Imorgon ska vargstammens livskraftighet stärkas genom att döda tjugo, förmodligen friska, vargar, i strid med allt sunt förnuft. Showen som iscensätts ska öka varghatarnas acceptans för vargen, och miljöpolitikens alldeles egna "Bagdad Bob" Andreas Carlgren står som garant för att inga lärdomar ska dras av fjolårets fiasko.
Förra årets hetsjakt på den hotade vargstammen har visat sig ge följande resultat:
1) En minskad vargstam med 28 djur.
2) Av de skjutna djuren visade 0 djur skador av inavelskaraktär. Noll. Inga alltså.
3) Efter jakten har tjuvskyttet av varg av allt att döma ökat. Acceptansen för varg har alltså inte ökat, däremot kan man ana en moralisk legitimeringen av den illegala jakten.
4) EU-kommissionen har ifrågasatt om inte den svenska regeringens allvarligt bryter mot EU:s miljölagstiftning.
Så vilket av regeringens mål har uppnåtts? På vilket sätt ökar vargstammens livskraft av att den redan hotade stammen blir mindre, den antagna inaveln ökas procentuellt genom att man tar bort friska individer, och tjuvjakten ökar (vilket inte är samma sak som minskad acceptans, men definitivt inget tecken på en ökad acceptans)?
Andreas Carlgrens slutsats måste vara att resultatet var utomordentligt lyckat, eftersom årets jakt ska utföras på exakt samma sätt, förutom några kosmetiska ändringar i riktlinjer som inte kommer få någon verklig betydelse ute i skogarna. Eller är Carlgrens slutsats att fjolårets fiasko kan omvändas till något annat än ytterligare fiasko genom någon okänd slumpfaktor? Ifrågasättandet från EU avfärdar Carlgren med att det är ok att bryta mot EU-lagstiftningen så länge man inte åker fast. Det finns ytterligare en alternativ förklaring till Carlgrens "huvudet i sanden"-politik - att de verkliga skälen till jakten är helt andra än de som anges i regeringens officiella rovdjurspolitik.
Jag kan inte låta bli att komma in på en sak som jag under en tid har funderat på kring jägarnas argumentation, som jag inte får ihop. Kanske för att jag är en korkad nollåtta som lagt mer tid på att läsa praktisk filosofi än vad jag tillbringat i värmländska jägarstugor.
När man ifrågasätter älgjakten kommer svaret från jägarna att älgjakten handlar om ansvarstagande viltvård - eftersom det finns för få rovdjur måste älgarna skjutas för att hålla nere populationen, annars ökar skadorna på skogen och viltolyckor i trafiken. Ett logiskt hållbart argument, oavsett om man håller med om att älgjakt är den enda medicinen eller inte. Det finns inte nog med rovdjur för att hålla nere antalet älgar på naturlig väg, och jägarna måste därför hjälpa till.
Men när vargjakten ifrågasätts kommer svaret från jägarna att vargstammen måste hållas nere för att annars blir det för lite älg. Vargarna äter alltså för många älgar, men rovdjursbristen gör att det blir för många. Här blir det lite komplicerat för en storstadsråtta. Är det olika läger inom jägarförbundet som går i strid med varandra, eller finns det alldeles egen jägarlogik? Eller är det, som i fallet med centerpartistisk "miljöpolitik", att man säger en sak utåt, men har en helt annan agenda internt, som vi helst inte ska känna till? Jag vet ärligt inte, det skulle vara intressant att bli upplyst.
Numer kan man satsa pengar på om tåget kommer fram i tid eller inte. Men jag tror det skulle vara alldeles för låga odds på en vadslagning om årets vargjakt kommer misslyckas lika illa som förra året eller inte.
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
fredag, januari 14, 2011
söndag, januari 02, 2011
Upp och ner 2010
Jag ger mig på ett försök att sammanfatta året, med fokus på media och politiken. Det har varit ett år som bjudit på en hel del förändringar som känns avgörande för framtiden, även om det kanske är för tidigt att kalla dem historiska. Förhoppningsvis kommer historien att beteckna vissa som paranteser. Här kommer min lista, utan inbördes rangordning eller värdering.
