Suveräna små stavelser

Hur mycket kostar trevligheten, artigheten?
Jag är ingen etikettfanatiker som vill ha olika bestickuppsättningar för varje maträtt eller klädkoder på fest, och så vidare. Däremot är det ganska trevligt ha normal social kontakt med andra sympatiska människor.

Det slog mig igår på nytt, hur otrevliga människor kan vara helt i onödan, förmodligen utan att ens tänka på det, dess orsaker eller dess konsekvenser. Vi satt och käkade på vår lokala kvarterskrog, där personalen alltid välkomnar med ett leende och några korta hälsningsfraser. Inget märkvärdigt, men trevligt. Medan vi åt kommer en annan kund in, en kvinna runt 30-strecket. Hon möts av samma välkomnande som oss men svarar på kortast möjliga vis, med en hyfsat intetsägande ton:
"Jag ska ha en capricciosa!"

Inom lingvistiken pratar man mycket som språklig effektivitet - att med minsta möjliga antal språkliga komponenter kunna kommunicera sitt budskap på ett begripligt sätt. Och denna kvinna kan nog tyckas ha lyckats ganska bra med detta. Men jag, som är överdrivet nyfiken på kommunikationens mekanismer, hör ett helt annat budskap än "jag vill ha en pizza". Det jag hör är: "Jag vill ha en pizza, snabbt, och tycker inte att det är värt besväret att bemöta en simpel kassörska i en pizzeria med minsta möjliga artighet eller respekt".

Varför bemöter vi medmänniskor som om de vore maskiner? För att kommunicera effektivt med en maskin, en dator, så bör man renodla sin input till det absolut nödvändiga. Din dator bryr sig inte om ditt tonfall, ditt ansiktsuttryck eller dina eventuella iakttagelser om vädret. Den vill veta vilket program som ska köras för att utföra en specifik uppgift.

Men en medmänniska är inte en maskin. Vi vill bli sedda, bekräftade och respekterade. Och allt som krävs i en vardaglig situation kan mycket väl vara något så enkelt som ett ord som består av en enda stavelse - som till exempel "hej" eller "tack". En enda liten, liten stavelse, som tillsammans med ett trevligt tonfall kan kommunicera så mycket mer.