rotlös? Han har ju växt upp i två parallella världar. Den svenska utanför hemmet och den kurdiska "innanför hemmets fyra väggar", då torde en viss splittring eller förvirring vara närmast naturlig. Jag har växt upp i en vanlig Stockholmsförort under ytterst stabila förhållanden, samma hus hela uppväxten, med två syskon som båda blivit välartade, med stabila samboförhållanden. Jag har istället alltid velat vara på väg, bort, mot något nytt, något annat. Varför? Jag har faktiskt ingen aning. Kommer jag aldrig hitta ett fysiskt hem eller ska jag vara nöjd och glad att alltid ha mitt mentala hem med mig, var jag än är. Jag känner mig faktiskt hemma överallt där jag bor för tillfället, så länge jag gillar stället. Det kan vara Umeå, México Querido, San Salvadors smutsiga förorter eller förmodligen var som helst. Det är kanske en lyx? Men å andra sidan är det flyktigt.
Hur som helst blev jag iallafall peppad på att skriva mer. Och så slängde jag ut två lite äldre texter på Enkel resa, som jag hoppas att någon vill läsa och gärna vara superkritisk. Strax kommer jag även förhoppningsvis våga lägga ut lite nyskrivet där.
För Mustafas far var hemmet hela tiden kopplat till hembyn i Kurdistan, Sverige var bara en plats där han arbetat i 30 år. För mamman var "hemma", enligt Mustafa, där barnen var. Alltså ett mentalt tillstånd kopplat till sina barn, som var hennes liv. Mustafa själv verkade ha ett lika luddigt hem-begrepp som jag. Något slags flyktigt "där jag trivs just nu"-tillstånd.
Jag blev rätt fundersam. Hur kommer det sig att jag är så rotlös? Han har ju växt upp i två parallella världar. Den svenska utanför hemmet och den kurdiska "innanför hemmets fyra väggar", då torde en viss splittring eller förvirring vara närmast naturlig. Jag har växt upp i en vanlig Stockholmsförort under ytterst stabila förhållanden, samma hus hela uppväxten, med två syskon som båda blivit välartade, med stabila samboförhållanden. Jag har istället alltid velat vara på väg, bort, mot något nytt, något annat. Varför? Jag har faktiskt ingen aning. Kommer jag aldrig hitta ett fysiskt hem eller ska jag vara nöjd och glad att alltid ha mitt mentala hem med mig, var jag än är. Jag känner mig faktiskt hemma överallt där jag bor för tillfället, så länge jag gillar stället. Det kan vara Umeå, México Querido, San Salvadors smutsiga förorter eller förmodligen var som helst. Det är kanske en lyx? Men å andra sidan är det flyktigt.
Hur som helst blev jag iallafall peppad på att skriva mer. Och så slängde jag ut två lite äldre texter på Enkel resa, som jag hoppas att någon vill läsa och gärna vara superkritisk. Strax kommer jag även förhoppningsvis våga lägga ut lite nyskrivet där.
torsdag, augusti 24, 2006
onsdag, augusti 23, 2006
Måndagsmani en söndag i Malmö
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur imponerad jag blev av ett litet band som jag inte ens hade tänkt se på Malmöfestivalen. Montag Mania rubbade mina cirklar.Egentligen skulle vi se Tiger Lou och sedan Simone Moreno, båda på Mölleplatsen i Slottsskogen. För att döda lite tid som var däremellan gick vi in i tält 3 där något band som vi aldrig hade hört talas om precis hade börjat spela. Det var Montag Mania och jag var såld direkt. En besynnerlig mix av norrländska rocktrummor, till poppiga indiemelodier och allt medvetet krockandes med latinamerikanska rytmer. Och ett fantastiskt charmigt musikaliskt samspel mellan de två sångarna, Isabel och Fredrik.