Året när rasismen blev rumsren. Svensk politik har länge levt i ett tryggt konsensus där rasism varit fel, alla människors lika värde har varit rätt. Nog för att sprickor i fasaden har funnits tidigare så är 2010 året när den muren rasar definitivt när Sverigedemokraterna, med sitt nazistiska ursprung i färskt minne, blir invalda i riksdagen, samtidigt som Folkpartiet gett upp liberalismen för att istället flörta alltmer öppet med de främlingsfientliga idéerna.
Året när liberalismen gick vilse. Förutom att Folkpartiet Liberalerna verkar ha glömt bort innebörden av sitt egna partinamn, så tycks även andra liberala krafter ha blivit splittrade och förvirrade. Miljöpartiet gick in i blockpolitiken och band därmed upp sig på vänsterkanten, medan Centerpartiet helt tappade kompassen i sina desperata försök att försvara Alliansen. Centern får väl anses idag vara det enda renodlat liberala partiet, men med en politik som är så inkonsekvent och bortkollrad att de nog kommer få skäl att se det som en enorm seger om de klarar 4%-gränsen i valet 2014.
Året när public service sköt sig i foten. Det har länge funnits en högljudd minoritet som ansett att public service, kanske främst när det gäller TV, har spelat ut sin roll, att det är otidsenligt med statligt finansierad TV/radio på en marknad där kommersiella alternativ finns. SVT har framgångsrikt svarat med argumentet "Fri television". Det behövs public service som en motvikt till det kommersiella, och en oberoende kraft som kan granska makten kritiskt, såväl gentemot politiken som näringslivet. Bra argument, som fortfarande har starkt stöd. Men så en dag bestämde sig en överklassflicka från Stockholm för att gifta sig med sin personliga tränare, och plötsligt år 2010 blev "Fri television" istället "Svensk Hov-TV".
Året när pressetiken begravdes. Den svenska pressetiken har länge varit en frivillig överenskommelse, som följts noga av de mediaföretag som tycker det är viktigt med trovärdighet, medan andra aktörer struntat i principerna för att istället lägga fokus på att sälja lösnummer. Ett exempel på dessa principer har varit att inte publicera namn på misstänkta brottslingar innan en fällande dom. Pressetiken har varit under hårt tryck under en tid, eftersom uppgifter som journalister har varit försiktiga med, med undantag från skvallerpressen, nu sprids snabbt på internet. Mediavärldens svar har varit total kapitulation - och året 2010 får anses vara tidpunkten för pressetikens sista dödsryckningar. När till och med Sveriges Radio går ut med namn och bild på någon som anmälts för våldtäkt, innan utredningen ens börjat komma igång, eller när Dagens Nyheter dödförklarar en folkkär skådespelare innan polisen ens vet om någon befann sig i det nedbrunna huset, ja, då kan vi säga "adjöss och tack för kaffet" till pressens självsanering.
Året när offentlighetsprincipen slog tillbaka. En viktig demokratisk princip är att folket ska kunna hålla koll på vad våra politiker håller på med i det tysta. Offentlighetsprincipen finns i olika varianter i alla demokratier, men den har hittills inte varit något större hot mot makten. Enskilda politiker har fått på pälsen när saker som porrklubbsbesök eller "kreativ" bokföring avslöjats av grävande reportrar. Men offentlighetsprincipen har inte hotat makten. Sedan kom Wikileaks.
