Mer åt alla - nästan

Så här när valrörelsen börjar dra igång kommer löftena på löpande band. Högeralliansen vill som vanligt sänka skatter och de rödgröna samarbetspartierna vill höja. En grovhuggen analys skulle kunna vara att högern vill att vi själva ska satsa på oss själva, och därmed ska alla få det bättre. De rödgröna å sin sida vill att vi tillsammans ska satsa på oss själva, för att uppnå samma resultat.

Inga-Lisa Sangregorio skriver på Newsmill att hon har "försökt tränga in i både alliansens och oppositionens idévärld och funnit att bådas taktik går ut på att försöka köpa röster via skatterna". Om hon får rätt kan vi räkna med ännu en valrörelse utan varken det globala eller de långsiktiga perspektiven.

Igår föreläste nationalekonomerna Stefan de Vylder och Deniz Kellecioglu på biblioteket i Rinkeby om världsekonomins utveckling i sken av den senaste krisen. Om jag ska försöka sammanfatta budskapet så var det att världen totalt sett blir rikare och rikare, vi har fått en stor global medelklass, och en mindre andel av världens befolkning lever i extrem fattigdom. Allt väl, om man fokuserar på de siffrorna. Samtidigt har vi 1,4 miljarder människor som fortfarande kämpar för att ha tak över huvudet och mat för dagen och i stora delar av världen ökar den siffran, trots att det finns mer än tillräckliga resurser för att det inte nödvändigtvis skulle behöva vara så.

Stefan de Vylder drog parallellen till Sverige - där, finanskrisen till trots, 80 procent av befolkningen har fått det ekonomiskt bättre de senaste åren, medan de fattigaste 20 procenten är de som har fått ta smällen. Han uttryckte sin oro över denna medialt tysta samhällsutveckling på ett pedagogiskt sätt:
- Vi riskerar att få en situation, såväl i Sverige som globalt, där 80 % av människorna får det så bra att de kan strunta fullständigt i de övriga som får de allt sämre (ej exakt citat).

Utopi på avbetalning

Inspirerad av Nadias inlägg om den chilenska konsumtionshysterin och avbetalningsköp tänkte jag publicera ett längre citat ur en av mina biblar, Eduardo Galeanos "Bakvända världen" ("Patas arriba"):

"Den massiva användningen av kreditkort har medfört att vardagskulturen i Chile kretsar kring konsumtionssymboler, säger sociologen Tomás Moulian: Personligheten sitter i de yttre attributen, att låtsas att man är någon man inte är har blivit ett sätt att leva, som en 'utopi på avbetalning'. Konsumismen har successivt trängt sig på, ända sedan 1973, när Hawker Hunter-plan bombade Salvador Allendes presidentpalats och general Augusto Pinochet inledde den epok som skulle komma att kallas det chilenska undret. Ett kvartssekel senare, i början av 1998, förklarade New York Times att militärkuppen hade varit startskottet för 'omvandligen av Chile från en efterbliven bananrepublik till den starkast lysande stjärnan på Latinamerikas ekonomiska himmel'.

Över hur många chilenare lyser den stjärnan? En fjärdedel av befolkningen lever i extrem fattigdom. [...] Och den amerikanska journalisten Marc Cooper har hittat många bedragare i det chilenska konsumtionsparadiset: chilenare som svettas bakom stängda bilrutor för att folk ska tro att de har luftkonditionering, som pratar i leksaksmobiltelefoner, som använder kreditkort för att köpa potatis eller ett par byxor på avbetalning. Cooper har också varit på Jumbo-kedjans stormarknader och träffat anställda som upprört berättat att på lördagsförmiddagarna finns det kunder som går omkring med vagnar fulla av dyra varor. När de har visat upp sig en stund mellan hyllorna lämnar de sin fulla vagn och smyger ut utan att köpa så mycket som ett tuggummi."
- Eduardo Galeano, "Bakvända världen", Ordfront, Stockholm, 2003.