Tiger Lou kommer jag knappt ihåg, och Simone Moreno blev, trots all sin sprudlande brasilianska energi, inte mer än en trevlig avrundning på årets mest överraskande festivalband.
onsdag, augusti 16, 2006
Kafka ny chef för AMS
Byråkratins vägar äro outgrundliga. I teorin borde väl rimligtvis tjänstemännen på arbetsförmedlingens främsta uppgift vara att hjälpa arbetslösa (för förmedla jobb var väl länge sen de gjorde?). Men istället verkar de snarare hellre vilja se till att de själva inte blir arbetslösa genom att skapa onödig byråkrati. Dagsfärskt exempel (räck upp en hand de som varit med om samma sak):
- Jag går till arbetsförmedlingen närmast där jag bor. Efter en och en halv timmas väntetid säger de att "Nä, du ska till AF Kultur, du är ju journalist!". Ok, det borde jag kanske kunna ha vetat på egen hand. Går till AF Kultur och får svaret "Nä, du ska till din lokala arbetsförmedling, eftersom du inte jobbat som journalist i minst 18 månader under de senaste tre åren". Dessa två byråkrater har sett exakt samma uppgifter. Det hade kanske varit ok, om det nu ska vara nödvändigt med två byråkratiska enheter för att göra samma sak, om de sagt att jag nästa gång kunde gå till den andra. Men nu var det alltså bara för att få skriva in sig i systemet. För att få existera som arbetssökande.
Efter ett par logiska piruetter så sammanfattade AF Kultur-byråkraten det hela på ett mycket pedagogiskt och fint sätt, när jag frågade om det var så att jag helt enkelt inte fick vara arbetssökande. Hon sa "jomenvisst, men inte HÄR!".
Hon hade uppenbarligen läst sin Douglas Adams och speciellt biten om rymdskeppet som drevs av kraften i principen "Någon Annans Problem".
Men lika glad är jag för det, för nu har jag lyckats hitta alla komponenter till mitt alldeles egna yerba mate-kit! Don't cry for me, Argentina! :-)
- Jag går till arbetsförmedlingen närmast där jag bor. Efter en och en halv timmas väntetid säger de att "Nä, du ska till AF Kultur, du är ju journalist!". Ok, det borde jag kanske kunna ha vetat på egen hand. Går till AF Kultur och får svaret "Nä, du ska till din lokala arbetsförmedling, eftersom du inte jobbat som journalist i minst 18 månader under de senaste tre åren". Dessa två byråkrater har sett exakt samma uppgifter. Det hade kanske varit ok, om det nu ska vara nödvändigt med två byråkratiska enheter för att göra samma sak, om de sagt att jag nästa gång kunde gå till den andra. Men nu var det alltså bara för att få skriva in sig i systemet. För att få existera som arbetssökande.
Efter ett par logiska piruetter så sammanfattade AF Kultur-byråkraten det hela på ett mycket pedagogiskt och fint sätt, när jag frågade om det var så att jag helt enkelt inte fick vara arbetssökande. Hon sa "jomenvisst, men inte HÄR!".
Hon hade uppenbarligen läst sin Douglas Adams och speciellt biten om rymdskeppet som drevs av kraften i principen "Någon Annans Problem".
Men lika glad är jag för det, för nu har jag lyckats hitta alla komponenter till mitt alldeles egna yerba mate-kit! Don't cry for me, Argentina! :-)
torsdag, augusti 10, 2006
Dagens språkpolis
"Hej, det här är NN från Torsby och jag ville bara säga att man mår så dåligt av att höra att ni inte lär er korrekt svenska i skolorna nuförtiden!"
Det här var en lyssnarreaktion på min näst sista nyhetssändning idag. Jag hade i väderleksrapporten råkat säga "i norra länet". Detta orsakade det förmodligen alldeles outhärdliga obehaget hos denna lyssnare. På korrekt svenska borde jag ha sagt något av följande alternativ:
- "i norra delen av länet"
- "i norra Värmland"
- "i norra länsdelen"
Naturligtvis har lyssnaren helt rätt. Mitt slarviga "i norra länet" syftar semantiskt på Dalarna (eftersom nyheterna gällde Värmland), enligt honom. Och det hade han väl en poäng med också.
Jag tycker det är roligt att folk bryr sig om sådant. Det kanske låter löjligt att någon ska sitta och reta upp sig på en sådan detalj, men det visar att språket verkligen är något viktigt för oss. Det absolut vanligaste lyssnarklagomålet på radion är just att någon uttalat ett ortsnamn fel. Det låter kanske galet, men så är det. Det handlar om identitet. Vi definieras av både oss själva och andra utifrån vårt språk.