Året när det blev ok att sparka nedåt. Under hela mandatperioden 2006-2010 har Alliansen bedrivit en otroligt hård politik mot de sjuka och mot de arbetslösa. Arbetslinjen lanserades som frälsningen och innebar att de som redan hade det bra skulle få skattelättnader och subventionerad städhjälp, och de som hade det svårt skulle jagas med blåslampa. Arbetslösheten var inte längre ett samhällsproblem, utan ett individuellt tillkortakommande, enligt regeringen. Arbetslöshet handlade plötsligt om att inte vilja jobba, att sova för länge på morgonen och för mycket TV-spel. Att vara sjuk, även om det var kroniskt och/eller livshotande, handlade om att utnyttja systemet och parasitera. Staten, med Försäkringskassan som slagträ, förvandlades till en mobbare. År 2010 fick denna regering ett förnyat förtroende, även om det blev utan egen majoritet.
Året för politisk comeback. Det är svårt att hitta ljusglimtar i det politiska året 2010, men de finns där. Till exempel att Gustav Fridolin har kommit tillbaka till politiken, och nu kandiderar till språkrör för Sveriges tredje största parti. Undertecknad har valt att gå samma väg, att komma tillbaka, om än i betydligt mer blygsamma sammanhang.
Året när rasismen blev rumsren. Svensk politik har länge levt i ett tryggt konsensus där rasism varit fel, alla människors lika värde har varit rätt. Nog för att sprickor i fasaden har funnits tidigare så är 2010 året när den muren rasar definitivt när Sverigedemokraterna, med sitt nazistiska ursprung i färskt minne, blir invalda i riksdagen, samtidigt som Folkpartiet gett upp liberalismen för att istället flörta alltmer öppet med de främlingsfientliga idéerna.
Året när liberalismen gick vilse. Förutom att Folkpartiet Liberalerna verkar ha glömt bort innebörden av sitt egna partinamn, så tycks även andra liberala krafter ha blivit splittrade och förvirrade. Miljöpartiet gick in i blockpolitiken och band därmed upp sig på vänsterkanten, medan Centerpartiet helt tappade kompassen i sina desperata försök att försvara Alliansen. Centern får väl anses idag vara det enda renodlat liberala partiet, men med en politik som är så inkonsekvent och bortkollrad att de nog kommer få skäl att se det som en enorm seger om de klarar 4%-gränsen i valet 2014.
Året när public service sköt sig i foten. Det har länge funnits en högljudd minoritet som ansett att public service, kanske främst när det gäller TV, har spelat ut sin roll, att det är otidsenligt med statligt finansierad TV/radio på en marknad där kommersiella alternativ finns. SVT har framgångsrikt svarat med argumentet "Fri television". Det behövs public service som en motvikt till det kommersiella, och en oberoende kraft som kan granska makten kritiskt, såväl gentemot politiken som näringslivet. Bra argument, som fortfarande har starkt stöd. Men så en dag bestämde sig en överklassflicka från Stockholm för att gifta sig med sin personliga tränare, och plötsligt år 2010 blev "Fri television" istället "Svensk Hov-TV".
Året när pressetiken begravdes. Den svenska pressetiken har länge varit en frivillig överenskommelse, som följts noga av de mediaföretag som tycker det är viktigt med trovärdighet, medan andra aktörer struntat i principerna för att istället lägga fokus på att sälja lösnummer. Ett exempel på dessa principer har varit att inte publicera namn på misstänkta brottslingar innan en fällande dom. Pressetiken har varit under hårt tryck under en tid, eftersom uppgifter som journalister har varit försiktiga med, med undantag från skvallerpressen, nu sprids snabbt på internet. Mediavärldens svar har varit total kapitulation - och året 2010 får anses vara tidpunkten för pressetikens sista dödsryckningar. När till och med Sveriges Radio går ut med namn och bild på någon som anmälts för våldtäkt, innan utredningen ens börjat komma igång, eller när Dagens Nyheter dödförklarar en folkkär skådespelare innan polisen ens vet om någon befann sig i det nedbrunna huset, ja, då kan vi säga "adjöss och tack för kaffet" till pressens självsanering.
