Det är lustigt hur man (eller är det bara jag?) påverkas av dialekter. Nu när jag traskar runt här i Karlstad så känner jag mig alltid så harmonisk på något vis. Jag känner mig visserligen mer som "hemma" på Södermalm eller i mitt älskade Umeå, men värmländskan är så... lugnande och upplyftande.
Jag minns i somras, på Arvikafestivalen. Där satt jag under ett träd och bara spontanmediterade, fann bara plötsligt ett otroligt lugn. Och det kan ju hända lite varstans, men nu satt jag alltså mitt ibland massa hårt festande ungdomar som studsade omkring till hög musik. Folköl, fjortisar och Håkan Hellström i all ära, men det är kanske inte vad man normalt skulle kalla för en idealisk meditationsmiljö. Men då hade jag varit i Värmland i några veckor och jag tror faktiskt att det hade haft en viss inverkan på mig att höra värmländska hela dagarna.
Men vad är det då för speciellt med värmländska? Kanske har det att göra med att jag spenderat de flesta skollov under hela min barndom i Värmland, medan jag gick hela grundskolan i Stockholm. Jag kanske undermedvetet förknippar värmländska med just det att slippa undan skolan, alla krav, och allt annat jobbigt det innebar. I Värmland var det löst och ledigt. Det var skidåkning, bada, inga tider att passa. Eller är det bara så att värmländskan låter så himla trevlig?
Vad förknippar du med olika dialekter?
Dagens boktips: Kejsaren av Portugallien - En värmlandssaga, Selma Lagerlöf
lördag, december 30, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej där! Så härligt att hitta en till som puffar för Selma och Kejsarn av P, det är en sån otrolig bok!
Och vad beträffar Madridborna så har du också rätt. Jag klarar mig bra i latinamerikanska miljöer, men på spansk spanska kan det lätt bli problem. Men vet du förresten att ordet "chula", som man åtminstone i Guatemala flitigt använt som "tjej", "flicka", "brud", enligt ordboken egentligen betyder "skönhet från Madrids lägre klasser"!?!
Nej, chula, det visste jag inte! Eller jag visste att det hade att göra med lägre klasser, men inte från Madrid :)
Kanske skulle förtydliga att jag inte har nåt emot madridbor, utan bara hyser motvilja mot dialekten...
Om jag har förståt rätt säger man “cholita” (t.ex. i Bolivia) bara om indiankvinnor, men de räknas ju som lägrestående...
Eftersom jag inte är uppvuxen i Sverige har jag säkert en mer objektiv syn på de olika svenska dialekterna. De bär inte lika stark laddning för mig som för många infödda svenskar. Jag tycker om alla dialekter, även den grötigaste skånskan låter mysig i mina öron. Delvis har jag väl integrerats med åren och upplever vissa nollåttor som lite dryga... i alla fall de från Öfvre Östermalm, men i det stora hela tycker jag att alla varianter har sin charm. Mina favoriter är småländska, gotländska och göteborgska. Jag jar en värmländsk kompis som har bott länge i Sthlm men lyckats behålla sin dialekt. Det värsta/roligaste är att det smittar när någon pratar dialekt. Ibland tror folk att jag härmar dem med flit men det handlar om att jag “speglar” dem.
Det sitter visserligen i lyssnarens öra, men nu måste jag protestera mot att madrileño skulle vara osympatiskt! Du kanske associerar till någon otrevlig fulano. Har du hört Ella baila sola sjunga, t.ex. Por ti, Despídete eller Cuando los sapos bailen flamenco eller något från Más av Alejandro Sanz. Du kan välja nästan vilken låt som helst (vissa har iofs andalusiska influenser): Ese último momento eller Aquello que me diste. Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att dialekten skulle väcka aversion. Madrileñon är definitivt inte osympatisk men möjligen självsäker och uppkäftig ibland.
Oj, nu blev det långt... Sorry!
Jo, nog har det med mina personliga associationer till madrileño att göra, inte på nåt sätt riktat mot madrileños. (På samma sätt som mina associationer till chilenskan inte har så mycket att göra med någon generell åsikt om chilenos) :)
Och sjunger man så kan jag hålla med att rent av en madridbo kan låta sympatisk. Jag älskar Joaquín Sabina, som visserligen är från Ùbeda, men sjunger på madrileño. Men ska man snacka snygg sång-dialekt så är ändå Buenos Aires/Montevideo oslagbart... :)
Skånska tycker jag är himla fint, kanske för att det påminner mig om min morfar som var från Skåne.
Kan dock inte hålla med om att madriddialekt skulle vara fult. Det tyckte jag med tidigare, fast det var innan jag åkte till Madrid. Efter att ha bott där förknippar jag dialekten med staden och follket som jag älskar, för att inte nämna alla goda minnen jag har från Madrid!
Chilenska däremot är bara fult och låter ärligt talat rätt töntigt.
Jag tycker också att det chilenska läspandet är småroligt.
Oj, jag är nog lite sen till diskussionen, men jag älskar dialekter. Tycker det är intressant och roligt. Har alltid avskytt dalmål t.ex, tyckt det varit fult och inte har jag pratat särskilt mycket dalmål själv. När jag flyttade från Falun till Uppsala, och sedan kom hem och hälsade på insåg jag hur mycket dalmål vänner och familj pratade. Själv hade jag totalt tappat det lilla jag hade. När jag sedan flyttade tillbaka fastnade jag i det själv och jag pratar nog mer dalmål än någonsin, haha. Just nu är dalmål hemma. Tycker inte det är särskilt fult längre, mest... hemmakänsla.
Värmländska är något jag inte riktigt klarar av. Göteborska tycker jag låtar överlägset på tjejer. På killar däremot, är det fint. Östgötska älskar jag, de låter så glada och halva min släkt bor där och pratar så fint.
Jaja, det här var ju intetsägande, men det är kul med dialekter, det var väl det jag ville säga, typ. Haha.
Skicka en kommentar