Inom språkfilosofin har de en alldeles egen "hönan eller ägget": Utvecklades det mänskliga språket tack vare vår intelligens, eller utvecklades intelligensen tack vare vårt språk?
Sug på den.
Det här var en lyssnarreaktion på min näst sista nyhetssändning idag. Jag hade i väderleksrapporten råkat säga "i norra länet". Detta orsakade det förmodligen alldeles outhärdliga obehaget hos denna lyssnare. På korrekt svenska borde jag ha sagt något av följande alternativ:
- "i norra delen av länet"
- "i norra Värmland"
- "i norra länsdelen"
Naturligtvis har lyssnaren helt rätt. Mitt slarviga "i norra länet" syftar semantiskt på Dalarna (eftersom nyheterna gällde Värmland), enligt honom. Och det hade han väl en poäng med också.
Jag tycker det är roligt att folk bryr sig om sådant. Det kanske låter löjligt att någon ska sitta och reta upp sig på en sådan detalj, men det visar att språket verkligen är något viktigt för oss. Det absolut vanligaste lyssnarklagomålet på radion är just att någon uttalat ett ortsnamn fel. Det låter kanske galet, men så är det. Det handlar om identitet. Vi definieras av både oss själva och andra utifrån vårt språk.
Inom språkfilosofin har de en alldeles egen "hönan eller ägget": Utvecklades det mänskliga språket tack vare vår intelligens, eller utvecklades intelligensen tack vare vårt språk?
Sug på den.
tisdag, augusti 08, 2006
Hotfull olikhet
Efter att ha läst andra bloggar om det jag skrev om sist, vad som är så provocerande med att välja bort en detalj i sitt kostintag, har jag funderat vidare och nu har jag börjat undra om det inte handlar om just kostval, utan om att sticka ut, våga vara annorlunda.
Människor är, liksom de allra flesta primater (om inte alla?), flockdjur. Vi har starka sociala konventioner som vi förväntas följa och jag undrar om inte allt avvikande beteende anses som hotfullt mot den egna gruppen. Kanske är det därför vi känner oss obekväma, eller rent av hotade, av olikheter. Är det därför personer blir intoleranta? Oavsett om det handlar om islamofobi, homofobi eller att bara hacka ner på den som inte vill äta gris.
Detta fick mig att fundera på mobbningsbeteende. Nu kanske jag blir betydligt mer provocerande än i förra inlägget, men kan det vara så att mobbningsbeteende i grund och botten är ett högst naturligt, mänskligt flockdjursbeteende? Hur förklarar vi annars att så vitt skilda fenomen som masspsykosens Nazi-Tyskland till att mobbning försegår på varenda skolgård i Sverige, i grund och botten har vissa liknande drag? Nämligen att den som på minsta sätt avviker från uniformen ska attackeras, må det vara med förintelseläger eller genom att alltid väljas sist till fotbollsmatchen på skollunchen.
Nu, innan ni sätter kaffet i vrångstrupen, är det kanske på plats att påpeka att jag inte på något sätt menar att det är lika allvarligt att ställa korkade frågor till en vegetarian som att skylla alla världens problem på en etnisk/religiös grupp. Det handlar inte om det. Det handlar om en ytterst spekulativ och ovetenskaplig fundering kring människans rädsla för det avvikande och okända. Bli gärna provocerad, men läs mig inte som Fan läser Bibeln.
Om jag då säger att mobbningsbeteende är något i grunden naturligt, betyder det att det är något bra? Eller något som vi åtmistone får acceptera? Nej! Om flockmentalitetens rädsla för det avvikande skulle fått styra skulle vi väl ha stannat i havet. Alltså, utveckling bygger drivs på av att nya vägar testas, ibland med dåligt resultat och ibland med lyckat. Alltså, behöver vi bryta normer och konventioner för att utveckling ska ske. Det kräver också personer som vågar vara annorlunda, även om det betyder att de blir bespottade av sin samtida omvärld. Copernicus var inte poppis i sin historiska kontext, men idag skrattar vi ju åt personer som INTE tror att jorden kretsar kring solen.
bild från Wikipedia
Människor är, liksom de allra flesta primater (om inte alla?), flockdjur. Vi har starka sociala konventioner som vi förväntas följa och jag undrar om inte allt avvikande beteende anses som hotfullt mot den egna gruppen. Kanske är det därför vi känner oss obekväma, eller rent av hotade, av olikheter. Är det därför personer blir intoleranta? Oavsett om det handlar om islamofobi, homofobi eller att bara hacka ner på den som inte vill äta gris.