Året när offentlighetsprincipen slog tillbaka. En viktig demokratisk princip är att folket ska kunna hålla koll på vad våra politiker håller på med i det tysta. Offentlighetsprincipen finns i olika varianter i alla demokratier, men den har hittills inte varit något större hot mot makten. Enskilda politiker har fått på pälsen när saker som porrklubbsbesök eller "kreativ" bokföring avslöjats av grävande reportrar. Men offentlighetsprincipen har inte hotat makten. Sedan kom Wikileaks.
Året när det blev ok att sparka nedåt. Under hela mandatperioden 2006-2010 har Alliansen bedrivit en otroligt hård politik mot de sjuka och mot de arbetslösa. Arbetslinjen lanserades som frälsningen och innebar att de som redan hade det bra skulle få skattelättnader och subventionerad städhjälp, och de som hade det svårt skulle jagas med blåslampa. Arbetslösheten var inte längre ett samhällsproblem, utan ett individuellt tillkortakommande, enligt regeringen. Arbetslöshet handlade plötsligt om att inte vilja jobba, att sova för länge på morgonen och för mycket TV-spel. Att vara sjuk, även om det var kroniskt och/eller livshotande, handlade om att utnyttja systemet och parasitera. Staten, med Försäkringskassan som slagträ, förvandlades till en mobbare. År 2010 fick denna regering ett förnyat förtroende, även om det blev utan egen majoritet.
Året för politisk comeback. Det är svårt att hitta ljusglimtar i det politiska året 2010, men de finns där. Till exempel att Gustav Fridolin har kommit tillbaka till politiken, och nu kandiderar till språkrör för Sveriges tredje största parti. Undertecknad har valt att gå samma väg, att komma tillbaka, om än i betydligt mer blygsamma sammanhang.
måndag, september 13, 2010
Skillnaderna visar sig i retoriken
Det blir allt tydligare vad som skiljer de två blocken. Om man analyserar regeringens budget med oppositionens skulle man kunna dra slutsatsen att de egentligen är ganska lika. I siffror räknat är det få procent hit och några andra dit. Båda blocken vill visa att de är ansvarsfulla och föreslår därför reformer i små, försiktiga steg. (Det enda parti som avviker där är bara det lilla högerextrema partiet som i populistisk anda lovar sänkt skatt och mer pengar till allt och alla - utom om du har fel hårfärg eller vänder dig åt sydost ett par gånger om dagen - och visar därmed att de inte har någon aning om någonting, utan bara rider på ett allmänt missnöje, utan egen politik eller förankring i verkligheten.)
De två blocken däremot, de har båda erfarenhet av att regera. Trots att de ekonomiskt inte skiljer så mycket, blir skillnaden allt tydligare nu vad som verkligen skiljer dem åt. Det handlar om prioriteringar, grundade på värderingar och på ideologi. Vi har under en tid gått mot ett två-tredjedelarssamhälle, där den tredjedel som har det sämst får det allt sämre, medan två tredjedelar får det bättre. Vi har ett block som tycker det är bra, och ett annat som tycker det är dåligt och så enkelt är det, faktiskt.
Därmed handlar valet om synen på vad statens uppgift är. Antingen ska staten upprätthålla den rådande ordningen, skydda marknaden och därmed fokusera på att gynna de två tredjedelarna som redan har det bra. Viktigast är att de ska få det bättre och bättre. De som har det sämst får av egen kraft se till att "klättra upp". Eller så ska staten verka som en balanserande motpart till marknaden och se till att de som har det sämst får det lite bättre, genom en solidarisk princip där vi alla bidrar till det gemensamma.
Eftersom vi är vana vid att ha det senare synsättet vid makten, den socialdemokratiska modellen, så tycker de flesta att det ska finnas ett välfärdssamhälle, där ekonomisk köpkraft inte ska vara den avgörande faktorn för dina möjligheter att utbilda dig, ha en god hälsa och få en pension du kan leva på efter ett långt arbetsliv. Alla kan inte ha det lika bra, men alla ska ha rätt till en grundtrygghet. Alla partier säger sig skriva under på det, men har olika modeller för hur det ska bli verklighet.
