Ett förslag

Insprirerad av Johannas senaste inlägg blev jag tvungen att skriva ner lite tankar om politik. Närmare bestämt kring den så kallade invandrarpolitiken och jag har ett förslag som tyvärr inget parti vågar ställa sig bakom (även om enskilda ungdomspoliker säger att de stödjer idén, så länge de inte har någon reell makt):

- Förbehållslös fri invandring.

"Oj", tänker du och sätter kaffet i halsen, "men det går väl inte??". Jag säger "varför inte?". Det demokratiska samhället säger sig stå för öppenhet och människors lika värde. Vi har skrivit på internationella konventioner om mänskliga rättigheter som återigen tar upp människors lika värde. Det är därför föga kontroversiellt att hävda att vi har kommit överens om det är detta som ska gälla. Men hur ser det ut i praktiken?

Vi lever i en värld där cirka 15 % av jordens befolkning äger 80% av jordens tillgångar. Och det är inte svårt att se att dessa 15 % till största del bor i Europa, Nordamerika, Japan och Australien, den så kallade "Västvärlden" (dit Japan brukar räknas när det handlar om ekonomi). Den större delen av världens befolkning bor i resten av världen. Många av dem lever på så extremt små medel att de inte överhuvudtaget kan flytta till rikare områden där arbetstillfällen finns. Och de som kan flytta hindras av migrationslagar, som inte har något annat syfte än att stänga ute människor, på den godtyckliga grunden nationalitet. Existensen av migrationslagar fyller alltså inget annat syfte än att befästa människors olika värde. En spanjor är alltså mer värd än en marrokan, på ingen annan grund än att de är födda på varsin sida om ett litet sund.

Vilken rätt har en stat att bestämma, mot sin egna etiska principer och i strid med undertecknade konventioner, att en människa är mer värd än en annan? Det för mig in på det sociala kontraktet. Tanken att en stat är en stat genom att dess medborgare har kommit överens om vad som gäller inom den egna statens geografiska gränser. Ingen stat är given av Gud, utan har sin enda legitimitet genom att medborgarna accepterar lagarna och spelreglerna för politiken. Om en stat då har rasistiska migrationslagar är det upp till dig och mig att säga ifrån eller acceptera.

Jag tror de flesta vore överens om att det vore befängt om staten skulle bestämma att jag bara fick bosätta mig inom Stockholms län, och ville jag flytta till Göteborg så skulle jag vara tvungen att ansöka om tillstånd. Varför ska det vara någon skillnad om man då vill korsa en nationsgräns? På sätt och vis går vi väl långsamt åt rätt håll: i vasallsamhället fick ingen flytta som de ville inom landet, utom adeln. En bit in på 1900-talet var fortfarande judar begränsade till att bo i vissa städer i Sverige. Nu finns inga sådana lagar kvar för migration inom landet, och det blir rent av lättare att flytta inom EU. Men för att göra det lättare för oss européer att flytta runt, så bygger vi ännu högre murar mot resten av världen. Än mer vill vi befästa att vi är mer värda än dem. De som är utanför och vill komma in.

"Men det skulle väl bli kaos om vi bara öppnade alla gränser helt?", får man höra då. Ja, kanske det skulle bli kaos, men varför? Jo, för att världen har så extrema orättvisor. Att öppna gränserna skulle tvinga Västvärldens regeringar att på allvar se över de orättvisor som vi har skapat. Västvärlden är inte rikare för att vi är duktigare och smartare. Vårt extrema välstånd (eller snarare överflöd) bygger på exploatering, ekonomisk utsugning av den fattiga delen av världen. Vi tror att vi hjälper den fattiga delen av världen genom att ge mindre än 1 % av BNP i bistånd. Problemet är att en stor del av de pengarna går till svenska företag för diverese projekt, som inte alltid gynnar ekonomisk utveckling i landet som sägs vara mottagare. Samtidigt slår vi ut jordbruk genom EUs och USAs subventionssystem. Om vi analyserar pengaflödena i världen är det inte svårt att konstatera att, allt så kallat bistånd till trots, flödar mer pengar från den fattiga världen till den rika, inte tvärtom.

Med öppna gränser, och naturligtvis då inte bara i Sverige, skulle vi vara tvungna att på allvar minska världens fattigdom, på bekostnad av vårt eget överflöd. Det är sorgligt att inte ett enda parti vågar säga det. De som kommer närmast en sådan slutsats är det enda parti som åtminstone insett att världens naturresurser är ändliga och att oändlig ekonomisk tillväxt är en omöjlighet.

Mahatma Gandhi lär ha sagt: "Världens resurser räcker för att tillfredställa allas behov, men inte en enda mans girighet."