Detta fick mig att fundera på mobbningsbeteende. Nu kanske jag blir betydligt mer provocerande än i förra inlägget, men kan det vara så att mobbningsbeteende i grund och botten är ett högst naturligt, mänskligt flockdjursbeteende? Hur förklarar vi annars att så vitt skilda fenomen som masspsykosens Nazi-Tyskland till att mobbning försegår på varenda skolgård i Sverige, i grund och botten har vissa liknande drag? Nämligen att den som på minsta sätt avviker från uniformen ska attackeras, må det vara med förintelseläger eller genom att alltid väljas sist till fotbollsmatchen på skollunchen.
Nu, innan ni sätter kaffet i vrångstrupen, är det kanske på plats att påpeka att jag inte på något sätt menar att det är lika allvarligt att ställa korkade frågor till en vegetarian som att skylla alla världens problem på en etnisk/religiös grupp. Det handlar inte om det. Det handlar om en ytterst spekulativ och ovetenskaplig fundering kring människans rädsla för det avvikande och okända. Bli gärna provocerad, men läs mig inte som Fan läser Bibeln.
Om jag då säger att mobbningsbeteende är något i grunden naturligt, betyder det att det är något bra? Eller något som vi åtmistone får acceptera? Nej! Om flockmentalitetens rädsla för det avvikande skulle fått styra skulle vi väl ha stannat i havet. Alltså, utveckling bygger drivs på av att nya vägar testas, ibland med dåligt resultat och ibland med lyckat. Alltså, behöver vi bryta normer och konventioner för att utveckling ska ske. Det kräver också personer som vågar vara annorlunda, även om det betyder att de blir bespottade av sin samtida omvärld. Copernicus var inte poppis i sin historiska kontext, men idag skrattar vi ju åt personer som INTE tror att jorden kretsar kring solen.
bild från Wikipedia
söndag, augusti 06, 2006
Vad är det som provocerar?
Jag börjar med svaren, så går vi till frågorna sen:
Nej, jag vill inte ha en bit grillad gris. Nej, jag saknar inte kött. Ja, jag får i mig allt jag behöver (och mer därtill).
Jag gjorde ett fritt val för 13 år sedan och fortfarande förväntas jag liksom en papegoja upprepa samma gamla trötta svar på samma gamla uttjatade frågor. Varför blir du provocerad av att jag inte vill äta kor? Varför tror du att jag inte skulle äta kött om det vore så att jag saknade det eller bara "ville ha en liten bit"? Det är väl knappast så att jag inte skulle kunna. Jag väljer att inte göra det. Jag är inte allergisk, jag skulle säkert kunna trycka i mig en hel, grillad gris om det vore så att jag ville. Men jag vill inte, varför skulle jag då sakna det?
Varför förväntas du inte svara på frågan "varför äter du gris"? Om jag frågar det, då är jag en raljerande militant vegan, men om du frågar, då är det helt normalt. Varför blir du uppenbart provocerad av att jag väljer att äta annan mat än du? Jag bryr mig inte om att provocera. Jag vill bara äta min mat ifred. Varför får jag inte det?
En bra och betydligt mer provocerande blogg om köttätande vs vegetarianism
Nej, jag vill inte ha en bit grillad gris. Nej, jag saknar inte kött. Ja, jag får i mig allt jag behöver (och mer därtill).
Jag gjorde ett fritt val för 13 år sedan och fortfarande förväntas jag liksom en papegoja upprepa samma gamla trötta svar på samma gamla uttjatade frågor. Varför blir du provocerad av att jag inte vill äta kor? Varför tror du att jag inte skulle äta kött om det vore så att jag saknade det eller bara "ville ha en liten bit"? Det är väl knappast så att jag inte skulle kunna. Jag väljer att inte göra det. Jag är inte allergisk, jag skulle säkert kunna trycka i mig en hel, grillad gris om det vore så att jag ville. Men jag vill inte, varför skulle jag då sakna det?