Det är här skiljelinjen blir tydligare i retoriken nu i sista veckan inför valet. Alliansen talar till dem som har det bra - med andra ord de som är friska och har jobb - och fokuserar därför på siffror och på att lyfta fram personer som de uppfattar att folk i allmänhet gillar (Reinfeldts favoritargument i ekonomisk debatt har varit i stil med "Vill vi ha Borg eller Östros?"). Alliansen undviker att prata ideologi, eftersom deras ideologi inte stämmer överens med den socialdemokratiska retoriken.
De rödgröna talar däremot mer och mer ideologiskt - de talar till dem som har fått det sämre och till dem som har det bra, men som tycker att det är fel att de ska få det ännu bättre på andras bekostnad. Det är naturligtvis inte konstigt att det block som har en ideologi som stämmer överens med sin retorik, också försöker för över debatten på ideologiska värderingar.
Liksom i förra valrörelsen lyser omvärlden med sin frånvaro, och konstigt nog gäller det även klimatfrågan.
De två blocken däremot, de har båda erfarenhet av att regera. Trots att de ekonomiskt inte skiljer så mycket, blir skillnaden allt tydligare nu vad som verkligen skiljer dem åt. Det handlar om prioriteringar, grundade på värderingar och på ideologi. Vi har under en tid gått mot ett två-tredjedelarssamhälle, där den tredjedel som har det sämst får det allt sämre, medan två tredjedelar får det bättre. Vi har ett block som tycker det är bra, och ett annat som tycker det är dåligt och så enkelt är det, faktiskt.
Därmed handlar valet om synen på vad statens uppgift är. Antingen ska staten upprätthålla den rådande ordningen, skydda marknaden och därmed fokusera på att gynna de två tredjedelarna som redan har det bra. Viktigast är att de ska få det bättre och bättre. De som har det sämst får av egen kraft se till att "klättra upp". Eller så ska staten verka som en balanserande motpart till marknaden och se till att de som har det sämst får det lite bättre, genom en solidarisk princip där vi alla bidrar till det gemensamma.
Eftersom vi är vana vid att ha det senare synsättet vid makten, den socialdemokratiska modellen, så tycker de flesta att det ska finnas ett välfärdssamhälle, där ekonomisk köpkraft inte ska vara den avgörande faktorn för dina möjligheter att utbilda dig, ha en god hälsa och få en pension du kan leva på efter ett långt arbetsliv. Alla kan inte ha det lika bra, men alla ska ha rätt till en grundtrygghet. Alla partier säger sig skriva under på det, men har olika modeller för hur det ska bli verklighet.
Det är här skiljelinjen blir tydligare i retoriken nu i sista veckan inför valet. Alliansen talar till dem som har det bra - med andra ord de som är friska och har jobb - och fokuserar därför på siffror och på att lyfta fram personer som de uppfattar att folk i allmänhet gillar (Reinfeldts favoritargument i ekonomisk debatt har varit i stil med "Vill vi ha Borg eller Östros?"). Alliansen undviker att prata ideologi, eftersom deras ideologi inte stämmer överens med den socialdemokratiska retoriken.
De rödgröna talar däremot mer och mer ideologiskt - de talar till dem som har fått det sämre och till dem som har det bra, men som tycker att det är fel att de ska få det ännu bättre på andras bekostnad. Det är naturligtvis inte konstigt att det block som har en ideologi som stämmer överens med sin retorik, också försöker för över debatten på ideologiska värderingar.
