Igår kväll var jag på ett så kallat författarsamtal på Huddinge Bibliotek. Det var Mustafa Can som pratade om sin bok "Tätt intill dagarna", en bok om sin mamma, som han själv liknar med Kristina från Duvemåla. Jag hade inte läst boken, men det var ändå inspirerande att höra samtalet som nästan uteslutande kom att handla om att hitta sitt hem. Vad är ett hem?
För Mustafas far var hemmet hela tiden kopplat till hembyn i Kurdistan, Sverige var bara en plats där han arbetat i 30 år. För mamman var "hemma", enligt Mustafa, där barnen var. Alltså ett mentalt tillstånd kopplat till sina barn, som var hennes liv. Mustafa själv verkade ha ett lika luddigt hem-begrepp som jag. Något slags flyktigt "där jag trivs just nu"-tillstånd.
Jag blev rätt fundersam. Hur kommer det sig att jag är så rotlös? Han har ju växt upp i två parallella världar. Den svenska utanför hemmet och den kurdiska "innanför hemmets fyra väggar", då torde en viss splittring eller förvirring vara närmast naturlig. Jag har växt upp i en vanlig Stockholmsförort under ytterst stabila förhållanden, samma hus hela uppväxten, med två syskon som båda blivit välartade, med stabila samboförhållanden. Jag har istället alltid velat vara på väg, bort, mot något nytt, något annat. Varför? Jag har faktiskt ingen aning. Kommer jag aldrig hitta ett fysiskt hem eller ska jag vara nöjd och glad att alltid ha mitt mentala hem med mig, var jag än är. Jag känner mig faktiskt hemma överallt där jag bor för tillfället, så länge jag gillar stället. Det kan vara Umeå, México Querido, San Salvadors smutsiga förorter eller förmodligen var som helst. Det är kanske en lyx? Men å andra sidan är det flyktigt.
Hur som helst blev jag iallafall peppad på att skriva mer. Och så slängde jag ut två lite äldre texter på Enkel resa, som jag hoppas att någon vill läsa och gärna vara superkritisk. Strax kommer jag även förhoppningsvis våga lägga ut lite nyskrivet där.
fredag, augusti 25, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Äsch. Fixeringen vid hem hör ihop med bondesamhället. Det tar så äckligt många generationer att plocka ut all sten ur åkrarna i Småland, plantera skog osv att man måste känna att "här kommer jag bo hela mitt liv, och min barn, och deras barn, och deras barns barnbarnsbarn i all evighet amen" för att inte bara ge upp.
Där jag kan koppla upp min egen laptop är mitt hem.
Så vad är rotlös? Är det att vara fri och obunden och i så fall, vad är det? Kanske som Janis Joplin sjunger...
Freedom's just another word for nothin' left to lose
Nothin' don't mean nothin' hon' if it ain't free, no, no
Eller är det så att ett träd behöver sina rötter för att växa sig starkt, i så fall skulle det mest grundade trädet bli det mest vildvuxna.
Jag håller med Lena: "where ever I lay my hat". Där jag känner mig trygg och mår bra, det är hemma. Jag har också funderat mycket kring vad det är som drar mig ut i världen, men inte lyckats komma på något vettigt svar. Jag får nog bara acceptera att det är så.
Hellre luft under vingarna och lite darr i benen än fastvuxen i marken utan att kunna slita sig loss.
Ja, jag håller nog lite med i "where ever I lay my laptop", men Susannes teori lätt ju också fin.
Fast jag är nog hellre fågel än träd.
Ditt näst sista stycke är jag. Jag är precis likadan. Och visst kan det verka som ett lyx, men flyktigt, japp... jag känner mig lite så, som om jag vill fly hela tiden. Eller snarare att andra ser det så. Jag vet inte. Jag önskar bara att jag kunde veta precis vad jag ville, mer än ett halvår framåt. Var jag vill bo, vad jag vill göra. Det skulle vara... skönt. Liksom.
Tack för komplimangen på min blogg förresten.
Förresten... jag är nog inte rotlös... rötterna har jag i Falun. Rastlös däremot. Ojojoj.
För mig är det så att några i min omgivning ser mitt resade som ett sätt att fly, medan jag själv ser det som att åka TILL och inte FRÅN. Lite flummigt kanske, men ni förstår säkert vad jag menar. :)
Sukha, det är ok att jag länkar till din blogg, eller hur?
Vad roligt, hur det går att spinna vidare. Ett träd behöver inte vara fastvuxet, jag tänkte det mer som att vara grundad i sig själv, och dessutom så fäller ju träd frukt ibland. Vem vet hur långt de faller.... Så om att resa "till"- absolut!
pumans dotter: Självklart är det ok. Jag har redan länkat till din utan att fråga. Hoppas det var ok :)
Och jag känner likadant, att man åker TILL, men ibland kanske också vara skönt att komma ifrån.
Susanne: Fast då förstår jag inte liknelsen med träd. Ett träd är väl alltid grundat i marken, inte i sig själv?
barajagjohanna: Vad är det som gör dig rastlös då?
Är det ok att jag länkar till din blogg också, förresten?
sukha: Självklart är det ok! Jag länkade först och frågade sedan. :) Har förresten aldrig hört någon säga nej till det.
När det gäller träd som är fastvuxna i marken behövs det nog en riktig orkan för att rötterna ska lossna och då skadas hela trädet. :)
Självklart, bara att länka! Det är bara roligt. Jag länkar till din också, om jag inte redan har gjort det... (?)
Jag vet inte vad som gör mig rastlös. Eller jo. Jag är aldrig nöjd. Tröttnar fort. Kanske beror på att där jag befinner mig så har jag varken ett roligt jobb eller ett kompisgäng, som hade varit roligt att ha. Strävar hela tiden efter roliga upplevelser. Hm.
Skicka en kommentar