Varför förväntas du inte svara på frågan "varför äter du gris"? Om jag frågar det, då är jag en raljerande militant vegan, men om du frågar, då är det helt normalt. Varför blir du uppenbart provocerad av att jag väljer att äta annan mat än du? Jag bryr mig inte om att provocera. Jag vill bara äta min mat ifred. Varför får jag inte det?
En bra och betydligt mer provocerande blogg om köttätande vs vegetarianism
lördag, augusti 05, 2006
Projekt tar form
Jag strukturerar tankar.
Det är alltså två projekt på gång nu, kan vi säga.
1) Detta blogprojekt
2) Livsprojektet
1) Bloggen är lättare att få grepp om, så vi börjar där. Här kommer alltså bara vara allmänt svammel, skvaller, trams, seriösa grejer, kanske reseberättelser (även på Resedagboken.com). Personligt.
Sedan har jag sidospåret enkelresa.blogspot.com där jag tänkt publicera helt fiktiva små skrifter. Färdigt eller halvfärdigt, utkast till noveller, kanske dikter. Huller om buller. Lagom pretentiöst! ;-)
2) Livsprojektet. Vad göra med detta liv? Jo, just nu vill jag bara jobba ihop pengar för att våga bli frilans på riktigt. Och då menar jag inte som förskönande omskrivning för "arbetslös journalist", utan jag tänker på kanske ett produktionsbolag. Lite luddigt än så länge exakt i fråga om "vad, hur, när?", men det får växa fram.
Det är alltså två projekt på gång nu, kan vi säga.
1) Detta blogprojekt
2) Livsprojektet
1) Bloggen är lättare att få grepp om, så vi börjar där. Här kommer alltså bara vara allmänt svammel, skvaller, trams, seriösa grejer, kanske reseberättelser (även på Resedagboken.com). Personligt.
Sedan har jag sidospåret enkelresa.blogspot.com där jag tänkt publicera helt fiktiva små skrifter. Färdigt eller halvfärdigt, utkast till noveller, kanske dikter. Huller om buller. Lagom pretentiöst! ;-)
2) Livsprojektet. Vad göra med detta liv? Jo, just nu vill jag bara jobba ihop pengar för att våga bli frilans på riktigt. Och då menar jag inte som förskönande omskrivning för "arbetslös journalist", utan jag tänker på kanske ett produktionsbolag. Lite luddigt än så länge exakt i fråga om "vad, hur, när?", men det får växa fram.
fredag, augusti 04, 2006
Snurrigt surr om framtiden
Ska jag skriva en blogg? Uppenbarligen finns tanken där, om du nu kan läsa detta. Det händer mycket just nu, men frågan är om jag ska skriva ner allt så här offentligt eller inte. Men ok, jag gör ett försök, kanske blir det massa inlägg till slut, eller kanske bara detta och sen inget mer.
Snart är nuvarande jobbet slut, så det mesta handlar om jakten på något nytt. Nytt jobb, ny bostad, nya vänner. Nytt liv. Igen.
Lite spridda planer:
- Förverkliga frilansdrömmen.
- Skaffa ett, som farfar skulle uttrycka det, "riktigt" jobb.
- Flytta tillbaka till Latinamerika
- Flytta tillbaka till Stockholm
- För en gångs skull bli kvar någonstans?
- Testa något helt nytt. Igen.
Planerna går inte alla att förena, som kanske syns. Många frågor, inga svar. Kanske ska jag bara se till att slänga ut så många krokar som möjligt i möjligheternas hav och se vilken fisk som nappar?
Just nu sitter jag på redaktionen här i Karlstad, har egentligen slutat men vill inte gå hem än. Rensa huvudet på lite tankar först. Borde skriva några tusen jobbansökningar, men just nu finns det egentligen bara fem jobb som jag faktiskt skulle vilja ha, och ett av dem har jag redan sökt. Imorgon söker jag de andra. Mañana.
