Tillbaka till hyddan!

Nu inför konsumstionshysterins heligaste högtid kom jag att tänka på när en person för bara någon vecka sedan drog det gamla klassiska "argumentet" mot att välja en lite miljövänligare livsstil:
- Men vaddå? Vi kan ju inte flytta in i hyddor allihopa!

Jag blev lite chockad. Ärligt talat trodde jag i min naivitet att vi kommit lite längre än så. Bara för att en del av miljörörelsen fick för sig att flytta ut på landet under 70-talet, alltså den berömda "gröna vågen", verkar en del personer fortfarande tro att det är det vi kämpar för. Att skapa ett ekologiskt (och socialt) hållbart samhälle är att gå framåt, inte bakåt. Det handlar om att tänka om, att utveckla det ekonomiska systemet till att även ta in de reella resurser som faktiskt existerar. Alltså att inse att en långsiktig ekonomi måste bygga på insikten att vissa resurser är ändliga och att livets grundförutsättningar inte saknar värde, bara för att de inte har något pris. De har inget pris, för att de är ovärdeliga, inte för att de är värdelösa. Har vi inte livsförutsättningar, ja, då har vi logiskt sett inte heller något liv.

Samma person menade att problemet var överbefolkningen i den så kallade tredje världen. Vilken överbefolkning? Det handlar om att välja en hållbar livsstil och en rättvis resursfördelning. Att säga att problemet ligger i vad som skulle hända om länder som Indien och Kina "kommer upp i vår levnadsstandard", det är att anta att det finns ett enda sätt att uppnå utveckling. Att utveckling är lika med en viss BNP-nivå, och att ekonomisk tillväxt endast kan uppnås enligt västvärldens destruktiva mönster. Om det är sant, då är det ute med planeten. För då spelar det faktiskt ingen roll vad Kina och Indien gör. Om vår destruktiva livsstil är den enda möjliga, då är det bara en tidsfråga.

Att gå framåt, det är inte att alla ska flytta ut på landet, "tillbaka till lerhyddan". Att gå framåt är att satsa på en effektivisering av samhällets alla former av resurshantering. Att gå från resursförbrukning, till resursbruk. Från ändligt, till förnyelsebart. Från det gamla, "slit och släng", till det nya: ett komplett kretsloppstänkande.

Det handlar inte bara om energi, återvinning och miljögifter. Det handlar också om människor: idag har vi ett globalt ekonomiskt system som bygger på en fundamental orättvisa. För att det ska finnas rikedom, enligt kapitalismens definition, krävs också fattigdom. Även människor används som "slit- och slängresurser". Vi shoppar för miljarder en massa prylar som vi inte alls behöver, som producerats av människor som lever i ett rent slaveri. De befinner sig i länder där företag inte behöver oroa sig över miljölagstiftning. Och när sedan dessa onödiga, miljöskadliga slaveriprodukter är färdiga, transporteras de med hjälp av fossila bränslen långa sträckor för att kunna säljas. Och det kallas julstämning...

Hur var det nu? Hade inte julen något att göra med någon som för länge sedan sa att vi skulle älska vår nästa såsom oss själva? Behandla andra som du vill bli behandlad själv? Eller jag kanske bara är en övervintrad gammal hippie som borde sitta i min hydda i skogen och hålla käft.