Skillnaderna visar sig i retoriken

Det blir allt tydligare vad som skiljer de två blocken. Om man analyserar regeringens budget med oppositionens skulle man kunna dra slutsatsen att de egentligen är ganska lika. I siffror räknat är det få procent hit och några andra dit. Båda blocken vill visa att de är ansvarsfulla och föreslår därför reformer i små, försiktiga steg. (Det enda parti som avviker där är bara det lilla högerextrema partiet som i populistisk anda lovar sänkt skatt och mer pengar till allt och alla - utom om du har fel hårfärg eller vänder dig åt sydost ett par gånger om dagen - och visar därmed att de inte har någon aning om någonting, utan bara rider på ett allmänt missnöje, utan egen politik eller förankring i verkligheten.)

De två blocken däremot, de har båda erfarenhet av att regera. Trots att de ekonomiskt inte skiljer så mycket, blir skillnaden allt tydligare nu vad som verkligen skiljer dem åt. Det handlar om prioriteringar, grundade på värderingar och på ideologi. Vi har under en tid gått mot ett två-tredjedelarssamhälle, där den tredjedel som har det sämst får det allt sämre, medan två tredjedelar får det bättre. Vi har ett block som tycker det är bra, och ett annat som tycker det är dåligt och så enkelt är det, faktiskt.

Därmed handlar valet om synen på vad statens uppgift är. Antingen ska staten upprätthålla den rådande ordningen, skydda marknaden och därmed fokusera på att gynna de två tredjedelarna som redan har det bra. Viktigast är att de ska få det bättre och bättre. De som har det sämst får av egen kraft se till att "klättra upp". Eller så ska staten verka som en balanserande motpart till marknaden och se till att de som har det sämst får det lite bättre, genom en solidarisk princip där vi alla bidrar till det gemensamma.

Eftersom vi är vana vid att ha det senare synsättet vid makten, den socialdemokratiska modellen, så tycker de flesta att det ska finnas ett välfärdssamhälle, där ekonomisk köpkraft inte ska vara den avgörande faktorn för dina möjligheter att utbilda dig, ha en god hälsa och få en pension du kan leva på efter ett långt arbetsliv. Alla kan inte ha det lika bra, men alla ska ha rätt till en grundtrygghet. Alla partier säger sig skriva under på det, men har olika modeller för hur det ska bli verklighet.

Det är här skiljelinjen blir tydligare i retoriken nu i sista veckan inför valet. Alliansen talar till dem som har det bra - med andra ord de som är friska och har jobb - och fokuserar därför på siffror och på att lyfta fram personer som de uppfattar att folk i allmänhet gillar (Reinfeldts favoritargument i ekonomisk debatt har varit i stil med "Vill vi ha Borg eller Östros?"). Alliansen undviker att prata ideologi, eftersom deras ideologi inte stämmer överens med den socialdemokratiska retoriken.

De rödgröna talar däremot mer och mer ideologiskt - de talar till dem som har fått det sämre och till dem som har det bra, men som tycker att det är fel att de ska få det ännu bättre på andras bekostnad. Det är naturligtvis inte konstigt att det block som har en ideologi som stämmer överens med sin retorik, också försöker för över debatten på ideologiska värderingar.

Liksom i förra valrörelsen lyser omvärlden med sin frånvaro, och konstigt nog gäller det även klimatfrågan.

Vaga besked bäddar för SD

Nu har även Centerpartiets Maud Olofsson satt ner foten och bestämt och kategoriskt avvisat alternativet att stödja en rödgrön minoritetsregering om inget av blocken får egen majoritet. Det är otänkbart för Maud Olofsson att samarbeta med Vänsterpartiet. Däremot står dörren öppen högerut, inget tydligt ställningstagande mot samarbete med SD, även om Centern liksom övriga alliansen så klart hellre vill ha egen majoritet. Reinfeldts moderata ställningstagande enligt samma linje handlade mer om att blocken ligger fast och att ett av dem ska regera oavsett vad väljarna tycker.

Kristdemokraternas Göran Hägglund har en lite mer naiv tro på att om bara minoritetsregeringens (oavsett färg?) förslag är tillräckligt kloka så kommer oppositionen gå med på dem. Det skulle i så fall vara första gången, men visst, inget är omöjligt. Troligare är dock att ett sådant upplägg ger upphov till ett evigt kohandlande i stora som små frågor, liksom vi hade 1991-1994, då Ny Demokrati hade den roll som Sverigedemokraterna nu riskerar att få.