Nu får jag utfärda klysch-varning, men det var faktiskt enklare förr. Då var det bara rädda världen som gällde, men nu när 30-sträcket närmar sig börjar folk tycka att man ska ha uppnått saker. Och vare sig jag vill det eller inte blir jag påverkad och börjar tycka detsamma. Lite grann. Men jag kanske har det? Få se nu, jag är snart utan jobb, har inga sparade tillgångar att tala om, singel, mer eller mindre rotlös.
Men, jag är lycklig. Räknas inte det lite grann? Jag har ju också jobbat med många olika saker, bott på många platser, provat mig fram, testat, brytit upp igen, testat på nytt, läst lagom många poäng på universitetet, skaffat mig en yrkesutbildning och jag vet att jag aldrig behöver svälta, om jag inte väljer det själv. Det är väl kanske inte så illa pinkat?
Eller är denna inre utvecklig bara bortkastad tid som borde ha lagts på att skaffa villa, vovve och volvo? Nej, självklart inte. Allt fler vänner har gift sig och/eller skaffar barn och visst kan jag bli lite avundsjuk på allt det fina som det innebär. Samtidigt säger de att de är avundsjuka på mig som har rest och sett så mycket, bla bla. Kanske handlar det bara om att vilja ha det man inte har? Det är inte så enkelt heller. Visst vill jag ha flera saker som jag inte har, men i grund och botten tror jag att den största förtjänsten med allt det som jag levt, är en förnöjsamhet, att vara tillfreds med den jag är och vill vara. Måhända att det är en kringflackande vagabond jag ska vara.
Snart är nuvarande jobbet slut, så det mesta handlar om jakten på något nytt. Nytt jobb, ny bostad, nya vänner. Nytt liv. Igen.
Lite spridda planer:
- Förverkliga frilansdrömmen.
- Skaffa ett, som farfar skulle uttrycka det, "riktigt" jobb.
- Flytta tillbaka till Latinamerika
- Flytta tillbaka till Stockholm
- För en gångs skull bli kvar någonstans?
- Testa något helt nytt. Igen.
Planerna går inte alla att förena, som kanske syns. Många frågor, inga svar. Kanske ska jag bara se till att slänga ut så många krokar som möjligt i möjligheternas hav och se vilken fisk som nappar?
Just nu sitter jag på redaktionen här i Karlstad, har egentligen slutat men vill inte gå hem än. Rensa huvudet på lite tankar först. Borde skriva några tusen jobbansökningar, men just nu finns det egentligen bara fem jobb som jag faktiskt skulle vilja ha, och ett av dem har jag redan sökt. Imorgon söker jag de andra. Mañana.
Nu får jag utfärda klysch-varning, men det var faktiskt enklare förr. Då var det bara rädda världen som gällde, men nu när 30-sträcket närmar sig börjar folk tycka att man ska ha uppnått saker. Och vare sig jag vill det eller inte blir jag påverkad och börjar tycka detsamma. Lite grann. Men jag kanske har det? Få se nu, jag är snart utan jobb, har inga sparade tillgångar att tala om, singel, mer eller mindre rotlös.
Men, jag är lycklig. Räknas inte det lite grann? Jag har ju också jobbat med många olika saker, bott på många platser, provat mig fram, testat, brytit upp igen, testat på nytt, läst lagom många poäng på universitetet, skaffat mig en yrkesutbildning och jag vet att jag aldrig behöver svälta, om jag inte väljer det själv. Det är väl kanske inte så illa pinkat?
Eller är denna inre utvecklig bara bortkastad tid som borde ha lagts på att skaffa villa, vovve och volvo? Nej, självklart inte. Allt fler vänner har gift sig och/eller skaffar barn och visst kan jag bli lite avundsjuk på allt det fina som det innebär. Samtidigt säger de att de är avundsjuka på mig som har rest och sett så mycket, bla bla. Kanske handlar det bara om att vilja ha det man inte har? Det är inte så enkelt heller. Visst vill jag ha flera saker som jag inte har, men i grund och botten tror jag att den största förtjänsten med allt det som jag levt, är en förnöjsamhet, att vara tillfreds med den jag är och vill vara. Måhända att det är en kringflackande vagabond jag ska vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