Liksom i förra valrörelsen lyser omvärlden med sin frånvaro, och konstigt nog gäller det även klimatfrågan.
onsdag, september 08, 2010
Vaga besked bäddar för SD
Nu har även Centerpartiets Maud Olofsson satt ner foten och bestämt och kategoriskt avvisat alternativet att stödja en rödgrön minoritetsregering om inget av blocken får egen majoritet. Det är otänkbart för Maud Olofsson att samarbeta med Vänsterpartiet. Däremot står dörren öppen högerut, inget tydligt ställningstagande mot samarbete med SD, även om Centern liksom övriga alliansen så klart hellre vill ha egen majoritet. Reinfeldts moderata ställningstagande enligt samma linje handlade mer om att blocken ligger fast och att ett av dem ska regera oavsett vad väljarna tycker.
Kristdemokraternas Göran Hägglund har en lite mer naiv tro på att om bara minoritetsregeringens (oavsett färg?) förslag är tillräckligt kloka så kommer oppositionen gå med på dem. Det skulle i så fall vara första gången, men visst, inget är omöjligt. Troligare är dock att ett sådant upplägg ger upphov till ett evigt kohandlande i stora som små frågor, liksom vi hade 1991-1994, då Ny Demokrati hade den roll som Sverigedemokraterna nu riskerar att få.
Från Folkpartiet har jag ännu inte uppfattat något tydligt ställningstagande, men med tanke på att de redan innan valet har plockat upp delar av SDs politik, så tyder väl lite på att de kommer agera annorlunda efter valet. Med andra ord ser det ljust ut för de främlingsfientliga, om vi får en situation där alliansen blir största minoritet och SD kommer över 4%.
Vad händer då om de rödgröna blir största minoritet? De utesluter kategoriskt samarbete med SD, men får samtidigt svårt att locka över Centerpartiet eller Folkpartiet. Nyval? Fyra år med kaos? Eller kan det tvinga fram ett helt nytt tänk, där både SD och V hamnar utanför på varsin kant, vilket skulle kräva att båda blocken splittras? På lokal nivå är den situationen inte främmande, vi har flera "socialmoderata" kommuner och en stor mängd varierande konstellationer. Men på riksdagsnivån är prestigen högre och riskerar att prioriteras framför en konstruktiv och kreativ lösning, med landets och demokratins bästa för ögonen.
Det är väl bara en sak som känns som ganska given - oavsett valutgång kommer SD att gråta ut. Kommer de inte in så är det "valfusk". Kommer de in, men inte får vara med i en majoritetslösning så är det "odemokratiskt utestängande" (även om 4,1% väljarstöd innebär att 95,9% av väljarna faktiskt INTE vill ha deras politik).
Kristdemokraternas Göran Hägglund har en lite mer naiv tro på att om bara minoritetsregeringens (oavsett färg?) förslag är tillräckligt kloka så kommer oppositionen gå med på dem. Det skulle i så fall vara första gången, men visst, inget är omöjligt. Troligare är dock att ett sådant upplägg ger upphov till ett evigt kohandlande i stora som små frågor, liksom vi hade 1991-1994, då Ny Demokrati hade den roll som Sverigedemokraterna nu riskerar att få.
Från Folkpartiet har jag ännu inte uppfattat något tydligt ställningstagande, men med tanke på att de redan innan valet har plockat upp delar av SDs politik, så tyder väl lite på att de kommer agera annorlunda efter valet. Med andra ord ser det ljust ut för de främlingsfientliga, om vi får en situation där alliansen blir största minoritet och SD kommer över 4%.
Vad händer då om de rödgröna blir största minoritet? De utesluter kategoriskt samarbete med SD, men får samtidigt svårt att locka över Centerpartiet eller Folkpartiet. Nyval? Fyra år med kaos? Eller kan det tvinga fram ett helt nytt tänk, där både SD och V hamnar utanför på varsin kant, vilket skulle kräva att båda blocken splittras? På lokal nivå är den situationen inte främmande, vi har flera "socialmoderata" kommuner och en stor mängd varierande konstellationer. Men på riksdagsnivån är prestigen högre och riskerar att prioriteras framför en konstruktiv och kreativ lösning, med landets och demokratins bästa för ögonen.
