Vem äger språket?

Insprirerad av Pumans dotters inlägg "Vem äger orden?" , kommer här ett litet stycke språkfilosofi.

Det finns alltid någon som påstår att "så där kan man inte säga, det är inte korrekt svenska!". Jag kan själv lätt trilla in i språkpendateriets fälla, eftersom jag är så pass intresserad av språk. Men finns det ett "korrekt" språk? Vem bestämmer då vad som ska vara tillåtet inom korrekthetens strikta ramar? I Sverige idag är det språkliberalismen som härskar, kanske tack vare Fredrik Lindströms olika framgångsrika tv-program, som har lärt oss att allt är tillåtet. Är inte då språkliga akademier och språkpedanter bara onödiga och trista konservativa bromsklossar?

Det finns dock en mellanväg mellan total språkliberalism à la "Världens dåligaste språk" och konservativt språkpedanteri. Jag skulle kunna kalla den för funktionalism och den grundar sig på lingvistikens grundfråga: Vad är ett språk?

Lingvistikens gudfader Ferdinand de Saussure menade att språket bara är ett verktyg för kommunikation, som i sin tur behövs för att underlätta det mänskliga tänkandet. Kommunikation, i sin enklaste form, är att en individ försöker förmedla något och att en annan individ uppfattar och förstår vad som förmedlats. Språket fyller alltså bara en funktion om minst en annan individ förstår vad som är tänkt att förmedlas, det har inget värde i sig.

Att prata "bra svenska" innebär alltså att använda det svenska språket på ett sådant sätt att de individer som anser sig kunna svenska förstår vad som sägs eller skrivs. Det skulle kanske kunna leda till argumentet att det då inte spelar någon roll om man stavar fel eller gör grammatiska missar. Men jag skulle vilja hävda att ett väl använt språk leder till färre missförstånd än ett slarvigt använt språk. För att uttrycka det på akademiska: ett väl använt språk, enligt de regler som finns, ökar språkets funktionalitet (alltså underlättar i större grad en effektiv kommunikation).

Tillbaka då till frågan om vem som bestämmer reglerna, alltså: vem äger språket? Naturligtvis är det inte Svenska Akademien, utan alla de individer som använder och förstår språket. De regler som finns fyller den enkla funktionen att vi ska förstå varandra på ett enkelt sätt. Nog skulle det gå att förklara vad jag vill ha sagt, med felaktig grammatik, men risken är att det skulle kräva betydligt mera tid och ork (både för mig och den som lyssnar/läser). Om en regel blir föråldrad och därmed försvårar snarare än förenklar, då måste regeln bytas ut. Till motsats till den fanatiska språkpendantens brinnande längtan att undervisa alla svenskspråkiga om denna heliga regel - för att "bevara det svenska språket". Ett språk bevaras genom utveckling, inte genom konservation.

Egentligen hade jag tänkt att koppla detta till det spanska språket, med sin extrema rikedom av dialekter och variationer, men det får nog bli ett senare inlägg.