Mer åt alla - nästan

Så här när valrörelsen börjar dra igång kommer löftena på löpande band. Högeralliansen vill som vanligt sänka skatter och de rödgröna samarbetspartierna vill höja. En grovhuggen analys skulle kunna vara att högern vill att vi själva ska satsa på oss själva, och därmed ska alla få det bättre. De rödgröna å sin sida vill att vi tillsammans ska satsa på oss själva, för att uppnå samma resultat.

Inga-Lisa Sangregorio skriver på Newsmill att hon har "försökt tränga in i både alliansens och oppositionens idévärld och funnit att bådas taktik går ut på att försöka köpa röster via skatterna". Om hon får rätt kan vi räkna med ännu en valrörelse utan varken det globala eller de långsiktiga perspektiven.

Igår föreläste nationalekonomerna Stefan de Vylder och Deniz Kellecioglu på biblioteket i Rinkeby om världsekonomins utveckling i sken av den senaste krisen. Om jag ska försöka sammanfatta budskapet så var det att världen totalt sett blir rikare och rikare, vi har fått en stor global medelklass, och en mindre andel av världens befolkning lever i extrem fattigdom. Allt väl, om man fokuserar på de siffrorna. Samtidigt har vi 1,4 miljarder människor som fortfarande kämpar för att ha tak över huvudet och mat för dagen och i stora delar av världen ökar den siffran, trots att det finns mer än tillräckliga resurser för att det inte nödvändigtvis skulle behöva vara så.

Stefan de Vylder drog parallellen till Sverige - där, finanskrisen till trots, 80 procent av befolkningen har fått det ekonomiskt bättre de senaste åren, medan de fattigaste 20 procenten är de som har fått ta smällen. Han uttryckte sin oro över denna medialt tysta samhällsutveckling på ett pedagogiskt sätt:
- Vi riskerar att få en situation, såväl i Sverige som globalt, där 80 % av människorna får det så bra att de kan strunta fullständigt i de övriga som får de allt sämre (ej exakt citat).