Det är väl bara en sak som känns som ganska given - oavsett valutgång kommer SD att gråta ut. Kommer de inte in så är det "valfusk". Kommer de in, men inte får vara med i en majoritetslösning så är det "odemokratiskt utestängande" (även om 4,1% väljarstöd innebär att 95,9% av väljarna faktiskt INTE vill ha deras politik).
måndag, september 06, 2010
Politiska nyord
Eftersom jag gillar att analysera kommunikation så har jag inte kunnat låta bli att märka några nya ord i valrörelsen som syftar mer till att föra fram en politisk åsikt än att beskriva något på ett korrekt sätt. Här är några exempel:
- Pensionärsskatt; den rödgröna oppositionen har hittat på detta ord för att ge sken av att regeringen har höjt skatten för pensionärer, när det i själva verket handlar om att jobbskatteavdraget har gett en sänkt skatt för de som inte är pensionärer (och andra som inte arbetar).
- Ungdomsskatt; regeringens ord för att svara med samma mynt - att ge sken av att de rödgröna vill påföra ungdomar en extra skatt, när det i själva verket handlar om att avskaffa regeringens subventionering av halva arbetsgivaravgiften för anställda ungdomar (alltså återställa en gemensam arbetsgivaravgift för alla anställda), och ersätta subventionen mot ett avdrag för det företag som nyanställer ungdomar.
- Oenighet; inget nytt ord, men det har fått en utökad betydelse i och med att blockpolitiken blivit upphöjd till oantastlig norm. Någon har bestämt att det bara får finnas två alternativ i svensk politik, och alla åsikter som partierna för fram som avviker från blocköverenskommelser ska utmålas som oenigheter eller splittring, istället för att kalla det för profilering och för att väljarna skulle kunna påverka den politiska riktningen i mer än två på förhand bestämda riktningar.
- Pensionärsskatt; den rödgröna oppositionen har hittat på detta ord för att ge sken av att regeringen har höjt skatten för pensionärer, när det i själva verket handlar om att jobbskatteavdraget har gett en sänkt skatt för de som inte är pensionärer (och andra som inte arbetar).
- Ungdomsskatt; regeringens ord för att svara med samma mynt - att ge sken av att de rödgröna vill påföra ungdomar en extra skatt, när det i själva verket handlar om att avskaffa regeringens subventionering av halva arbetsgivaravgiften för anställda ungdomar (alltså återställa en gemensam arbetsgivaravgift för alla anställda), och ersätta subventionen mot ett avdrag för det företag som nyanställer ungdomar.
- Oenighet; inget nytt ord, men det har fått en utökad betydelse i och med att blockpolitiken blivit upphöjd till oantastlig norm. Någon har bestämt att det bara får finnas två alternativ i svensk politik, och alla åsikter som partierna för fram som avviker från blocköverenskommelser ska utmålas som oenigheter eller splittring, istället för att kalla det för profilering och för att väljarna skulle kunna påverka den politiska riktningen i mer än två på förhand bestämda riktningar.
söndag, juni 20, 2010
Kaffekoppen och royal public service
Det första som diskuterades på min journalistutbildning var det journalistiska förhållningssättet - alltså hur en journalist ska vara och förhålla sig till sin egen yrkesroll. Det handlar, grovt förkortat, om kritiskt tänkande, journalistisk integritet och självständighet. För att förtydliga detta förhållningssätt berättade läraren om en kaffekopp hon hade tagit emot som gåva från ett företag i samband med ett reportage. Det var en mycket fin kaffekopp och artikeln blev tämligen välvillig. Därför hade hon sparat kaffekoppen på sitt arbetsbord för att påminna sig om att aldrig mer ta emot gåvor när hon utövade sin yrkesroll som journalist - en påminnelse om att hon i all naivitet hade låtit sig bli "mutad".
