Skillnaderna visar sig i retoriken

Det blir allt tydligare vad som skiljer de två blocken. Om man analyserar regeringens budget med oppositionens skulle man kunna dra slutsatsen att de egentligen är ganska lika. I siffror räknat är det få procent hit och några andra dit. Båda blocken vill visa att de är ansvarsfulla och föreslår därför reformer i små, försiktiga steg. (Det enda parti som avviker där är bara det lilla högerextrema partiet som i populistisk anda lovar sänkt skatt och mer pengar till allt och alla - utom om du har fel hårfärg eller vänder dig åt sydost ett par gånger om dagen - och visar därmed att de inte har någon aning om någonting, utan bara rider på ett allmänt missnöje, utan egen politik eller förankring i verkligheten.)

De två blocken däremot, de har båda erfarenhet av att regera. Trots att de ekonomiskt inte skiljer så mycket, blir skillnaden allt tydligare nu vad som verkligen skiljer dem åt. Det handlar om prioriteringar, grundade på värderingar och på ideologi. Vi har under en tid gått mot ett två-tredjedelarssamhälle, där den tredjedel som har det sämst får det allt sämre, medan två tredjedelar får det bättre. Vi har ett block som tycker det är bra, och ett annat som tycker det är dåligt och så enkelt är det, faktiskt.

Därmed handlar valet om synen på vad statens uppgift är. Antingen ska staten upprätthålla den rådande ordningen, skydda marknaden och därmed fokusera på att gynna de två tredjedelarna som redan har det bra. Viktigast är att de ska få det bättre och bättre. De som har det sämst får av egen kraft se till att "klättra upp". Eller så ska staten verka som en balanserande motpart till marknaden och se till att de som har det sämst får det lite bättre, genom en solidarisk princip där vi alla bidrar till det gemensamma.

Eftersom vi är vana vid att ha det senare synsättet vid makten, den socialdemokratiska modellen, så tycker de flesta att det ska finnas ett välfärdssamhälle, där ekonomisk köpkraft inte ska vara den avgörande faktorn för dina möjligheter att utbilda dig, ha en god hälsa och få en pension du kan leva på efter ett långt arbetsliv. Alla kan inte ha det lika bra, men alla ska ha rätt till en grundtrygghet. Alla partier säger sig skriva under på det, men har olika modeller för hur det ska bli verklighet.

Det är här skiljelinjen blir tydligare i retoriken nu i sista veckan inför valet. Alliansen talar till dem som har det bra - med andra ord de som är friska och har jobb - och fokuserar därför på siffror och på att lyfta fram personer som de uppfattar att folk i allmänhet gillar (Reinfeldts favoritargument i ekonomisk debatt har varit i stil med "Vill vi ha Borg eller Östros?"). Alliansen undviker att prata ideologi, eftersom deras ideologi inte stämmer överens med den socialdemokratiska retoriken.

De rödgröna talar däremot mer och mer ideologiskt - de talar till dem som har fått det sämre och till dem som har det bra, men som tycker att det är fel att de ska få det ännu bättre på andras bekostnad. Det är naturligtvis inte konstigt att det block som har en ideologi som stämmer överens med sin retorik, också försöker för över debatten på ideologiska värderingar.

Liksom i förra valrörelsen lyser omvärlden med sin frånvaro, och konstigt nog gäller det även klimatfrågan.

Politiska nyord

Eftersom jag gillar att analysera kommunikation så har jag inte kunnat låta bli att märka några nya ord i valrörelsen som syftar mer till att föra fram en politisk åsikt än att beskriva något på ett korrekt sätt. Här är några exempel:

- Pensionärsskatt; den rödgröna oppositionen har hittat på detta ord för att ge sken av att regeringen har höjt skatten för pensionärer, när det i själva verket handlar om att jobbskatteavdraget har gett en sänkt skatt för de som inte är pensionärer (och andra som inte arbetar).

- Ungdomsskatt; regeringens ord för att svara med samma mynt - att ge sken av att de rödgröna vill påföra ungdomar en extra skatt, när det i själva verket handlar om att avskaffa regeringens subventionering av halva arbetsgivaravgiften för anställda ungdomar (alltså återställa en gemensam arbetsgivaravgift för alla anställda), och ersätta subventionen mot ett avdrag för det företag som nyanställer ungdomar.

- Oenighet; inget nytt ord, men det har fått en utökad betydelse i och med att blockpolitiken blivit upphöjd till oantastlig norm. Någon har bestämt att det bara får finnas två alternativ i svensk politik, och alla åsikter som partierna för fram som avviker från blocköverenskommelser ska utmålas som oenigheter eller splittring, istället för att kalla det för profilering och för att väljarna skulle kunna påverka den politiska riktningen i mer än två på förhand bestämda riktningar.

Dagen efter

Måndagen den 31 maj 2010 var en ilskans dag.

