Toblerone och maktspråket

Ingen har undgått Mats Odells (KD) uttalande om de rödgrönas "Tobleronepolitik". Detta var naturligtvis också syftet med att göra ett sådant planerat utspel. Uttalandet kom inte som ett spontant skämt i något informellt sammanhang mellan grabbarna - för liksom Jakop Delaunde skriver på Newsmill, handlar det om ett klassiskt grabbigt maktspråk. Ett uttalande som riktar sig till de redan frälsta, "en blinkning till alliansgrabbarna: nu knäcker vi Mona Sahlin genom att måla upp henne som en slarvig kvinna som inte klarar att hålla i pengar".

Maktspråk finns i många former och börjar i sandlådan - "Du får inte leka med oss andra". Och med tanke på  hur lite relevans Odells utspel har på sakfrågan så kan man väl säga att cirkeln är sluten, Odell har hittat tillbaka till sandlådan. Syftet är inte att kritisera de rödgrönas förslag, utan att attackera Mona Sahlin som person. Det är bara en gissning, men kan det vara så att mediastrategerna hos Alliansen haft detta utspel på lager och nu tyckte det var rätt tillfälle att dra fram "Tobleronespöket"?

Jag lanserar därför ett nytt ord - Tobleroneretorik: att dra fram irrelevanta gamla historier när man saknar sakargument, för att smutskasta person istället för att argumentera i sak.

Det är inte konstigt att det är just Kristdemokraterna som tar till tobleroneretoriken i denna fråga. De rödgröna lanserar ett relativt impopulärt förslag - att höja bensinskatten. Det är inget man vinner röster på, om man inte lyckas förklara vad pengarna ska gå till. Kristdemokraterna gick i förra valrörelsen till val på att sänka samma skatt, men direkt efter valet vände i frågan och röstade för att höja den. Vad kallar Odell sådan politik?