Jag vet inte om anekdoten var sann eller bara ett sätt för läraren att förklara det dilemma som journalister ställs inför väldigt ofta. Hur ofta får jag inte höra fraser som börjar med "Jamen, du som är journalist, du kan väl...?" Men svaret är nej. Att leva med ett journalistiskt förhållningssätt innebär att man inte vill vara megafon åt andras särintressen. Däremot tror jag att det inte är nödvändigt att vara journalist från examen till dödsbädden - jag kan mycket väl tänka mig att ägna mig åt saker som går direkt emot det journalistiska förhållningssättet under en tid. Det kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer och få nya erfarenheter, men då kan jag inte ägna mig åt journalistiken parallellt. Det finns, till exempel, gott om exempel på journalister som blir politiker och politiker som blir journalister. Men få skulle nog ta en journalist på allvar om han/hon samtidigt är politiker. Samma sak gäller naturligtvis i relationen med andra makthavare som kan leda till att den journalistiska självständigheten och integriteten kan ifrågasättas.
Att jag kom att tänka på kaffekoppen nu, beror på den totalt oproportionella rapporteringen kring ett visst bröllop. Jag tror inte att det är helt orimligt att gissa att det finns ett visst samband mellan rapporteringens omfattning och innehåll, och det faktum att såväl ledningen för medieföretagen, public service inkluderat, som enskilda tongivande journalister har fått vara med som hedersgäster vid diverse bjudningar, påkostade hyllningskonserter och andra festligheter.
Säkerligen finns från medieföretagen redan färdiga standardsvar på denna kritik, och ordet "allmänintresse" kommer förekomma flitigt. Men motiverar allmänintresset verkligen att till exempel Rapports 23.15-sändning i går bestod av; sju minuter bröllop, mindre än en minut Fotbolls-VM, cirka en minut av ett repriserat nyhetsinslag från morgonen och resterande två minuter väder? Samtidigt pågick SVTs maratonsändning från bröllopet i grannkanalen, och naturligtvis även i konkurrenten TV4 och i Sveriges Radio P4.
Jag vet inte om anekdoten var sann eller bara ett sätt för läraren att förklara det dilemma som journalister ställs inför väldigt ofta. Hur ofta får jag inte höra fraser som börjar med "Jamen, du som är journalist, du kan väl...?" Men svaret är nej. Att leva med ett journalistiskt förhållningssätt innebär att man inte vill vara megafon åt andras särintressen. Däremot tror jag att det inte är nödvändigt att vara journalist från examen till dödsbädden - jag kan mycket väl tänka mig att ägna mig åt saker som går direkt emot det journalistiska förhållningssättet under en tid. Det kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer och få nya erfarenheter, men då kan jag inte ägna mig åt journalistiken parallellt. Det finns, till exempel, gott om exempel på journalister som blir politiker och politiker som blir journalister. Men få skulle nog ta en journalist på allvar om han/hon samtidigt är politiker. Samma sak gäller naturligtvis i relationen med andra makthavare som kan leda till att den journalistiska självständigheten och integriteten kan ifrågasättas.
Att jag kom att tänka på kaffekoppen nu, beror på den totalt oproportionella rapporteringen kring ett visst bröllop. Jag tror inte att det är helt orimligt att gissa att det finns ett visst samband mellan rapporteringens omfattning och innehåll, och det faktum att såväl ledningen för medieföretagen, public service inkluderat, som enskilda tongivande journalister har fått vara med som hedersgäster vid diverse bjudningar, påkostade hyllningskonserter och andra festligheter.
Säkerligen finns från medieföretagen redan färdiga standardsvar på denna kritik, och ordet "allmänintresse" kommer förekomma flitigt. Men motiverar allmänintresset verkligen att till exempel Rapports 23.15-sändning i går bestod av; sju minuter bröllop, mindre än en minut Fotbolls-VM, cirka en minut av ett repriserat nyhetsinslag från morgonen och resterande två minuter väder? Samtidigt pågick SVTs maratonsändning från bröllopet i grannkanalen, och naturligtvis även i konkurrenten TV4 och i Sveriges Radio P4.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