Israeliska soldater beväpnade med automatvapen gick lös på propalestinska aktivister, som svarade med vad som tycks ha varit järnrör. Ilska åt båda hållen, och som alltid när den okontrollerade ilskan tar kommandot leder den till övervåld och ett stort lidande. Dessutom ett kontraproduktivt sådant.

Det israeliska övervåldet på internationellt vatten gynnar inte Israel, utan förmodligen mest Hamas. Aktivisternas våld mot de israeliska angriparna gynnar inte den humanitära hjälpen till Gaza, utan det gynnar snarare fascisterna i Israel som inte vill ha fred. Det motverkar de demokratiska krafterna i Israel som vill ha en fredlig samexistens.  Båda sidornas våld gynnar alltså de som vill att världen ska vara svart och vit, vi mot dem, Israel mot Palestina.

Det får oss lätt att glömma att såväl israeler som palestinier är människor precis som du och jag. De vill leva i fred, ha ett jobb att gå till och omge sig med familj och vänner. De har inte själva valt att bli reducerade till brickor i ett spel. Det är så lätt att glömma, när ilskan kokar och retoriken dundrar, men vi måste komma ihåg att det finns israeler och palestinier som också jobbar sida vid sida, med det gemensamma målet att kunna leva som grannar, att kunna leva sina liv.

Därför måste domen mot den Israeliska regeringen bli hård, liksom vi dömer Hamas när de uppmuntrar till raketattacker och andra övergrepp. Den enda vägen för fred i regionen, är att stödja de demokratiska och fredliga krafterna som finns i Israel och Palestina. Israelerna måste tvinga fram en regering som vill ha fred, och palestinierna likaså. Vi, som lätt kan skrika oss hesa, kommer inte bidra till det genom att hata den ena eller andra. Inte genom att bua ut den som tycker annorlunda. Utan genom att stödja de som vill gå framåt, den som vill bidra till lösningen, istället för att kasta bensin på elden. Hamas behöver att hatet mot Israel frodas, fascisterna i Israel behöver rädslan för Hamas och Hizbollah. Endast genom att säga nej till hatet och rädslan kan vi hitta en väg framåt. En väg utan murar, provokationer, blockader, olagliga bosättningar, självmordsbomber och utan hatets retorik.

Vägen till fred kan tyckas enkel - utrota grogrunden för hatet och rädslan. Det handlar om att välja fattigdomsbekämpning istället för blockad, gemensamma lösningar istället för konfrotation, frihet och demokrati istället för förtryck och kontroll. Trots att alla vet vad som behövs, tycks lösningen varje dag längre bort.

Jinge.se har gjort ett bra axplock av dagens ledarsidor. Ledarna i sin helhet: DN, Aftonbladet, Expressen, SvD.

Suveräna små stavelser

Hur mycket kostar trevligheten, artigheten?
Jag är ingen etikettfanatiker som vill ha olika bestickuppsättningar för varje maträtt eller klädkoder på fest, och så vidare. Däremot är det ganska trevligt ha normal social kontakt med andra sympatiska människor.

Det slog mig igår på nytt, hur otrevliga människor kan vara helt i onödan, förmodligen utan att ens tänka på det, dess orsaker eller dess konsekvenser. Vi satt och käkade på vår lokala kvarterskrog, där personalen alltid välkomnar med ett leende och några korta hälsningsfraser. Inget märkvärdigt, men trevligt. Medan vi åt kommer en annan kund in, en kvinna runt 30-strecket. Hon möts av samma välkomnande som oss men svarar på kortast möjliga vis, med en hyfsat intetsägande ton:
"Jag ska ha en capricciosa!"

Inom lingvistiken pratar man mycket som språklig effektivitet - att med minsta möjliga antal språkliga komponenter kunna kommunicera sitt budskap på ett begripligt sätt. Och denna kvinna kan nog tyckas ha lyckats ganska bra med detta. Men jag, som är överdrivet nyfiken på kommunikationens mekanismer, hör ett helt annat budskap än "jag vill ha en pizza". Det jag hör är: "Jag vill ha en pizza, snabbt, och tycker inte att det är värt besväret att bemöta en simpel kassörska i en pizzeria med minsta möjliga artighet eller respekt".

Varför bemöter vi medmänniskor som om de vore maskiner? För att kommunicera effektivt med en maskin, en dator, så bör man renodla sin input till det absolut nödvändiga. Din dator bryr sig inte om ditt tonfall, ditt ansiktsuttryck eller dina eventuella iakttagelser om vädret. Den vill veta vilket program som ska köras för att utföra en specifik uppgift.

Men en medmänniska är inte en maskin. Vi vill bli sedda, bekräftade och respekterade. Och allt som krävs i en vardaglig situation kan mycket väl vara något så enkelt som ett ord som består av en enda stavelse - som till exempel "hej" eller "tack". En enda liten, liten stavelse, som tillsammans med ett trevligt tonfall kan kommunicera så mycket mer.