Från Folkpartiet har jag ännu inte uppfattat något tydligt ställningstagande, men med tanke på att de redan innan valet har plockat upp delar av SDs politik, så tyder väl lite på att de kommer agera annorlunda efter valet. Med andra ord ser det ljust ut för de främlingsfientliga, om vi får en situation där alliansen blir största minoritet och SD kommer över 4%.

Vad händer då om de rödgröna blir största minoritet? De utesluter kategoriskt samarbete med SD, men får samtidigt svårt att locka över Centerpartiet eller Folkpartiet. Nyval? Fyra år med kaos? Eller kan det tvinga fram ett helt nytt tänk, där både SD och V hamnar utanför på varsin kant, vilket skulle kräva att båda blocken splittras? På lokal nivå är den situationen inte främmande, vi har flera "socialmoderata" kommuner och en stor mängd varierande konstellationer. Men på riksdagsnivån är prestigen högre och riskerar att prioriteras framför en konstruktiv och kreativ lösning, med landets och demokratins bästa för ögonen.

Det är väl bara en sak som känns som ganska given - oavsett valutgång kommer SD att gråta ut. Kommer de inte in så är det "valfusk". Kommer de in, men inte får vara med i en majoritetslösning så är det "odemokratiskt utestängande" (även om 4,1% väljarstöd innebär att 95,9% av väljarna faktiskt INTE vill ha deras politik).

Kaffekoppen och royal public service

Det första som diskuterades på min journalistutbildning var det journalistiska förhållningssättet - alltså hur en journalist ska vara och förhålla sig till sin egen yrkesroll. Det handlar, grovt förkortat, om kritiskt tänkande, journalistisk integritet och självständighet. För att förtydliga detta förhållningssätt berättade läraren om en kaffekopp hon hade tagit emot som gåva från ett företag i samband med ett reportage. Det var en mycket fin kaffekopp och artikeln blev tämligen välvillig. Därför hade hon sparat kaffekoppen på sitt arbetsbord för att påminna sig om att aldrig mer ta emot gåvor när hon utövade sin yrkesroll som journalist - en påminnelse om att hon i all naivitet hade låtit sig bli "mutad".

Jag vet inte om anekdoten var sann eller bara ett sätt för läraren att förklara det dilemma som journalister ställs inför väldigt ofta. Hur ofta får jag inte höra fraser som börjar med "Jamen, du som är journalist, du kan väl...?" Men svaret är nej. Att leva med ett journalistiskt förhållningssätt innebär att man inte vill vara megafon åt andras särintressen. Däremot tror jag att det inte är nödvändigt att vara journalist från examen till dödsbädden - jag kan mycket väl tänka mig att ägna mig åt saker som går direkt emot det journalistiska förhållningssättet under en tid. Det kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer och få nya erfarenheter, men då kan jag inte ägna mig åt journalistiken parallellt. Det finns, till exempel, gott om exempel på journalister som blir politiker och politiker som blir journalister. Men få skulle nog ta en journalist på allvar om han/hon samtidigt är politiker. Samma sak gäller naturligtvis i relationen med andra makthavare som kan leda till att den journalistiska självständigheten och integriteten kan ifrågasättas.

Att jag kom att tänka på kaffekoppen nu, beror på den totalt oproportionella rapporteringen kring ett visst bröllop. Jag tror inte att det är helt orimligt att gissa att det finns ett visst samband mellan rapporteringens omfattning och innehåll, och det faktum att såväl ledningen för medieföretagen, public service inkluderat, som enskilda tongivande journalister har fått vara med som hedersgäster vid diverse bjudningar, påkostade hyllningskonserter och andra festligheter.

Säkerligen finns från medieföretagen redan färdiga standardsvar på denna kritik, och ordet "allmänintresse" kommer förekomma flitigt. Men motiverar allmänintresset verkligen att till exempel Rapports 23.15-sändning i går bestod av; sju minuter bröllop, mindre än en minut Fotbolls-VM, cirka en minut av ett repriserat nyhetsinslag från morgonen och resterande två minuter väder? Samtidigt pågick SVTs maratonsändning från bröllopet i grannkanalen, och naturligtvis även i konkurrenten TV4 och i Sveriges Radio P4.